Den knakar och stramar då jag långsamt sträcker på mig efter nattens vila.
Kroppen. Den kropp som följt mig i ur och skur i femtioett år och fjorton dagar.
Kroppen som jag tyckt så illa om, tjatat på, gnällt om. Kroppen som har tagit mig in i mörka skuggor och upp för höga berg. Kroppen som har spelat fiol, fött barn, sprungit många mil, vakat över döende föräldrar, älskat, gett upp. Kroppen som längtat, lurats, ökat i omfång och minskat igen. Kroppen som har utarmats och pådyvlats, kroppen som har värkt och kämpat, kroppen som har väntat. Kroppen som har blivit stark och vunnit segrar.
Jag sätter mig på sängkanten, smeker igång lymfsystemet och känner in. Tackar för att få ha vaknat ännu en gång, ber om hjälp att göra rätt val. Stoppar fötterna i ulltofflor och sveper in resten i en varm morgonrock. Smeker mitt inre med ljummet örtte och ansiktet med väldoftande olja. Rullar ut yogamattan och stretchar ut de gnisslande lederna och musklerna med träningsvärk. Tack kroppen för allt du gör för mig. Tanken är inte ny, men varje gång jag inser att mitt fokus faktiskt skiftats vill jag ropa ut det från bergen: Var snäll mot dig själv!
I denna kropp lever jag mitt liv här på jorden. I denna kropp leder jag mig själv framåt och uppåt. Tack!
Den vackra skulpturen har min svägerska gjort. Fantastisk!
Livet består av många stunder av att nöja sig med, något som ligger långt bort från det varma förnöjsamhet eller att faktiskt vara nöjd. Man nöjer sig med grejer som funkar okej, man nöjer sig med halvtaskiga relationer, man nöjer sig med tråkiga jobb, man nöjer sig med oinspirerande boenden, man nöjer sig. Ja, man nöjer sig med rätt mycket. Man kan också nöja sig trots avsaknaden av något. En sviktande hälsa. En riktigt nära vän. Tillgång till viktig information. Praktiska verktyg. Man nöjer sig.
Vi har varit riktigt nöjda med våffeljärnet som inhandlades till en våffelfest i mars 2001. Detta våffeljärn har presenterat många goda våfflor genom åren. Den senaste tiden har det dock visat tecken på att inte må så bra. Det blev trist för några månader sedan då vi hade min goda vän och hennes son på besök och de första våfflorna fastnade i järnet. Det ordnade sig, vi blev mätta på våfflor den gången också. Sedan dess har järnet fått jobba ett par gånger till. Det är den glutenfria smeten som hanterats sämst, men även ”vanlig” smet har fastnat. Igår bestämde jag att nu vill jag inte nöja mig längre. Våffeljärnet har fyllt 20 år, det är okej att låta det fara till Bubbetorp och byta ut det mot en nyare modell. Det får med sig en sista våffla som tack för alla goda stunder det bjudit på. Vad nöjer du dig med? Eller finns det något du inte längre nöjer dig med?
För några dagar sedan suckade jag lite över att det skulle regna hela veckan, men tji fick jag. Vi har visserligen fått en del regn, men lördagens fantastiska höstluft med sol gav ny energi till det sista som behöver göras innan frosten angriper. Det har ju redan börjat snöa i norra Sverige, så det är väl åtminstone på sin plats att vara om sig och kring sig för att inte överraskas när det väl är dags här?
Jag älskar verkligen den härliga rabatten, även om nu gräsmattan framför ser ut som kaos. Vi har haft stora krukor placerade där under tiden som maken fixat och donat med grusgången. Jag tänker hela tiden ”det här blir årets sista blommor från trädgården”, men inser ju att det inte är sant. Min gissning är att jag kommer att ha grejer att pynta inne med fram i december.
Inne i stenladan är det nu ordning och reda, men jag har ett och annat att fortsätta fundera över. Alltid är det något projekt på gång för att jag ska vara nöjd med organisationen. Vi är ändå två personer som båda är ordningssamma, men på olika vis. Det brukar inte vara något problem, men just här inne blir vi bara inte riktigt färdiga.
