Funderingar – Sida 7

13 jan

Om jag hade en-miljon-eller-många och världen inte höll på att gå under (och jag därmed slapp ta hänsyn till ångest knuten till diverse företeelser).

Häromdagen frågade maken mig just det första. Vad skulle du göra med en miljon? Han visste redan svaret. Betala av skulder och/eller hjälpa andra. Det finns inget annat för mig. Med en miljon kommer man dessvärre inte så långt i dagens läge, men nästa tanke var att ett Attefallshus på tomten skulle göra det ännu bekvämare för våra barn att komma hit på längre besök och det hade verkligen varit trevligt.

Tänk om verkligheten inte såg ut som den gör, eller att jag inte funkade som jag gör, hur skulle jag välja då? Tänk om jag var tvungen att välja att lägga pengarna på något som bara var för mig, hur skulle tankarna då gå? Jag var tvungen att skriva detta och gå och göra något annat en stund för att få igång tankarna. Här landade jag i drömmarnas drömvärld där också miljonen räckte oändligt långt, eller prioriteringar och hänsyn inte var nödvändiga. Och jag insåg att det är svårt för mig att vara lycklig om jag inte inkluderar andra.

Jag skulle gå på lymfmassage en gång i veckan.

Konserter! Varenda gång någon kom till stan skulle jag gå, oavsett genre. Det är bra att vidga sina vyer och lajvmusik är faktiskt nästan alltid givande på något sätt.

All mat som inte odlas här hemma skulle köpas genom REKO-ring eller genom andra lokala leverantörer. (Gäller naturligtvis inte mat till viss asiatisk mat osv, men du hajar.)

Jag skulle ta med vår ”lilla” familj på en musikalresa till London eller New York och så skulle vi riva av en musikal om dagen i en vecka.

En tripp till svägerskorna i Australien och Nya Zeeland hade varit självklar och naturligtvis hade vi tagit med makens familj och våra ungar också.

Syskonen och deras familjer skulle bli glada då jag fixade till Bredavik så det blev supermegabra för oss alla.

Jag hade anställt en trädgårdsmästardräng: stark, uppfinningsrik, kreativ och villig att sköta trädgården om vi är i Stockholm hos ungarna under en längre tid.

Ladan hade renoverats med mycket bättre förvaringsmöjligheter, men också med extra sommarboende.

Här kommer den. Lägenheten i Vasastan i Stockholm.

Maken hade fått ett eget flygplan.

En ny bil hade hittat hem hit. Den skulle vara bränslesnål, stark, med bra transportmöjligheter och skulle vara härlig att köra.

Min garderob skulle definitivt få sig en översyn av någon som kan sin grej och som skulle förstå hur viktigt det är för mig att vara bekvämt klädd utan att se slafsig ut (det sista missas eventuellt av somliga som det ser ut nu, hehe).

Jag skulle dra iväg på kompisspa med mina nära vänner, en i taget så vi hinner prata klart innan det är dags att åka hem igen.

Blommor och riktigt god choklad skulle följa mig vart jag än gick. Inte till mig, utan till mina medmänniskor.

Och tänk att gå på fin restaurang lite mer ofta, det hade varit trevligt! (Men inte allt för ofta, jag gillar mitt kök.)

Jag lever ett välsignat liv. Önskedrömmar är något som jag inte ofta drivs framåt av, jag är förnöjsam till den grad att jag verkligen borde sätta en spark i rumpan på mig själv då och då. Jag inser dock att övningar liknande den här kan få igång hjärnan på ett sätt som den faktiskt mår bra av. Är du någon som drabbas av avundsjuka då andra har vad du vill ha tror jag inte den här övningen är det minsta hjälpsam, men jag piggades upp av den. Det var ett kul sätt att börja helgen på!

11 jan

Fel, förbud och åtgärder.

Om någon frågade mig för tjugo år sedan hur många förbud ett samhälle behöver för att vara hälsosamt hade jag nog sagt massor. Förbjud allt som någon kan råka illa ut av. Droger, mord, trasiga bilar, prostitution, misshandel, inbrott, ja, listan kan förlängas i all oändlighet. Ett förbud måste ha ett tillhörande straff för att bli effektivt. Böter, fängelse, samhällstjänst, uppfostringsanstalt, utfrysning eller vad det nu kan vara. Du kan dock bara bli straffad om följande först har hänt: du ska ha blivit upptäckt, någon ska ha gjort en anmälan, någon annan ska ha gjort en bedömning och ytterligare någon ska bestämma och slutligen genomföra straffet.

