Om någon frågade mig för tjugo år sedan hur många förbud ett samhälle behöver för att vara hälsosamt hade jag nog sagt massor. Förbjud allt som någon kan råka illa ut av. Droger, mord, trasiga bilar, prostitution, misshandel, inbrott, ja, listan kan förlängas i all oändlighet. Ett förbud måste ha ett tillhörande straff för att bli effektivt. Böter, fängelse, samhällstjänst, uppfostringsanstalt, utfrysning eller vad det nu kan vara. Du kan dock bara bli straffad om följande först har hänt: du ska ha blivit upptäckt, någon ska ha gjort en anmälan, någon annan ska ha gjort en bedömning och ytterligare någon ska bestämma och slutligen genomföra straffet.

Kriminalvården har inga nya siffror, men de från 2019 pekar på att av alla som döms till fängelsestraff återfaller ca 40% i brott, medan personer som döms till villkorlig dom återfaller betydligt mer sällan. Svåra brott, tyngre straff, men också större återfall alltså. Forskningen visar tydligt på att vi inte kan skylla brottslighet på en persons socioekonomiska bakgrund. Anledningen till att de allra flesta begår brott är helt enkelt att de har låg moral och dålig självbehärskning. En av de personer som har bäst koll på detta är Per-Olof Wikström, kriminolog verksam i Cambridge. I Kvartal finns denna intressanta artikel om honom och hans forskning. ”I Per-Olof Wikströms egen forskning där han och hans kolleger följt en stor grupp unga människor illustreras detta tydligt. Den femtedel inom gruppen som hade minst självkontroll och lägst grad av lagstödjande moral svarade för över 60 procent av brotten i gruppen som helhet. Medan den femtedel som hade mest självkontroll och hög grad av lagstödjande moral stod för en procent av brottsligheten.”

Vårt samhälle slår följe med allt fler förbud, men borde inte fokus istället ligga på att stötta föräldrar till att våga vara föräldrar och att bli bättre föredömen själva? Häromdagen lade en vän upp en låst artikel om just detta från Aftonbladet. Här är länken till den. Skolsköterskan Tina Westberg: ”Många barn idag har ett väldigt rörigt liv med föräldrar som prioriterar bort uppfostran.” ”Barnen har ett gränslöst beteende som inte är normalt. De har ett språk med grova termer, accepterar inte turordning, pratar rakt ut utan att ta hänsyn till andra och har ingen respekt för varken auktoriteter eller vänner.” Westberg tar upp behovet av stöttning, både av barn som mår dåligt och av föräldrar som inte förstår att de inte ska vara sina barns kompisar, utan deras föräldrar. Även i skolan behövs det stöttning i hur gränser kan sättas och hur viktigt det är att utrota ”låt gå-mentalitet” där somliga elever ges fritt utrymme till att bete sig illa, både mot barn och vuxna.

25% av de intagna i Kriminalvården beräknas uppfylla kriterierna för ADHD. Alla med ADHD hamnar såklart inte i fängelse, men eftersom dålig självbehärskning och självkontroll är en så stor riskfaktor då det gäller att hamna i trubbel av olika slag redan från tidig ålder tänker jag att vi som samhälle verkligen skulle vinna mycket på att bli bättre på tidig undervisning och stöttning i gränssättning. Många som begår brott i tonåren har en diger lunta med sig i ryggsäcken i form av orosanmälningar och varningar från förskolepersonal, men pga ”resursbrist” blir det snarare så att rapport läggs på rapport istället för att någon får eller tar ansvar för att det som inte funkar ställs till rätta.

Är något fel verkligen ett fel om inte någon upptäcker det? Kanske är det detta som är det stora problemet, att många lever enligt devisen att om ingen upptäcker vad jag håller på med så är ingen skada skedd? Det är lätt att ”talk the talk”, men inte bemöda sig att ”walk the walk”, helt enkelt. Är det frikopplingen från personligt ansvar som är att klandra? Fast när jag ser på hur klanstrukturer i Sverige funkar så är jag inte såld. Jag vill bara att alla ska vara någorlunda vettiga, göra sitt bästa och tänka på sina medmänniskor innan man fattar beslut. Eftersom ”vettigt” är något som ser helt olika ut beroende på vem man är och varifrån man kommer så är det kanske dags att knyta ihop den här säcken och återkomma till förbuden. Eller ska vi helt enkelt bli bättre att klargöra vilka medmänskliga krav vi förväntas ställa upp på? Tja, det får bli en diskussion till en annan dag.

Edit: Denna bok har jag för övrigt lånat av lillastesyster. Mycket upplysande och spännande i detta sammanhang.