Nu har jag ondgjort mig över vår huvudstad i flera inlägg. Hela sanningen är annars att jag älskar att vara där våra ungar är, älskar utbudet av snart sagt allt man tänkas kan här, jag gillar att Stockholm är en liten och lättåtkomlig storstad med många fina promenadvägar och min inneboende kulturtant njuter av de vackra gamla byggnaderna, kulturutbudet och fortfarande levande skyltfönster.
Yngsta dottern och jag tog oss i lördags en heldag med det bästa stan hade att erbjuda just för oss. Vi började med att jag fick agera smakråd då ett par vårskor skulle inhandlas. Det gick smidigt och satte tonen för resten av dagen. Promenaden från Gallerian till Djurgården var lite grå, men härlig! Vi fick upp pulsen och hade spännande konversationer om sådant som är viktigt. Målet var Nordiska Muséets utställning Nordbor. Vad kan jag säga annat än ”se den”?! Vilken fantastisk utställning! Vi hade kunnat gå där i evigheter, men framåt eftermiddagen kände vi att hungern började pocka på. Vi drog oss därför till en av Brödernas restauranger där vi avnjöt synnerligen goda hamburgare och pommes med trevlig service. Det glutenfria brödet var i vanlig ordning ”sådär” (inget mot Brödernas, har nog bara ätit riktigt gott glutenfritt bröd på Örum 119). Jag nöjde mig med att behålla underdelen med allt det supergoda på, då blev det perfekt. Efter safarin på Östermalm begav vi oss hem till dottern som hade städat fint och bjöd mig på en två timmar lång specialbehandling… Hon är den bästa massör jag någonsin gått till och jag kände mig lagom mör och mycket tacksam när jag så småningom tog det skramlande pendeltåget med ett gäng hojtande och stökiga killar i 12-årsåldern som var på sportlovsutfärd med ett par ledare som var lagom oengagerade. Jag försökte tänka ”låt dem vara och ha kul”, men de var ju otrevliga både mot varandra och mot resten av passagerarna. Det är dock en diskussion till en annan dag och den upplevelsen kompenserades ändå av att tågchaffisen hade väntat på mig då jag fick springa med allt jag hade för att hinna med tåget. Leendet jag fick och hans hejarop gav positivitetsenergi som har räckt ända till idag! Ja, och det var den lördagen.
För några dagar sedan suckade jag lite över att det skulle regna hela veckan, men tji fick jag. Vi har visserligen fått en del regn, men lördagens fantastiska höstluft med sol gav ny energi till det sista som behöver göras innan frosten angriper. Det har ju redan börjat snöa i norra Sverige, så det är väl åtminstone på sin plats att vara om sig och kring sig för att inte överraskas när det väl är dags här?
Jag älskar verkligen den härliga rabatten, även om nu gräsmattan framför ser ut som kaos. Vi har haft stora krukor placerade där under tiden som maken fixat och donat med grusgången. Jag tänker hela tiden ”det här blir årets sista blommor från trädgården”, men inser ju att det inte är sant. Min gissning är att jag kommer att ha grejer att pynta inne med fram i december.
Inne i stenladan är det nu ordning och reda, men jag har ett och annat att fortsätta fundera över. Alltid är det något projekt på gång för att jag ska vara nöjd med organisationen. Vi är ändå två personer som båda är ordningssamma, men på olika vis. Det brukar inte vara något problem, men just här inne blir vi bara inte riktigt färdiga.
På eftermiddagen begav jag mig till Bryggaregården för lymfyoga, lite häng med lymfmassören Nettan och några andra av hennes klienter. Yogan var helt underbar. Jag säger hela tiden att jag vill bli en som yogar varje dag igen. Undrar vad som hindrar mig? Kanske andra ”sånt som jag gör varje dag”? Min morgonrutin är att jag stiger upp, tar på mig morgonrock och gosiga tofflor, kokar vatten till dagens första kopp te (alltid örtteer eller rooibos, gärna något kryddigt så fort det börjar bli kyligare ute) och går upp till datorn för att skriva lite i bloggen. Hur vore det om jag körde ett kort pass innan jag gör något annat? Hmmm, får suga lite på den karamellen. Så gjorde jag i Orem där vi bodde då jag upptäckte hur bra min kropp mådde av den här träningen. Jag brukar följa yogapass på YouTube och lägger därför upp min matta i vardagsrummet där teveskärmen hänger. Kanske borde jag nöja mig med att ha passet i mobiltelefonen? Jag har nämligen ett lite trevligare yogautrymme här på övervåningen. Se där, nu blev det en blick in i mitt huvud i realtid här i bloggen. Så kan det bli.