Kriminalvården har inga nya siffror, men de från 2019 pekar på att av alla som döms till fängelsestraff återfaller ca 40% i brott, medan personer som döms till villkorlig dom återfaller betydligt mer sällan. Svåra brott, tyngre straff, men också större återfall alltså. Forskningen visar tydligt på att vi inte kan skylla brottslighet på en persons socioekonomiska bakgrund. Anledningen till att de allra flesta begår brott är helt enkelt att de har låg moral och dålig självbehärskning. En av de personer som har bäst koll på detta är Per-Olof Wikström, kriminolog verksam i Cambridge. I Kvartal finns denna intressanta artikel om honom och hans forskning. ”I Per-Olof Wikströms egen forskning där han och hans kolleger följt en stor grupp unga människor illustreras detta tydligt. Den femtedel inom gruppen som hade minst självkontroll och lägst grad av lagstödjande moral svarade för över 60 procent av brotten i gruppen som helhet. Medan den femtedel som hade mest självkontroll och hög grad av lagstödjande moral stod för en procent av brottsligheten.”

Vårt samhälle slår följe med allt fler förbud, men borde inte fokus istället ligga på att stötta föräldrar till att våga vara föräldrar och att bli bättre föredömen själva? Häromdagen lade en vän upp en låst artikel om just detta från Aftonbladet. Här är länken till den. Skolsköterskan Tina Westberg: ”Många barn idag har ett väldigt rörigt liv med föräldrar som prioriterar bort uppfostran.” ”Barnen har ett gränslöst beteende som inte är normalt. De har ett språk med grova termer, accepterar inte turordning, pratar rakt ut utan att ta hänsyn till andra och har ingen respekt för varken auktoriteter eller vänner.” Westberg tar upp behovet av stöttning, både av barn som mår dåligt och av föräldrar som inte förstår att de inte ska vara sina barns kompisar, utan deras föräldrar. Även i skolan behövs det stöttning i hur gränser kan sättas och hur viktigt det är att utrota ”låt gå-mentalitet” där somliga elever ges fritt utrymme till att bete sig illa, både mot barn och vuxna.

25% av de intagna i Kriminalvården beräknas uppfylla kriterierna för ADHD. Alla med ADHD hamnar såklart inte i fängelse, men eftersom dålig självbehärskning och självkontroll är en så stor riskfaktor då det gäller att hamna i trubbel av olika slag redan från tidig ålder tänker jag att vi som samhälle verkligen skulle vinna mycket på att bli bättre på tidig undervisning och stöttning i gränssättning. Många som begår brott i tonåren har en diger lunta med sig i ryggsäcken i form av orosanmälningar och varningar från förskolepersonal, men pga ”resursbrist” blir det snarare så att rapport läggs på rapport istället för att någon får eller tar ansvar för att det som inte funkar ställs till rätta.

Är något fel verkligen ett fel om inte någon upptäcker det? Kanske är det detta som är det stora problemet, att många lever enligt devisen att om ingen upptäcker vad jag håller på med så är ingen skada skedd? Det är lätt att ”talk the talk”, men inte bemöda sig att ”walk the walk”, helt enkelt. Är det frikopplingen från personligt ansvar som är att klandra? Fast när jag ser på hur klanstrukturer i Sverige funkar så är jag inte såld. Jag vill bara att alla ska vara någorlunda vettiga, göra sitt bästa och tänka på sina medmänniskor innan man fattar beslut. Eftersom ”vettigt” är något som ser helt olika ut beroende på vem man är och varifrån man kommer så är det kanske dags att knyta ihop den här säcken och återkomma till förbuden. Eller ska vi helt enkelt bli bättre att klargöra vilka medmänskliga krav vi förväntas ställa upp på? Tja, det får bli en diskussion till en annan dag.

Edit: Denna bok har jag för övrigt lånat av lillastesyster. Mycket upplysande och spännande i detta sammanhang.

15 dec

Julhälsningar i tuffa tider. Grrr.

