Vad betyder ditt namn för dig?
Jag älskar namnet Siobhan. Det är ett irländskt namn som inte låter som det stavas. Alls. Läste precis lite om Downton Abbey, och en av de i teveserien mest odrägliga karaktärerna verkar vara en hyvens kvinna till vardags. Dessutom heter hon Siobhan, så jag lovar att förlåta henne alla otrevligheter hon har ställt till med där på herrgården.
Vad tycker du om ditt eget namn? Känner du dig som den du är, eller är du någon annan? Själv heter jag Monica, men jag blev given namnet Monika, min mammas tvillingsysters mellannamn. När min glamourösa, halvamerikanska, blivande moster gjorde entré i mitt liv förändrades det. Hon stavade sitt namn, mitt namn, med C. Hennes handstil var något alldeles fantastiskt vacker och jag övade och övade för att få till samma slängar på M och a som hon hade förfinat under sina något fler år på jorden än jag hade haft. Så småningom insåg min mamma att jag nog inte längre var någon Monika och sålunda ändrades också namnet i alla officiella sammanhang.
För min familj är jag fortfarande Monna (Månna), smeknamnet namnet jag gav mig själv som liten. Det H jag lagt till på slutet står för mitt efternamn som ogift. Det lade jag till när jag en gång i internethistoriens begynnelse ville skaffa mig ett nick i scrapvärlden. Alla som ger sig på att kalla mig mitt smeknamn, gör det på egen risk. Säger man ”Mååååna” blir jag nämligen inte riktigt glad. Då är det mycket, mycket bättre att säga Mååånika (stockholmska), Månnicka (blekingska) eller helt enkelt Månika (svenska).
Monica betyder ”förmanande” (man är väl inte storasyster för inte) om namnstammen är latinsk/fenicisk eller ”ensam” (jag är i stort behov av att få vara ifred ibland även om jag är en synnerligen social människa) om det är så att Monica bygger på grekiskan. 1785 skrevs det för första gången om någon med mitt namn i Sverige. Jag undrar just vem hon var, den första, svenska Monica/Monika…
Min mamma släktforskade jättemycket under min barndom. Vi barn fick ofta sitta med och läsa ”mikrofish”. Varje gång vi hittade det namn som mamma letade efter blev stämningen hög! Jag undrar om det inte var under alla timmar vid ”släktforskningsapparaten” som mitt intresse för kalligrafi började. De gamla prästerna hade ofta härligt yviga handstilar som var spännande och mycket annorlunda den tillrättalagda sjuttiotalsstil vi fick lära oss skriva i skolan. (Blä för den, alltså.) När vi släktforskade fastnade jag för ett namn som ofta förekom i vår släkt, nämligen Sissa. När min kusin fick sin första dotter, en Cissela, kändes det inte längre aktuellt att ge en eventuellt kommande dotter det namn jag i så många år tyckt om. (Förresten var det nog lika bra, för vem vill ha ett namn som rimmar på kissa?) Jag blev också väldigt förtjust i Vendela. Våra två döttrar heter inte heller det (inte sonen heller), utan har fått två helt andra namn. Det är nämligen så spännande att man varje gång man får barn tänker till och påverkas av alla intryck man har just då!
Bästa lästipset om namn är Mitt förnamn är Ronny. Jag älskade att läsa den då den kom ut. Det är ju inte helt okomplicerat, det där med namnval och det faktum att det nästan alltid är någon annan som gör valet åt en. Tänk noga på den som ska bära namnet nästa gång du får det stora ansvaret att välja åt någon annan! Och lycka till.
hej monnah (och jag är alldeles säker på att jag skulle uttala det helt rätt 😉 )!
egentligen kom jag mest hit för att säga att även om jag inte har varit här inne på alltför länge, så hänger jag alltid med. eller ja, jag hamnade rejält på efterkälken efter bröllopet och skidresan och försökte leta reda på det vettiga bland tusentals (jo tusentals!) inlägg i läsaren. och så ville jag säga att om du någonsin behöver en liten hjälpande hand för att få skjuts på inspirationen så får du så gärna mejla om du vill. jag är nämligen världigt mycket bättre på att hjälpa andra att hitta sin inspiration än att få den ur händerna på mig själv.
och namn… ja, de är ju ganska intressanta. jag har väl aldrig känt mig helt tillfreds med mitt eget. det var ju en god tanke, för mina föräldrar döpte båda sina döttrar efter karaktärer i röde orrm, men… näe, det har väl aldrig riktigt känts jag. hon är alldeles för stark i jämförelse med mig. dessutom är ”y” en av de svåraste bokstäverna att skriva snyggt. det är frustrerande. och här? hjälp, det är verkligen inget internationellt namn! vi valde enormt klassiska namn till barnen. och namn som skulle fungera var som helst i världen. jag tror att de tycker att deras namn är helt ok (och faktum är att nästan alla påpekar hur bra de passar dem), även om jag ibland har hört att sonen önskat sig ett sådant där mode-namn, som kevin eller jordan eller något liknande. helt uteslutet i min värld! hittills tror jag att vi bara gjort ett misstag och det var att låta dem skriva det franska ë-et i papprena. det blev inte bra i sverige! de stoppade in ett mellanslag istället, vilket ger honom ett namn som ser nästan arabiskt ut *surar*.