Jag ber om ursäkt för en trädgårdsskitig fot med ”bonnabränna”, men jag måste ta en stund och skriva om något av det bästa som hänt mig det här året. För några månader sedan nämnde jag kort att jag har börjat gå på lymfmassagebehandlingar. Den första månaden gick jag tre gånger och efter det har jag fått två nittiominutersbehandlingar med några veckors mellanrum. Jag har slutat bedöma alla alternativa behandlingar som ”humbug”, men nog hade jag lite svårt att tro att en speciell sorts massage skulle kunna påverka mig på det här viset!
Förutom de långa proffsbehandlingarna har jag gjort egenbehandling varje kväll innan jag gått och lagt mig. Den här filmen är den bästa jag hittat som ”grundkurs” i hur man kan få igång sitt eget lymfsystem, men när jag kör min runda komprimerat tar det ca 5-10 minuter.
Vad är det då som har hänt? Vi har haft en riktigt het försommar med temperaturer närmare 30 grader vid ett flertal tillfällen. I hela mitt vuxna liv har sådana temperaturer lett till att jag fått riktigt svullna fingrar och ben och det har varit otroligt obehagligt. Det har dessutom sett obehagligt ut. Sedan jag började ta hand om lymfsystemet har jag inte haft några svullna ben! Det är helt otroligt! I fingrarna kan jag fortfarande känna av lite grann, men det syns fortfarande inte, åtminstone inte jämfört med hur det vanligtvis sett ut. För mig är det verkligen ett mirakel att jag en varm sommardag efter många timmar på fötterna inte ens känner någon tillstymmelse av obehag. Detta trots att jag inte har haft på mig några stödstrumpor!
Jag ser fram emot att fortsätta lära känna min kropps behov och att hitta olika vägar till att ge den det som den mår bra av. Och jag säger återigen att jag är ledsen att min mamma aldrig fick möjlighet att prova denna revolutionerande behandling. Den hade kunnat ge henne så mycket bättre livskvalitet! Om du som läser detta befinner dig i närheten av Karlskrona kan jag varmt rekommendera min lymfmassör Nettan Johansson på Tobisakliniken, men jag vet att det finns andra duktiga lymfologer och lymfmassörer runt omkring i Sverige.
Jag brukar skriva om olika vägar här i bloggen. Hur viktigt det är att vi håller ögonen öppna efter nya sådana, att vi ibland behöver trampa nya stigar för att må bra och att ”hålla i ledstången” då allt annat är kaotiskt och vi behöver stabilitet och stöttning för att ta oss till målet. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilka vägar vi behöver slå oss in på för att hjälpa vår kropp och själ så bra som möjligt. Hur kan vi jobba med vår hälsa så att vi inte ska behöva uppsöka sjukvården? Och vad kan hälso- och sjukvården erbjuda när vi väl hamnat i trubbel?
I sin faktabank definierar svenska Socialstyrelsen hälso- och sjukvård på följande sätt: ”hälso- och sjukvårdåtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador”.
För att uppfylla kraven på en god vård SKA hälso- och sjukvården
vara av god kvalitet med god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet
vara lätt tillgänglig
bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet
främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.
Där hälso- och sjukvård bedrivs SKA det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för god vård ska kunna ges. HSL ställer också krav på att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras.
SKA förpliktigar. SKA ger också upphov till stor besvikelse för många som kommer i kontakt med hälso- och sjukvården. Trygghet är ett begrepp som innebär väldigt olika behov för olika personer. Det kan vara kvinnor som inte är bekväma av att behöva möta män i vårdapparaten, det kan vara omöjligt att känna sig trygg i en utsatt position och hur ska man kunna känna sig trygg om man inte får hålla sitt ankare i livet i handen då man håller på att exempelvis dö? Och det där med kontinuitet, hur kan kravet på det finnas kvar med tanke på hur sällan någon får träffa samma läkare två gånger på raken, oavsett om man behöver vård sällan eller ofta? Och alla som möter nya hemsjukvårdare varje dag? Säkerheten säger jag dock inget om, jag har nästan alltid känt mig trygg i olika vårdsituationer.