I år har vi valt att skicka julkort trots att det egentligen inte längre är ekonomiskt försvarbart. Vi har ”dessvärre” ett ganska stort gäng släkt och vänner utanför Sveriges gränser som vi vill dela denna tradition med. Efter sju sorger och åtta bedrövelser har vi nu 140 julkort skrivna på svenska och 60 på engelska. Korten (halva antalet) beställdes i god tid och Vistaprint meddelade för några veckor sedan att de hade levererats med fullmakt. Jag hörde av mig till kundtjänst och lät hälsa att jag inte skrivit någon fullmakt och att ingen jag kände hade tagit emot några julkort. De lovade att göra en ny omgång och skickade ut den i fredags eftermiddag med bud som jag själv fick ta emot. Eftersom jag blev sjuk orkade jag dessvärre inte göra dem färdiga att skicka ut. När vi kom hem igår natt låg den första kartongen i lådan. Vem det nu var som hade tagit emot den första lådan för flera veckor sedan hade väl kommit på att de inte hette mitt namn och att paketet inte var till dem. Jag undrar vad som hade hänt? Jaja, så kan det bli.

Hur som helst så hyser jag varken hopp om att julkorten som kommer att gå inrikes eller utrikes kommer fram i tid. Detta trots att portot går på TRETTIO KRONOR för ett brev utrikes. 900 kronor för trettio julkort?! Min släktings julkort från USA är stämplat med $0,63, alltså motsvarande 6,44 kr. Jag förstår att portot har behövt höjas här i Sverige, men känns inte prisskillnaden något skev? Jag kliar mig i huvudet och tänker att nästa år så får jag hitta på någon annan tradition. I år kostar nämligen julportot 14 kr för inrikesbrev och nästa år ska det kosta 17 kr. Så sent som 2019 gällde 8,50 kronor och för tio år sedan 5,50. Där kan man snacka om inflation och hur man helt enkelt straffar folk från att skicka fysiska brev. Våra stackars barn kommer väl att stå lika förundrade inför en brevlåda som de idag gör inför en fast telefon. Viss utveckling känner jag mig ytterst besviken över. Slut på gnället för denna gång! Nu får vi se om det blir fler än de fyra julkort som kommit i år. Jag har full förståelse för om andra väljer att lägga sina pengar på annat än det här, men jag sörjer verkligen utvecklingen. Slut från dagens gnällhörna.

07 dec

Näe.

Igår frågade en av mina systrar om jag hade PMS för att jag upplevdes vara smått aggressiv. Det hade jag nu inte, men jag är onekligen mer känslosam än vanligt. Det där med Mammas årsdag påverkar säkert, men jag tror inte det bara är det. Det är påminnelser som kommer i ett om livets orättvisa. Och orättvist är det! Min systers svåger har skrivit så fina tidsskildringar som han samlat i föreställningar från olika stunder i mänsklighetens nära historia. Nu har jag lyssnat så mycket på julmusik i repetitionssyfte, så idag lyssnade jag istället på hans Flygblad över Berlin. Och lipade såklart. Min syster i Skottland berättade att hon förberett julklappar till sin väninnas julklappsträd. Väninnan är rektor på en skola där många elever inte får julklappar och när jag fick höra om det grät jag igen.

Fars ständiga mantra ”Livet är orättvist” (förutom ”tack för att du har varit så snäll och duktig idag”) har alltid hjälpt mig att åtminstone reflektera över min önskan att hjälpa människor i nöd också då jag inte kan göra något. Känslan av otillräcklighet kan inte alltid stå i fokus, den väg den leder in på är full av svärta, offerkänslor och aggressioner. Och hur lär man de unga att förhålla sig till sin egen otillräcklighet? Jag lärde mig tacksamhet som en väg att gå runt detta av mina föräldrar och har berättat så mycket om det här. När jag läste ett inlägg om detta hos Elsa Billgren reagerade jag därför starkt på en kommentar som fått väldigt många ”likes”, så jag gissar att många håller med om detta:

”Jag tror inte att tacksamhet är vägen till lycka. Jag håller med dig att det inte alls är ett självklart begrepp. Det ligger en jämförelse i det och ett slags distansierande av andra, som jag inte tror gagnar mänskligheten. ”Tacksam för att jag slipper sitta under bomberna i Gaza just nu. Tacksam för att jag får krypa ihop i min designsoffa till värmen i min kakelugn.” Jag kan iof förstå det från ett överlevande perspektiv. Tacksam för livet men även där kryper relativiserandet snart in. I alla fall för mig. Men framför allt, att låtsas vara lycklig när världen brinner är svårt. Tacksamhet för ens egen räkmacka räcker inte. Jag tror vägen till lycka är generositet och det gamla slitna begreppet solidaritet. Att veta att jag har gjort något idag för någon annan, oavsett hur litet, gör att jag kan känna frid i min eget privilegie.”