På eftermiddagen begav jag mig till Bryggaregården för lymfyoga, lite häng med lymfmassören Nettan och några andra av hennes klienter. Yogan var helt underbar. Jag säger hela tiden att jag vill bli en som yogar varje dag igen. Undrar vad som hindrar mig? Kanske andra ”sånt som jag gör varje dag”? Min morgonrutin är att jag stiger upp, tar på mig morgonrock och gosiga tofflor, kokar vatten till dagens första kopp te (alltid örtteer eller rooibos, gärna något kryddigt så fort det börjar bli kyligare ute) och går upp till datorn för att skriva lite i bloggen. Hur vore det om jag körde ett kort pass innan jag gör något annat? Hmmm, får suga lite på den karamellen. Så gjorde jag i Orem där vi bodde då jag upptäckte hur bra min kropp mådde av den här träningen. Jag brukar följa yogapass på YouTube och lägger därför upp min matta i vardagsrummet där teveskärmen hänger. Kanske borde jag nöja mig med att ha passet i mobiltelefonen? Jag har nämligen ett lite trevligare yogautrymme här på övervåningen. Se där, nu blev det en blick in i mitt huvud i realtid här i bloggen. Så kan det bli.
Jag hörde ett program på P1 i bilen häromdagen, ett sådant där som rinner in genom ena örat och ut genom det andra. En del stannade dock med mig och jag har tänkt på det då och då. Hur kommer det sig att så många är ointresserade av historia. ”Är du intresserad av historia, hur man hade det för länge sedan?” ”Nej, nej, inte särskilt. ”Nej usch, ut med det gamla, inte ska man dras med det. Det finns ju ny information, nya upptäckter.” ”Nej!” Jag förstår att alla inte kan ha samma intressen. Det funkar inte så. Men att vara ointresserad av vart historiens vingslag tagit oss?
Jag älskade ämnet historia i skolan, men av någon anledning är det där med årtal och i exakt vilken ordning och hur länge kungar regerade svårt för mig att ta in. Jag var alltid väldigt aktiv på historielektionerna i gymnasiet, älskade vad Lennart Hansson berättade om i all sin torrhet. Varje termin sa han ”nästa gång kan jag sätta en femma på dig, du behöver bara ett riktigt starkt provresultat till.” Nåja, något sådant kom aldrig. Däremot hade vi många andra i klassen som var bra på att skriva historieprov. Tänker ändå att min fyra rymmer så mycket mer än hur jag svarade på mina prov! Jag hade spännande diskussioner med föräldrarna hemma, släktforskade med Mamma, pratade om andra världskriget med Far och diskuterade samhällsreformer och hur de hade påverkat oss och andra med båda.
Du som läser här ibland vet att jag älskar släktforskning och att hitta borttappade och bortglömda släktingar. Jag visste genom mamma att flera av barnen i mormors fars stora syskonskara emigrerade till Amerika och har fått DNA-träff på många av deras ättlingar (de är antingen sysslingar med mamma eller bryllingar med mig, så inte särskilt nära släkt). Sedan jag flyttade hit har det blivit ännu viktigare med den här sidan av släkten. Flinka händer, lätt till tårar och att näras av nostalgi, stockaben och riktigt vitt hår – det är några av de släktdrag som kommer från Svensson/Olsson/Bonnier-sidan. Uppenbarligen måste syskonen som reste ha varit lite äventyrliga också, men någon sådan personlighet har jag nog helt missat. (Det är min make som fått ut oss i världen på äventyr.) Men vad hände egentligen med syskonen som stannade kvar i Amerika? Och Swan Olof Swansons dotters familj – Swan längtade hem och avslutade ju sina dagar här på Sturkö?