återkommer!
kram,
Tänk, så fel det kan bli fast man har tänkt ”rätt”! 🙂
Tusen tack för erbjudandet om hjälp! Jag undrar ibland om det är åldern som tar ut sin rätt eller om det är alla omständigheter som ställer till det. Faktiskt tror jag på det senare och därmed har jag också hopp om en framtid som blir mer som min dåtid just då det gäller kreativitet.
Hoppas att du känner lugn och ro. 🙂 Kram!
Så skönt att höra att obrien är hyvens. Man kan ha svårt att tro det.
Anja kom till så att mamma hade ett favvonamn, pappa ett annat, som kan ha varit Louise. Farmor tyckte Gunilla, och då blev det fart på kompromissviljan mellan föräldrarna. Vad som helst utom Gunilla bara. Så var det en författare på TV som hette Anja Notini och som verkade vettig i kulturprogrammet de tittade på. Så det blev det. Och Elisabeth från mormors sida. Delar Elisabet med moster och kusin, tror jag.
När jag är riktigt busig och rebellisk skriver jag ändock Beatrice Milton när man ska skriva på läppen för att få en femma sänkt pris på tvål eller nåt.
Hehehe, det där med Beatrice Milton är ju bara för roligt! Elisabeth var alltid mitt leknamn som liten. Jag ville hellre heta detta vackra och glammiga namn. Numera vet jag inte. Bettan? Nja. Lisa? Definitivt! Kram.
Fast lite otaktiskt av mamma och far att döpa mig till ”Annika”. Så många gånger jag trott att någon i familjen har ropat på dig, och inte på mig. Eller ja, för mig var väl rätt taktiskt då! 🙂
Hade vi varit tjockholmare hade det inte varit något problem! Då hade vi varit Mååååånika och Annicka! 🙂 Det låter ju inte likadant, eller hur? 🙂 Kram.
Jag har faktiskt aldrig riktigt känt mig hemma med mitt namn. ”Va – heter du Magi?” fick jag höra när jag kom till Stockholm. ”Marie” på blekingska var svårförståeligt där. Alltså blev mitt enda villkor när jag själv fick barn att de inte fick ha ett endaste R i sitt namn. När någon stavar mitt namn Mari mår jag faktiskt fysiskt illa och blir jättestressad. Konstigt – det där lilla E:t gör ju ingen som helst skillnad i uttalet. I min klass fanns två Marie och en Maria. På klassträffen i helgen var det en av mina bästa killkompisar i klassen som kallade mig Maria – vi Marie och Maria som föddes på 70-talet var så många att vi lätt blandas ihop. När jag var liten drömde jag om något mer exotiskt, som Marie Antoinette – tills jag fick reda på hennes dödsorsak. Det hade nog ändå varit lite långt att uttala… Mimmi däremot gillar jag – men nästan bara när familjen säger det. När någon som inte känner mig kallar mig mitt familjesmeknamn blir jag nästan stött. Jag skulle kanske helst vara en mjuk och mysig Mimsan.
Det där med Magi är ändå liiite roligt. Jag menar, det är ju ett mystiskt och spännande namn! Jag älskar Mimmi och Mimsan är fint det med. Kram!
Mina föräldrar valde MIA för de ville ge mig ett namn utan smeknamn. Om jag ändå skulle kallas för Mia kunde jag ju lika gärna HETA det, resonerade de och jag kan förstå hur de tänkte. -Sen kallade de mig för ”lilla grodan” istället! *fniss* (tur att jag inte fick heta DET!)
Nackdelen med mitt namn är att folk känner sig osäkra på om det är lämpligt att de använder mitt ”smeknamn”. Många tar för givet att jag heter Maria och känner sig inte riktigt bekväma med att kalla mig Mia. Smeknamn är liksom till för familj/vänner…
Jag har ett ganska ovanligt förnamn och ett väldigt ovanligt efternamn (vi är bara 7) Min man tog mitt efternamn när vi gifte oss eftersom jag vägrade byta. Nu har min bror träffat en tjej som också HETER Mia, om de gifter sig och hon tar vårt ovanliga efternamn kan det bli riktigt rörigt. Två personer med samma ovanliga namn, i ungefär samma ålder och i samma stad… Jag kan föreställa mig märkliga telefonsamtal med främmande människor som tror att de pratar med rätt Mia. 😉
Vilken otrolig historia! Något liknande hände precis i min svägerskas familj. De har också ett väldigt ovanligt efternamn, och en av systrarna har ett inte alltför vanligt förnamn. Denna syster gifte sig för några år sedan och ändrade då sitt efternamn. Nu har brodern i familjen också gift sig med en kvinna med samma förnamn som hans syster och frun har därmed fått syrrans flicknamn.