Jag vet inte om jag helt misstolkar, men enligt denna skribent ska jag inte vara tacksam eftersom det distanserar mig från andra. Jag får heller inte vara tacksam för att jag slipper bomber i Gaza, eller för att jag får njuta värme från min kakelugn. Och när världen brinner ska jag inte låtsas vara lycklig. Eller när barn blir våldtagna av pedofiler, eller människor får svälta, eller när schizofrena inte klarar att bo i av socialen tilldelade lägenheter, eller när korruption äter upp ärliga människors gåvor till hårt drabbade oroshärdar, eller när män dödar sina barns mödrar eller när barn börjar konsumera porr då de är åtta år, eller… Ska jag ta hänsyn till allt elände i världen hela tiden innan jag hanterar mina egna känslor kan jag inte leva. Så sorry till dig som skrev den kommentaren, jag håller med om att det bästa vem som helst kan göra är att hjälpa någon annan, varje dag, men att hela tiden sätta sina privilegier som ”du är by default en otillräcklig människa som har det alldeles för bra” tror jag faktiskt inte leder till särskilt mycket gott.

Med det ska jag torka tårarna och värma lite lunch, vara tacksam över också lite äckliga rester och njuta av att jag slipper vara utomhus just nu. Jag ska vara tacksam över Spotify, över att jag fick tillbringa några dagar med mina brorsbarn så det både blev julpysslat och snögummebyggt och tacksam över att jag ikväll får sjunga med mina älskade körkompisar på Fredrikskyrkans trappa i den levande julkalendern.

05 dec

Är det verkligen saligare att ge än att ta?

Skrev just det här på Facebook, men tycker att det passar här i bloggen också. Det får helt enkelt bli dagens inlägg!

Min syrra undrade irriterat när ”önskelistor” blev ”kravlistor”. Detta var för över en månad sedan, men jag har inte kunnat släppa det riktigt. Hur förhåller vi oss till balans mellan att ge och ta för den yngre generationen? Jag älskar att ge julklappar, men jag vill ju inte vara någons ”gratispengar”, utan hitta något som jag tycker passar till den speciella personen. Jag vet att det är fantastiskt att få något man verkligen har önskat sig, men vet också att tacksamheten snabbt går över. Särskilt i juletider där en julklapp snabbt glöms bort medan papperet slits av nästa paket.

Jag har en idé och vill bolla den med er som eventuellt läser här. Skriv gärna hur ni tänker om detta. Hur gammal bör man vara för att förstå detta koncept och inte bli ”traumatiserad”? Säg ”Jag tänkte lägga 1000 kr på dina julklappar. Du har möjlighet att få allt själv, men då bestämmer jag vad jag vill ge dig och behöver ingen önskelista. Du kan också få X kronor (typ 700 kr) att själv köpa precis vad du vill ha. Vi tar sedan resten av pengarna upp till 1000 kr, jag plussar på 200 kr, du köper något annat som du vill ha för de pengarna som vi ger till någon som inte har föräldrar med guldbyxor. (Barn till familjer på Kvinnojourer eller liknande.)” Hade det över huvud taget funkat? På det sättet blir ens 1000 kr värda 1200 kr och man får öva på känslan ”det är saligare att giva än att taga”. Jag vill att julen ska vara drömmig och att sitta och ringa in önskeleksaker i leksakskatalogen var ju fantastiskt! Att det har gått därifrån till något slags ”öppna din plånbok och ge mig det här” känns sådär. Som sagt, jag bollar gärna dessa tankar! (Detta gäller alltså inte våra vuxna barn, de kan nog tala om hur vi har jobbat hårt på att lära dem tygla sina ha-begär, hahahaha!)

20 nov

Mitt emellan höst och advent, novent och svart månad.