I torsdags fick jag några nya svar. Mammas syssling Sue svarade på ett brev som jag skickade för rätt länge sedan. Hon berättade att mormors fars systrar Agnes och Hilma båda levde i Rockport, Massachusetts, men inte fick träffas för Agnes alkoholiserade make Oscar. Agnes var Sues favorit, en underbar kvinna. Sue tillbringade mycket tid med sin farmor, lärde sig jättemycket av henne och ”bakar fortfarande Agnes havrebröd”. Både Agnes man (som ju också kom härifrån Sturkö, jag har sett flera gravstenar med hans efternamn här på kyrkogården) och son var tyvärr alkoholister. Det här är ju sådan information som inte står någonstans i bara ett namn i ett släktforskningsprogram.
Sue berättade också att hon för några år sedan var på en begravning där en kvinna presenterade sig som hennes syssling. Det var hon som berättade om Agnes syster Hilma. Sue hade alltså levt i över 60 år sedan utan att veta att hennes farmor hade en syster i samma stad eller att hon hade ett gäng släktingar genom denna Hilma.
Jag har nu ett nytt namn på släktingen som gav sig tillkänna på begravningen och ska se vad jag kan få för information om Hilma och hennes väl och ve. Jag håller även på att hjälpa en annan av mammas sysslingar hitta sin morfar. Hennes mamma blev till i Storbritannien strax innan räden i Dieppe. Enligt hörsägen var hennes morfar medlem i den kanadensiska armén och kom aldrig tillbaka. Räden blev ett stort misslyckande och över hälften av de drygt 6000 som var med dog, sårades eller tillfångatogs. Vi vet genom dna-testet att denna släkting kom från min upphittade morfars morfars blodlinje. Två av hans bröder emigrerade till Amerika, så vi är ganska säkra på att det är någon av deras söner som hann göra ett barn i England innan han dog i kriget (eller åkte hem till sin fru). Nu ska jag bara komma på något sätt att få reda på vem denna man var. Dna-detektiven är igång igen! En bekant till mig tycker att det där med blodlinje betyder noll och att släktforskning är helt onödig, själv drivs jag av spänningen att få ihop pusslet! Och alla vet väl hur frustrerande att sitta med ett pussel som är nästan klart och inte kunna hitta de felande bitarna… Jag tror att mina ligger under mattan, inte att de hamnat i dammsugaren och slängts iväg. Det gör att jag fortsätter. Jag ger inte upp!
Mmmmm. Jag blir hungrig bara av att se denna bild… Igår var det räkmackans dag, något som vi typ aldrig har uppmärksammat förut. Det betyder inte att det inte ska firas! En riktigt god räkmacka består av följande: ett saftigt och rejält bröd som smöras för att inte bli kletigt av påläggen (igår blev det en rund rågkaka av det där slaget som chockfryses och sedan tinas i butik), riktigt krispig sallat (isbergssallat som legat i iskallt vatten en stund blir perfekt, se bara till att torka av ordentligt efteråt), hemslagen majonnäs, Fridhem Farms fantastiska ägg (eller motsvarande, du ser ju att det är kvalitetsskillnad mot de bleka gulorna på burhönornas ägg), goda räkor, en citronskiva och en dillkvist. Jag gjorde min macka på Frias havrefralla, men det brödet behöver du aldrig testa. Jätteäckligt gummisubstitut. Jag körde ”räksallad” efter ett par bett med bröd.
Vi hade två unga, amerikanska tjejer på besök och jag har nog aldrig sett just unga tjejer äta så mycket! De älskade räkmackorna (jag hade kollat innan att de gillar räkor, hade varit bortkastat annars) och åt sedan flera portioner knäckig äppelpaj med vaniljsås till efterrätt. Matkoma! (Lantchipsen med kantarellsmak var bara med som förstärkare av de svenska smakerna.)
Apropå mat så är det här numera hur Adele ser ut. Hon började träna hårt och blev fast. ”Jag brukade gråta, nu svettas jag” har hon uppenbarligen sagt, även att hon slutat med 20 sockerbitar i sitt te om dagen. (Förändringar i relationsstatus leder ofta till stora viktförändringar, Adeles var en skilsmässa 2019.) För övrigt spekulerar bara folk i vad hon har eller inte har gjort, precis som alltid då ”kändisar” går ner i vikt. Inatt gavs hennes första singel sedan 2015 ut inatt. Jag ser verkligen fram emot resten.