Hälso- och sjukvården SKA vara lätt tillgänglig. Jo, nu när det finns digitala lösningar så kommer man väl undan med allt möjligt. Men väljer man att bosätta sig mer lantligt får man inte ställa krav på fysisk närvaro, något som borde skrivas in i denna lag. Du får räkna med att förlösa din fru, kan glömma att ha läkare eller sköterskor på nära håll och får hoppas på att inte få en hjärtinfarkt eller annat som kräver omedelbar vård.
Hälsa- och sjukvården SKA bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Jo, men flum kommer man ofta undan med. För vad innebär det? ”Jag tror på homeopati.” Eh, ursäkta, är du funktionsvarierad? ”Lymfmassage hjälper mig efter min canceroperation.” Kul för dig, tur att du har tusenlappar att betala för kalaset på egen hand, vår ställning är att ditt tillstånd är obotligt. ”Mitt hälsotillstånd är under all kritik, hur ska jag kunna må bättre?” Dina prover visar inte några felaktiga värden. Nej du, det här är inte lätt att förhålla sig till.
Igår var jag på lymfmassage. Min mamma hade samma problem med ödem som hennes moster och flera av hennes kusiner. Mina egna problem. Jag svullnar lätt i händer och fötter, mina ben är inte granna i naturligt tillstånd och kan nog ge en känsla av lätt elefantiasis vid vissa tillfällen. För några år sedan hittade min kompis lymfmassage och tipsade mig. ”Det vore nog grejen för dig.” När min syster blev utmattad förra året kom hon i kontakt med ett fantastiskt rehab-team. En i teamet tipsade henne om just lymfmassage och hon tipsade vidare till mig. Nu har jag läst på och gjort egenvård. Jag har även haft tillfälle att besöka en duktig lymfmassör som visat mig att jag faktiskt inte behöver se ut som min mamma i kroppen då jag är 65. De senaste veckorna har jag fått uppleva lättnad. Det här är fantastiskt! Jag skulle ha velat att mamma fick uppleva detta. Tänk! Istället för att förbittras väljer jag att vara tacksam över att jag har möjlighet att unna mig denna egenvård. Detta är en ny väg som jag inte ens visste fanns. Men den räknas varken som hälso- eller sjukvård.
Den svenska modellen bygger på att ”god vård ska kunna ges”. Mycket sällan handlar det om förebyggande åtgärder. Jag förstår att det är lättast att sköta detta med allmänna uttalanden från Socialstyrelsen. Vissa av dem reagerar media på, vilket gör att de kommer gemene man tillgodo. Fast det är kanske bara jag som sällan uppdaterar mig på vad Socialstyrelsen kommit fram till i olika frågor? (Kanske för att Socialstyrelsen är känd för uttalanden som ofta visar sig vara direkt felaktiga även om de i sitt uttryck är både tvärsäkra och minst sagt mästrande.)
Jaja, jag kan låta lite cynisk. ”Jag är inte dum”, som det brukar heta. Det är inte lätt att vara alla till lags. När det gäller lagtexter och löften tycker jag bara att man ska vara försiktig. Min inställning är att jag är ansvarig för att jag mår bra, att jag jobbar förebyggande så långt det är möjligt. När det blir vajsing för mig eller mina närmaste känns det dock störigt att läsa sådana här dokument. Varför ge dessa löften som så uppenbart inte kan hållas? I skolan skrivs kilometervis med strävansmål i dokument efter dokument som sällan utvärderas. Jag har egentligen inget fantastiskt att säga om dessa heller, men i princip tycker jag att de är lättare att förhålla sig till.
När maken var halvliten råkade han ut för viss kognitiv dissonans. Vid tillfälle ställde han sin mamma mot väggen och sa ”Men du LOVADE!”, varvid svärmors replik var ”Man behöver faktiskt inte hålla allt man lovar.” Kanske hade jag behövt en sådan kommentar i yngre ålder för att sluta haka upp mig på vad som står i Socialstyrelsens dokument. Min rynkade panna kanske kommer att slätas ut med tiden, men just nu får jag landa i det faktum att hälso- och sjukvården inte handlar om min hälsa alls. Den får jag sköta själv, med egna, skattade pengar som inte lagts in i det allmänna systemet. Och det är okej. Tack för mej.