Novent är det nyuppfunna ordet som är till för att ge folk chansen att tjuvstarta med julpyntet. ”Utan press, en tid bara för dig själv, vila, mys”, yada, yada… Nej, jag är fortfarande inte övertygad. Det finns lika många krav även om tiden kallas novent. Det räcker inte med egenmys. Svenskarna har svalt den amerikanska Thanksgivinghelgens baksmälla Black Friday med hull och hår och givit den vingar. Inte bara en fredag, utan en svart vecka och till och med en svart månad. Det svarta visar sig i hålet i folkets plånböcker efter att de har köpt alla oerhörda fynd från affärsidkare från när och fjärran. 70% rabatt! 30% lägre priser på ALLT! Årets lägsta priser! Nåde den som inte har allas önskelistor klara innan svärtan lägger sig över det noventiga glittret. Den som missar får med all sannolikhet betala dubbelt så fort vi går in i december.

Ja, jag vet. Idag låter jag lite bitter. Det är jag nu inte, detta är verkligen en favorittid för mig. Jag tycker ändå att världen är lite uppochnervänd och tänker att jag väl har rätt att åberopa min position som den tant jag är när jag ser hur stressade mina medmänniskor springer genom livet.

13 nov

Att härbärgera all denna sorg, smärta och besvikelse.

Jag befinner mig just nu i en verklighet där lite för många personer jag älskar har det riktigt tufft på olika sätt. Eftersom jag gärna vill underlätta gäller det att hitta vägar som inte innebär att jag försöker ta över dessa personers svårigheter. Det funkar inte så. Livet blir inte bättre för någon annan för att jag försöker hjälpa till genom att må lika dåligt, ta på mig smärtan, bära deras kors. Jag gillar själv frågan ”Vad kan jag göra för dig?” även om jag vet att det många gånger är svårt att specificera något när man mår dåligt. Då får man göra vad man kan eller tror skulle funka. Laga mat. Ge en kram. Passa barn. Skriva ett brev. Hitta på något roligt. Ibland blir det då helt åt skogen fel, men jag tänker att det är långt bättre att försöka och misslyckas än att bara låta bli att göra något för att man inte är säker på vad som är önskvärt. Det är sällan folk bryter kontakten med någon för att de varit kärleksfullt hjälpsamma på fel sätt. (Undantag medmänniskor som tror att de vet bättre och går tvärtemot andras vilja, börjar uppfostra andras barn och liknande.) Jag känner behov av att sparka på något, men vet att det inte hjälper ett dugg. Lyssnar istället jättemycket på musik, stickar, lagar mat. Söker mig till vardaglighet och uppgifter som är repetitiva och meditativa. Vet att det blir bättre, vågar lita på att det blir så och får god hjälp av Trettio tacksamma dagar. Somligt löser sig kanske inte på det sätt man hade hoppats, men jag vet att det kommer bättre dagar.

26 okt

Funderingar från en förort i oktober 2023.

Långsamt stiger solen. Den hänger tungt, det finns inte längre någon lätthet i den stigande linjen. Varsamt skingrar ljuset den skumma gryningen, drar pendlare med stirrig blick ur deras telefoner, smått förvånade över att jorden inte har gått under än. Överst på Den Stora Tidningen varnar polisen barn och vuxna för att klä sig i Halloweenutstyrslar med fejkvapen. Skojkostymerna kan tydligen leda till tragiska händelser. En amerikansk reservist har dödat och skadat mängder av medmänniskor. ”Han har vårdats efter att ha hört röster.” Jaha. Vilka röster har styrt politikerna som tagit beslut som lett till det samhälle vi får hålla tillgodo med just nu? Vem ska vi ge skulden, vem ska vi klandra och vem är det mest synd om idag?

Tiggaren vid Maxi scrollar på sin smartphone, tar tacksamt emot en varm kopp kaffe och lägger sjalen tillrätta. Det snoriga barnet i rullvagn frågar varför tanten sitter på marken och mamman flackar med blicken och riktar uppmärksamheten åt något ”spännande”. I denna lilla scen ryms så många lager. Vi har kommit till den dag då kriget i Ukraina viktas mindre intressant än Ann Heberleins sexliv. Solen gömmer sig, men jag vet att den finns där bakom molnen. Än finns det godhet i livet och än har jag råd att köpa ljus och tändstickor.

24 okt

Livets efterrätt.

I dagsläget finns det så mycket elände att hälften vore för mycket och jag börjar därför sedan en tid varje dag med en positiv tanke, en bön, en meditation. Jag ska inte sticka under stol med att jag de senaste veckorna dock gjort något annat innan det, men jag behöver inte längre kolla telefonen för att se om dottern kommit med uppdateringar det första jag gör. Äntligen kan jag kalla mig mormor! Uppdateringar gällande barnbarnet kommer säkerligen framöver, men än så länge är detta den lilla familjens egen tid och deras egen historia att berätta. Tacksamheten är oändlig över att vårt lilla barnbarn är här och jag kan lova att hon är världens finaste!