Här är en annan kvinna som har ändrat matvanor. Rebel Wilson har väl alltid fått roller som ”den tjocka roliga”, men vad händer nu? Hon har jobbat hårt med sin hälsa (älskar att det verkligen är en hälsoresa hon har gjort, hon har jobbat hårt på alla plan vad det verkar) och ser ju knappt ut som sig själv längre. Håller hennes skådespelartalanger? Kommer hon att castas till en annan typ av roller framöver? Spänningen stiger…
För övrigt är det ”fetaostens dag” idag, om du nu inte vet vad du ska äta till middag ikväll. Jag kan rekommendera fetaostfylld paprika (själv brukar jag göra detta med crème fraîche istället för färskost) eller kanske det här receptet som är grymt: fetaostkräm med blomkål, majssalsa och kapris. Vill du också fira varje dag? Kanske kan du som jag hitta inspiration till guldkanten i vardagslivet genom att spana in denna kalender.
Jag gillar ju verkligen att hitta på grejer, att träffa människor och uppleva saker. Sedan jag var mycket ung har jag trots detta älskat att komma HEM. Maken tyckte det var så märkligt att jag blev så glad över att få ”åka hem” till Mamma och Far. Vad var vårt gemensamma hem då värt? Alltså, jag tyckte ju det var precis lika skönt att ”åka hem” till oss när vi väl hade besökt Blekinge! Jag har förstått att jag inte är den enda som har upplevt detta fenomen och jag är tacksam över att ha många HEM nära mitt hjärta. När jag ser den här synen, oavsett årstid men särskilt nu, blir jag alldeles varm i hjärtat och axlarna sjunker. Välkommen hem!
Att komma hem till doften av hösteld gör ju inte saken sämre! Jag minns fortfarande hur Far luktade, en blandning av skog, hårt arbete (utan att någonsin lukta illa, hur är det möjligt) och eld. Den doften är också HEM. Och mamma som heller aldrig luktade illa, bara gott! Inte parfym, även om hon gillade att smörja in sig med goda dofter, utan den mjuka mammadoften… HEM!
Det här är vårt HEM nu. Maken har jobbat så hårt för att uppfylla min dröm! Brorsan har hjälpt till att transportera grus i hjullastaren då lastbilen fick lasta av uppe vid soptunnan. Nu ser man hur formen av gruset ser ut! Masonitskivorna får sitta i över vintern så att gränsen mellan gräsmattan och grusgången sätter sig ordentligt. Våra trägolv har dessvärre inte mått bra av det senaste årets grus och jord. Det finns nu flera repor som inte är världens finaste, men det får vara så. Slutresultatet blir värt det. Som du ser ligger vårt hus i en sluttning. Det är ingenjörskonst inblandad för att vattnet inte ska orsaka skada på norrsidan, något med avrinning och sådär. Jag är rätt glad över att inte behöva fundera på sådana detaljer…
Här vid huvudentrén har jag satt en cyklamen. Jag har alltid älskat dessa skönheter! Vattnar man bara underifrån håller de sig oftast fina länge. De gillar inte heller att ha det alltför varmt. Så fort det blir lite svalare eldar vi varje dag i köket, så ska vi ha en inne får den stå i vardagsrummet. Jag vet inte om det är för lyxigt att ha matpumpor som dekoration, men jag tycker de är så fina här. Efter alla mina vita trädgårdsår är jag lite trött på denna färg, men just på den norra och mörka sidan gör sig det vita väldigt bra.
Sedan måste jag ju konstatera att trots att jag älskar, älskar julen så är det inte okej att denna högtid redan tar plats i snart sagt varje butik. Nä, det är för tidigt! Jag har förvisso skapat ”Ny julmusik 2021” på Spotify, men det är den enda julpåminnelse jag vill ha nu. Bara de inte börjar spela julmusik i officiella rum förrän, tja, senare.
