Den åttonde juni 1942 föddes Ture Ivar Håkansson i Klackamåla, Blekinge. ”Det måste ha varit en fin dag”, sa han själv. Älskar tanken på det, att han såg på sig själv på det viset. När livet rann ur honom sa han att han hade haft ett välsignat liv, men att han önskade att han hade tillbringat mer tid med oss barn (och mamma) då vi var yngre. Vår yngsta sladdsyster fick kanske lite mer av den varan. Tid med Far, alltså. Nu är den enda tid vi får med honom den som finns i minnenas korridorer.

Jag tänker på hur roligt han hade tyckt att det skulle vara att hjälpa till här i Uttorp. Han tyckte så mycket om stället att han drömde om att bo här då mamma var så sjuk att de bara väntade på att hon skulle gå bort. Sedan blev han själv hastigt sjuk(are) och dog innan henne. Tänk ändå. Vi har ingen aning om hur livets irrgångar tar oss fram.

Det här fina fotot har min farbror tagit. Faster, farbror, mamma och far i det hus där herrarna växte upp. Hade allt varit som det var förr i tiden hade mamma säkert fixat en sådan här fin middag idag också. Jag ser på bilden att hon inte mådde bra, men jag vet hur roligt hon tyckte det var att träffa S-E och K. Vem hade kunnat tro att två av de fyra i rummet skulle ha avslutat sin livsgärning bara ett år senare, inte bara mamma (som vi ju visste var svårt sjuk i cancer vid det här laget). Men idag firar vi livet! Grattis Far! Vi är många som älskar dig, vi saknar dig och jag är så tacksam över allt du gjort och gör för mig på så många olika vis. Vet inte om du hade uppskattat en poplåt av Petter med svordomar och allt, men när Miss Li sjunger den känner jag igen din vägran att vara som alla förväntade sig. Du var du och ingen kunde ändra på det, på gott och ont. Lev nu, dö sen. Kram!