Jag gillar Mia. Det är mjukt och fint. Kram!
Jag har alltid gillat mitt namn Ellinor. Har i princip alltid varit ensam om att heta det i olika sammanhang där jag rört mig, det var först på mitt senaste jobb som det fanns en med samma namn, men inte med samma stavning (finns ju hur många som helst). Det var min pappa som fick väja, efter Taube och speciellt låten ”Brevet från lillan”. Hade mamma fått välja hade det blivit Matilda. Det heter tydligen min riktiga mormor i andranamn. Nu fick jag inte det som andranamn, utan det blev Maria och Elisabeth efter farmor och den mormor jag växte upp med. Men av min familj och vänner kallas jag alltid Ellen, och numer Ellis också. Hmm ja, Daniel och jag har redan pratat namn och vi har helt olika åsikter, så det kommer definitivt blir fler diskussioner och en hel del kompromissanden om vi ska lyckas enas. Han gillar namn som Henrik, Fredrik, Anna och Maria… och det är namn som jag inte vill ge mina barn (det hette ju mina klasskamrater och vänner när jag växte upp) utan jag är mer för namn som Ella, Olle, Signe och Isak. Ja den som lever får se vad det blir.
Har också en sån historia som Mia och du beskrev. En familj med tre systrar där två av dem hade pojkvänner med samma för och efternamn (ganska så vanliga) och när den tredje systern uppdagade att hon var på väg att dejta en kille med samma namn som sina systrar så sa hon stopp. Haha 🙂
Ja, ni har ju förhoppningsvis det där spännande med namngivning framför er! Det brukar lösa sig, kan jag säga. Vi har varit helt överens om ett namn och de andra två gav sig efter att ha bollat andra idéer mellan oss. Ett alternativ som jag hade velat välja var givet namn Olof, kallas Olle. 🙂 Kan inte det vara något? 😉 Tänk om din bekanta gick miste om världens kap p g a hans namn?! 🙂 Hihi.
Vi har en dotter som heter Elinor, efter just Evert Taubes dotter i Brevet från Lillan, så där är ni två!
Det är intressant det där med namn och smeknamn. Själv heter jag Charlotte och jag vet inte varför mina föräldrar bestämde sig för just det namnet med tanke på att de aldrig någonsin har kallat mig för Charlotte. Det har varit Lotta sedan dag 1. Detta innebar att jag var väldigt kluven till mitt ”riktiga namn” då jag var liten. Inte ens mina lärare kallade mig för Charlotte så det blev ett namn som skulle skrivas på alla officiella papper. Inget mer. Lotta var mitt namn och Charlie som är mina utländska vänners smeknamn på mig.
Men då jag blev vuxen hände något. Jag började anamma Charlotte mer och mer. Jag tycker om namnet. Tycker till och med att det är riktigt vackert och även om jag fortfarande är Lotta/Charlie för de som känner mig använder jag numera Charlotte i ”officiella” sammanhang.
Kram på dig Monnah♥
Ja, tänk så mycket som ligger i det där med namnet! Vi bestämde oss för att inte ge yngsta dottern hennes mellannamn efter tyska gammelfarmor eftersom vi förstod att hon skulle få uppleva ständiga felsägningar. Det blir ju så med namn – de anpassas till språket i det land man uppehåller sig! Vårt efternamn sätter myror i skallen på folk, men faktum är att många fler stavar det rätt här i USA än hemma i Sverige.
Charlotte är ett vackert namn. Maken röstade på det till båda tjejerna. Snygg tjej från dåtiden. 😉
Kram till dig, du som för mig alltid kommer att vara Lotta som har en plats i Solen…
Du har ett ofantligt vackert namn Monnah… Mina föräldrar skrev Monika till myndigheterna när jag fötts, men stavade det alltid sedan med C, så småningom tog jag tag i saken och ändrade det officiellt också. Och Vendela är ett vackert namn…som vår dotter gjorde ännu vackrare genom sitt sätt att vara. Hon gjorde det så vackert att jag hade svårt att komma på ett namn till hennes lillasyster…tills jag kom att tänka på Brevet från Lillan, Elinor var också sådär mjukt och fint.
Hahaha! 🙂 Någon med nästan samma historia – det var roligt! Era döttrar har fått väldigt vackra namn, jag håller med!