Varje år sedan yngsta dottern började förstå storheten av naturens gåvor har jag fått kastanjer av henne. Nu bor hon i en lägenhet sex timmar iväg och därmed har kastanjerna uteblivit. Förra årets kastanjekrans hade lyckligtvis klarat förvaringen under trappan, så vi har hängt upp den i hallen i år igen. Årets nyfallna kastanjer har dock lockat mig mycket under den senaste veckans promenader. När brorsbarnen kom på fasterssemester passade det därmed perfekt att samla dessa skatter och hjälpa brorsdottern göra en egen kastanjekrans.
Varmlimspistolen hanterade jag medan brorsdottern placerade kastanjerna. Jag förundras ständigt över denna superpysslare till åttaåring! Jag tipsar om ett och annat, men hon har så mycket i sig. Här sorterade hon snabbt storlek och form för att få ett så heltäckande resultat som möjligt. (Mitt bästa halmkranstips är Blomsterlandet. Bra priser och många storlekar.)
Kolla bara på den färdiga kransen! Sådär snyggt resultat hade de flesta vuxna inte ens fixat.
Roligast under våra dagar tillsammans var besöket vid guldfiskdammen. Fiskarna bjöd på underhållande show och ungarna ville aldrig gå hem! När sedan den snälle jägaren gick förbi med sin västklädde tax var lyckan fullkomlig. Jag fascineras av hur lätt barn har för att hitta guldkorn i små ting. Ljuvligt uppiggande!
Något som däremot inte piggar upp rent fysiskt är treåringar som vaknar klockan två på natten och är JÄTTEHUNGRIGA för att sedan vara fullkomligt utvilade klockan halvsex. Igår kväll somnade jag därmed som en klubbad säl strax efter nio och påmindes om hur det kom sig att jag brukade nicka till varje kväll då jag läste godnattsagor. Den mentala energin plussades däremot på rejält! Idag har jag satt ett par amaryllislökar i kruka och fixat en hel del med krukväxterna. Sådant ger mig också mental energi. Och även om min hudläkare inte kunde utesluta att jag håller på att få ett nytt basaliom på ögonlocket under min ettårskontroll känner jag mig full av hopp och tacksamhet.
Ubi caritas et amor, Deus ibi est Congregavit nos in unum Christi amor Exultemus, et in ipso iucundemur Timeamus, et amemus Deum vivum Et ex corde diligamus nos sincero
Och från ett uppriktigt hjärta, låt oss älska varandra. Där barmhärtighet och kärkek är – där är Gud.
Fyra dagar med mycket sång, så jag känner mig lite småhes idag. Det här är den enda inspelning jag har från gårdagens mässa. Tenor 1 sjunger jag inte särskilt ofta, men det gick ju bra det också! Körsång är bra terapi och lägger sig mjukt kring hjärtat, fast på ett fint sätt.
I fredags var det dags igen… Jag hade försökt att mentalt förbereda mig i några veckor, för att sätta tulpanlökar är gräsligt trist. I år hade jag införskaffat över 200 lökar visade det sig! Då jag satte dem på samma ställe som förra året stympade jag då och då en lök som redan låg i jorden, men det hände bara ett fåtal gånger. Jag hade hittat tips om att även de moderna lökar som bara blommar ett år kan komma igen om man går igenom en procedur med dem. Jag var när det gällde inte sugen på några procedurer och lät dem helt enkelt bara ligga kvar i marken. Jag ser två olika scenarier framför mig inför nästa år. Antingen får jag ett lite grönare tulpanfält, där de nya lökarna blommar medan förra årets mest levererar gröna bladverk. Alternativet är ett prunkande fält med över tvåhundra storblommande skönheter och ett gäng klena stackare som sticker upp här och där. Det blir spännande att se!
