skyldigheter

Livets efterrätt.

I dagsläget finns det så mycket elände att hälften vore för mycket och jag börjar därför sedan en tid varje dag med en positiv tanke, en bön, en meditation. Jag ska inte sticka under stol med att jag de senaste veckorna dock gjort något annat innan det, men jag behöver inte längre kolla telefonen för att se om dottern kommit med uppdateringar det första jag gör. Äntligen kan jag kalla mig mormor! Uppdateringar gällande barnbarnet kommer säkerligen framöver, men än så länge är detta den lilla familjens egen tid och deras egen historia att berätta. Tacksamheten är oändlig över att vårt lilla barnbarn är här och jag kan lova att hon är världens finaste!

Många kallar barnbarnen livets efterrätt. Jag vet faktiskt inte om mina egna mor- och farföräldrar såg det på det viset. Maken och jag har väldigt olika upplevelser av våra egna far- och morföräldrar och olika känslomässig anknytning till dem alla. Våra föräldrar har i sin tur haft mycket olika förhållande till våra barn. Jag kan tänka mig att det är lättare att anknyta till en mor- eller farförälder som man är lik eller förstår, men förhållandet kan också kompliceras av att man är allt för lika.

De senaste månaderna har jag pratat mycket med släkt och vänner om deras minnen gällande mor- och farföräldrar, tankar om vad en sådan ska göra, om det finns några förväntningar och krav från något håll och om hur man själv klarar detta uppdrag eller tänker sig göra det i framtiden. Det har kommit så många tankar att jag inte riktigt kan göra dem alla rättvisa, men några tänkte jag dela här.

I dagens samhälle behåller man sin ungdom och hälsa längre upp i åren, har ofta ett aktivt yrkesliv och egna, aktiva intressen. Många börjar resa mer, skaffar kanske ett fritidsboende utomlands eller bosätter sig under längre perioder i sitt fritidsboende. Det är också vanligare att vuxna barn flyttar långt ifrån sina föräldrar för att studera eller arbeta, kanske till och med utomlands. Allt detta bidrar till att många inte längre träffar sina barnbarn lika ofta som man gjorde då man bodde i generationsboenden. Naturligtvis har olika tekniska uppfinningar lett till att det är lättare att hålla sig uppdaterad och upprätthålla en kontakt att bygga på när man väl träffas, men det är inte självklart från något håll att kontakten mellan barnbarn och far- och morföräldrar upprätthålls. Många är besvikna på att inte få tillräckligt mycket tillgång till barnbarnen, eller insyn i deras värld, men det går också åt andra hållet. Somliga sörjer nämligen också att deras föräldrar inte alls verkar vilja hänga särskilt mycket med sina barnbarn, eller inte alls.

Vilka praktiska ansvar/skyldigheter har mor- och farföräldrar gentemot sina barnbarn? (Svaren talar många gånger mot varandra som du säkert snabbt märker.)

ekonomisk hjälp, kanske sparkonto eller liknande
presenter och julklappar
inget, barnets föräldrar är fullt ansvariga
extra kärlek och trygghet
dela med sig av kunskap, både teoretisk och praktisk
avlastning av olika slag till föräldrarna
barnvakt/hämta på förskola/skjuts
dela med sig av kunskap om den äldre generationen
skämma bort
slappare regler än hemma hos föräldrarna
långkok, kakor och bullar, familjerecept
traditioner
uppfostran då resten av vuxenvärlden har misslyckats
egentid, särskilt då det finns fler syskon i samma familj
omsorg
förståelse
vykort och brev
ett sammanhang

Vad tycker du om denna lista? Finns det något som är extra viktigt för dig, eller något som jag har missat? Och hur är det med rättigheter? Har egentligen mor- och farföräldrar några sådana?

Bejbi, bejbi.

Sedan jag var liten själv har jag älskat bebisar, småbarn och lite större barn också för den delen. Jag kan inte längre klargöra för mig själv om detta beror på att jag hade så många småsyskon att jag fick intala mig själv att de var roliga att hjälpa till med för att kunna hantera mitt liv bättre, eller om jag faktiskt bara gillar att hänga med barn. Det lutar åt det sistnämnda. Jag vet många som har varit nödda och tvungna att tillbringa mycket tid med småbarn, men som inte tyckt bättre om dem för det.

Jag kan inte säga precis vad det är som gör att jag gillar det yngre släktet, men min fascination för kärnan i att vara människa tror jag har mycket med det att göra. Finns det något mer spännande än att titta in i ett litet barns ögon och börja kommunicera? Somliga får man gå mycket varsamt fram med, andra härjar orädda fram och möter andras blickar med rakhet. Du kan inte lura ett barn att tycka om dig, utan får förtjäna deras förtroende. Vuxna människor är både bättre på att dölja i ena änden och manipulera i den andra, med småbarn får du paketet oredigerat.

Min lillastesyster kom till världen bara knappt fyra år innan det var dags för mig själv att bli mamma. Det påverkade definitivt min relation till henne och egentligen tror jag inte det var förrän våra föräldrar var inne på sina upplopp som hon känslomässigt på riktigt blev min syster istället för ett syskonbarn. (Med det kan jag tala om att jag ÄLSKAR mina syskonbarn och verkligen försöker lägga manken till för att skapa egna relationer med dem alla.) Alla våra tre barn har henne till sin idol och hon är definitivt en storasyskonfigur för dem. Tänker att det finns några basala människokunskaper som alla borde tillskansa sig innan de tar sig an vuxenlivet: hur man tar hand om ett litet barn och hur man tar hand om någon som blir liten på nytt. Att se alla lager, få uppleva ödmjukhet inför livscirkeln och se vikten av alla åldrars betydelse ger en extra dimension till livet. Jag tänker att jag mycket hellre hade haft min 30-åriga syster till psykolog än vilken 50-åring som ägnat vuxenlivet åt självuppfyllelse som helst. Jag menar att det är mycket viktigt att lära sig förstå sig själv, men i dagens samhälle fokuseras så mycket på jaget att det lätt slår över till egoism och fullt fokus på rättigheter. Min övertygelse är att vi blir helare jag om vi förstår helheten och vår roll i samspelet med andra människor, och då får vi också förståelse för vad som är de mänskliga skyldigheterna. (Var finns förresten listan på dem?)

Jag kommer så väl ihåg den här stunden. Det hade på riktigt gått upp för mig att livet var för evigt förändrat. Jag hade den stora turen att få uppleva den där känslan som väl alla drömmer om, men som faktiskt inte infinner sig alla gånger då den nyfödde ligger där på magen. Jag kände mig alldeles översköljd av kärlek och tyckte att den plirige lille mosige killen på min mage var det vackraste jag sett i hela mitt liv. (Maken höll på att svimma då han först trodde det var något fel på lillens huvud – ett nyfött barns skalle får ju ofta en lite konformad form.) Det var här jag fattade att det fanns en kärlek kvar som jag inte riktigt hade förstått kraften i, den mellan mor och barn. Att denna kärlek också öppnade upp för starka känslor åt andra hållet var kanske inte lika väntat. Att vara mamma har bjudit mig på mina bästa stunder, men också mina svåraste. Jag förstår den oro min mamma kände för alla sina barn och barnbarn, men min väg att gå har blivit att försöka ge barnen styrka att hantera svårigheter. Livet blir inte lättare för att deras mamma också är ledsen eller känner sig tyngd över samma problem som de ska hantera. Men det är en fundering för en annan dag.