Så frågade hon igår, min lillasyster. Japp. Jag svarade ”Gå på julkonserter igen! Någonstans. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert vid nyår. Åka pulka i Klackamåla. Hitta nytt ord till 2022. Fortsätta med min hälsoresa. Få fler klienter. Men först höst. Få ordning. Ensamresa/pilgrimsdagar. Lagra skörden. Börja bygga styrka.” Ajli sätter upp ”bucket lists” för varje årstid. Lagom tid för kortsiktigare mål och att skapa goda vanor tänker jag.

Kontakt fortsätter att ge mig mycket kraft! Jag förstår att det kan synas märkligt att ett litet ord kan påverka en människa på ett märkbart sätt, men det kommer inte av sig självt. Tänk bara på mobbade barn, hur en ”riktigt bra” mobbare jobbar med ord. Det gäller att hitta ord som agerar kniv och de ska sägas med rätt emfas och på rätt ställe. Usch, jag blir så upprörd på hur elaka både barn och vuxna kan vara! Fast nu var det denna effekts fullkomliga motsats jag var ute efter. Att hitta ord som bygger, stärker, entusiasmerar, driver på och får en att växa med hjälp av jobbet man får göra själv, mest effektivt ju bättre man förstår sig själv. Just nu jobbar jag mycket med ”kontakt med mitt inre”. Det är en i högsta grad både andlig och mental resa.

”Vad vill du bli när du blir stor?” kan hänvisa till saker du vill börja göra. Men det kan också vara det du vill sluta göra. Jag frågade en vän, ”nu när du blir äldre, vad har du slutat göra?” Han svarade: Jag har slutat kontrollera mina bankutdrag. På riktigt! Jag använder aldrig mitt skrivbord. Jag slänger bara skit på det! Jag bestämmer vad jag inte gillar att göra, och jag slutar bara göra det. Jag vet inte varför jag alltid kontrollerade mina bankutdrag till att börja med. Jag hittade aldrig några fel. Och du vet, nu när jag insåg när det gäller jobbet, du har tur om du kan planera 20% av allt som ska göras. Så varför planera in i minsta detalj? Vad mer gör jag inte nuförtiden? Känner mig inte skyldig. Jag har liksom slutat med det sedan mina föräldrar gick bort. Jag menar, när dina föräldrar är döda börjar du inse vad som påverkar beslut ibland. När du fortfarande i bakhuvudet strävar efter dina föräldrars godkännande. I 50-årsåldern! Jag vet inte om andra människor är likadana. Jag var iallafall sådan. Så att båda föräldrarna är borta ändrar perspektivet lite eftersom den omedvetna processen att imponera på dem inte längre finns kvar.

John Caddell

Denna text läste jag för några veckor sedan och har inte kunna släppa den. Det här är en tanke som både är jobbig och befriande. Igår frågade min faster om jag tycker att jag är lik Far, för hon tycker att det finns så mycket av honom i mig. Absolut! Och Mamma! Jag är stolt över att vara så lik båda två och känner att jag fortsätter lära känna dem även efter deras död. Jag tror att det som egentligen hänt nu när ingen av dem finns tillhands så kan jag helt släppa det som inte var så jättebra och bara fokusera på allt fantastiskt de var och gjorde. Jag är tacksam över allt de lärt mig. Jag är medveten om vad jag behöver slipa på. Men en sak håller jag inte med om. Jag vill fortfarande imponera på dem! Jag saknar att ha dem här vid tillfällen då de faktiskt hade varit imponerade! Jag vill ringa och berätta! Jag vill komma hem, hemhemma! Jag vill att de ska se hur bra det går för deras barn och barnbarn! Så den där friheten, den kom med ett mycket högt pris. Och eftersom jag ändå har betalat det känner jag att jag ska njuta mer av att fatta beslut som bygger på vad som är bäst för mig, inte på vad de skulle ha blivit imponerade av. Och den insikten gör mig friare.