I torsdags eftermiddag hann jag bara placera ut lökarna innan jag skulle åka iväg till kören, så jag slängde över några tidningar för att skydda dem från fåglarna. Det funkade bra. Nästa dag hade jag inte den riktiga planteringsspaden i närheten och använde därför den utan spets (jag bröt av den för flera år sedan och har trots dess störiga ineffektivitet behållt den ”eftersom det är bra med en extra” – stort misstag). Ungefär då jag tog den här bilden höll jag på att bli galen av den trubbiga spetsen och gick och hämtade den riktiga i stenkällaren, precis där den skulle ligga. Blir så trött på mig själv då jag är dum-lat. Jag hade inte köpt nytt benmjöl då jag trodde att den gamla påsen skulle räcka, men det var visst bara en tredjedel som fick den här extraskjutsen med sig. Jaja, men nu blev det så.
Såhär såg det ut i fredag förmiddags då alla lökar hade hittat ner i jorden! Eller, jag har ett par blandpåsar som ska ner i en av de stora byttorna vid entrén. De får sig en dos TricoGarden i vår så kanske de klarar sig från rådjuren. Jag har förresten inte sett något här på många månader, för första gången sedan vi flyttade hit! Dolly har ju varit grannens tama rådjur och hon har fått tre omgångar kid som hon tagit med sig hit och festat loss på vad vi har haft att bjuda på. I våras hade hon tvillingar. Jag vet att en jägargranne var ute efter henne, så kanske äter hon numera tulpaner på de saligas ängar. Det verkar som att planttanter och plantgubbar sitter och hänger på låset då tulpanerna släpps i online-butikerna. Jag är lite sparsam av mig och vägrar betala fullpris, så jag väntar alltid tills det blir något bra erbjudande. Vid det laget har alltid de mest populära sorterna gått. I år fick jag bästa urvalet och dealen på odla.se. Trots att de fortfarande hade många sorter kvar fanns det bara en enda vit sort kvar. Däremot fanns det många i lila, vinröda och orangegula toner. Själv gillar jag rosa tulpaner och de enda tre sorter som fortfarande fanns kvar ser jättefina ut de också. Jag köpte även ett gäng lökar på ICA Maxi. De väldigt prisvärda multimixerna missade jag i år då de var helt slutsålda, men det här blir kanon det också! Jag gissar dock att karaktären på tulpanfältet kommer att bli väldigt annorlunda än förra året. I år försökte jag följa något slags färgskala, förra året blandade jag bara de olika sorterna hej vilt, dock satte jag varje sort för sig. Trots att jag älskar hösten så är det inte dumt att drömma även om det här:
Som jag har längtat efter kören och den själsliga ro sången ger mig! Nu har vi varit igång ett par veckor och allt är sig likt, men ändå så annorlunda. Erik och Misse saknas och flera andra körmedlemmar har bestämt sig för att börja i Motettkörens ”församlingstvilling” som inte sjunger så krävande musik. Å andra sidan har vi många nya medlemmar. För att sjunga ihop oss och få en känsla för hur Fredrikskyrkans Motettkör låter nu började vi med en sjungande långintensivhelg i torsdags kväll. Övning hela kvällen igår och hela dagen idag. Imorgon sjunger vi på en Tacksägelsemässa och det blir vårt första officiella framträdande sedan Messias i mars 2020.
Under veckan som gick fylldes mitt Facebookflöde av sorg. Flera vänner från längesedan har förlorat nära och kära. Så märkligt det är med Facebook. Eller märkligt och märkligt. Det blir bara mer påtagligt hur livet faktiskt ser ut. Någon förbereder sig för bröllop, någon annan sörjer sin mor. Allt sker parallellt. Morgonstämningen kändes trösterik, särskilt med den fina texten till We remember them som jag försöker lära mig.
At the rising sun and at its going down; We remember them. At the blowing of the wind and in the chill of winter; We remember them. At the opening of the buds and in the rebirth of spring; We remember them. At the blueness of the skies and in the warmth of summer; We remember them. At the rustling of the leaves and in the beauty of the autumn; We remember them. At the beginning of the year and when it ends; We remember them. As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.
When we are weary and in need of strength; We remember them. When we are lost and sick at heart; We remember them. When we have decisions that are difficult to make; We remember them. When we have joy we crave to share; We remember them. When we have achievements that are based on theirs; We remember them. For as long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.