Många kallar barnbarnen livets efterrätt. Jag vet faktiskt inte om mina egna mor- och farföräldrar såg det på det viset. Maken och jag har väldigt olika upplevelser av våra egna far- och morföräldrar och olika känslomässig anknytning till dem alla. Våra föräldrar har i sin tur haft mycket olika förhållande till våra barn. Jag kan tänka mig att det är lättare att anknyta till en mor- eller farförälder som man är lik eller förstår, men förhållandet kan också kompliceras av att man är allt för lika.

De senaste månaderna har jag pratat mycket med släkt och vänner om deras minnen gällande mor- och farföräldrar, tankar om vad en sådan ska göra, om det finns några förväntningar och krav från något håll och om hur man själv klarar detta uppdrag eller tänker sig göra det i framtiden. Det har kommit så många tankar att jag inte riktigt kan göra dem alla rättvisa, men några tänkte jag dela här.

I dagens samhälle behåller man sin ungdom och hälsa längre upp i åren, har ofta ett aktivt yrkesliv och egna, aktiva intressen. Många börjar resa mer, skaffar kanske ett fritidsboende utomlands eller bosätter sig under längre perioder i sitt fritidsboende. Det är också vanligare att vuxna barn flyttar långt ifrån sina föräldrar för att studera eller arbeta, kanske till och med utomlands. Allt detta bidrar till att många inte längre träffar sina barnbarn lika ofta som man gjorde då man bodde i generationsboenden. Naturligtvis har olika tekniska uppfinningar lett till att det är lättare att hålla sig uppdaterad och upprätthålla en kontakt att bygga på när man väl träffas, men det är inte självklart från något håll att kontakten mellan barnbarn och far- och morföräldrar upprätthålls. Många är besvikna på att inte få tillräckligt mycket tillgång till barnbarnen, eller insyn i deras värld, men det går också åt andra hållet. Somliga sörjer nämligen också att deras föräldrar inte alls verkar vilja hänga särskilt mycket med sina barnbarn, eller inte alls.

Vilka praktiska ansvar/skyldigheter har mor- och farföräldrar gentemot sina barnbarn? (Svaren talar många gånger mot varandra som du säkert snabbt märker.)

ekonomisk hjälp, kanske sparkonto eller liknande
presenter och julklappar
inget, barnets föräldrar är fullt ansvariga
extra kärlek och trygghet
dela med sig av kunskap, både teoretisk och praktisk
avlastning av olika slag till föräldrarna
barnvakt/hämta på förskola/skjuts
dela med sig av kunskap om den äldre generationen
skämma bort
slappare regler än hemma hos föräldrarna
långkok, kakor och bullar, familjerecept
traditioner
uppfostran då resten av vuxenvärlden har misslyckats
egentid, särskilt då det finns fler syskon i samma familj
omsorg
förståelse
vykort och brev
ett sammanhang

Vad tycker du om denna lista? Finns det något som är extra viktigt för dig, eller något som jag har missat? Och hur är det med rättigheter? Har egentligen mor- och farföräldrar några sådana?

14 okt

Det nattsvarta släpper in ljus.

Häromkvällen kom jag hem till en stjärnklar himmel. Jag ställde mig och tittade upp på allt det vackra. Mängder av glittrande diamanter, en becksvart målarduk full av miljoner små färgstänk med Vintergatan som slingrade sig fram fullt synlig över denna nattkupol. Min telefonkamera kunde så klart inte återge det som utspelade sig framför mina ögon, men jag tog ändå kort och fick till något slags skiss över den fångade stunden. Astronomi fascinerar mig. Jag vill veta mer fast jag fattar att det inte är möjligt att få tillgång till all information jag är intresserad av. Vetenskap och mätbarhet i all ära, men kanske är det ändå det som ligger utanför mänsklighetens förståelse som verkligen fångar mitt intresse. Tack för att jag får uppleva detta, för att många före mig har stått och tittat på samma himmel och haft liknande funderingar. Tack för att jag inte har alla svar och ändå känner fullständig trygghet i existensen. När världen skakar känns det fint att ha detta att hålla sig i.