Livets efterrätt.
I dagsläget finns det så mycket elände att hälften vore för mycket och jag börjar därför sedan en tid varje dag med en positiv tanke, en bön, en meditation. Jag ska inte sticka under stol med att jag de senaste veckorna dock gjort något annat innan det, men jag behöver inte längre kolla telefonen för att se om dottern kommit med uppdateringar det första jag gör. Äntligen kan jag kalla mig mormor! Uppdateringar gällande barnbarnet kommer säkerligen framöver, men än så länge är detta den lilla familjens egen tid och deras egen historia att berätta. Tacksamheten är oändlig över att vårt lilla barnbarn är här och jag kan lova att hon är världens finaste!
Många kallar barnbarnen livets efterrätt. Jag vet faktiskt inte om mina egna mor- och farföräldrar såg det på det viset. Maken och jag har väldigt olika upplevelser av våra egna far- och morföräldrar och olika känslomässig anknytning till dem alla. Våra föräldrar har i sin tur haft mycket olika förhållande till våra barn. Jag kan tänka mig att det är lättare att anknyta till en mor- eller farförälder som man är lik eller förstår, men förhållandet kan också kompliceras av att man är allt för lika.
De senaste månaderna har jag pratat mycket med släkt och vänner om deras minnen gällande mor- och farföräldrar, tankar om vad en sådan ska göra, om det finns några förväntningar och krav från något håll och om hur man själv klarar detta uppdrag eller tänker sig göra det i framtiden. Det har kommit så många tankar att jag inte riktigt kan göra dem alla rättvisa, men några tänkte jag dela här.
I dagens samhälle behåller man sin ungdom och hälsa längre upp i åren, har ofta ett aktivt yrkesliv och egna, aktiva intressen. Många börjar resa mer, skaffar kanske ett fritidsboende utomlands eller bosätter sig under längre perioder i sitt fritidsboende. Det är också vanligare att vuxna barn flyttar långt ifrån sina föräldrar för att studera eller arbeta, kanske till och med utomlands. Allt detta bidrar till att många inte längre träffar sina barnbarn lika ofta som man gjorde då man bodde i generationsboenden. Naturligtvis har olika tekniska uppfinningar lett till att det är lättare att hålla sig uppdaterad och upprätthålla en kontakt att bygga på när man väl träffas, men det är inte självklart från något håll att kontakten mellan barnbarn och far- och morföräldrar upprätthålls. Många är besvikna på att inte få tillräckligt mycket tillgång till barnbarnen, eller insyn i deras värld, men det går också åt andra hållet. Somliga sörjer nämligen också att deras föräldrar inte alls verkar vilja hänga särskilt mycket med sina barnbarn, eller inte alls.
Vilka praktiska ansvar/skyldigheter har mor- och farföräldrar gentemot sina barnbarn? (Svaren talar många gånger mot varandra som du säkert snabbt märker.)
- ekonomisk hjälp, kanske sparkonto eller liknande
- presenter och julklappar
- inget, barnets föräldrar är fullt ansvariga
- extra kärlek och trygghet
- dela med sig av kunskap, både teoretisk och praktisk
- avlastning av olika slag till föräldrarna
- barnvakt/hämta på förskola/skjuts
- dela med sig av kunskap om den äldre generationen
- skämma bort
- slappare regler än hemma hos föräldrarna
- långkok, kakor och bullar, familjerecept
- traditioner
- uppfostran då resten av vuxenvärlden har misslyckats
- egentid, särskilt då det finns fler syskon i samma familj
- omsorg
- förståelse
- vykort och brev
- ett sammanhang
Vad tycker du om denna lista? Finns det något som är extra viktigt för dig, eller något som jag har missat? Och hur är det med rättigheter? Har egentligen mor- och farföräldrar några sådana?
Det glæder mig så meget at høre om barnebarnet. Tillykke tillykke og gid at Lykke og held vil følge den lille pige! Mange kram fra Sanne
Tack snälla Sanne! Jag ska hälsa från dig. Kram!
Vilken underbar lista! Vi har inte slappare regler, precis, slåss får man såklart aldrig. Men vi har inte samma mål med tillvaron. Ett av barnbarnen tog isär en postitkub över hela sig, mig och vardagsrummet och var lycklig ända från tårna. När pappa hämtade försökte han röja upp lite efter henne. Men vårt mål var inte att vi skulle kunna leva tillsammans i hemmet utan bara att hon skulle ha det kul. Det är en lyx att få umgås på det viset. Jag blir fortfarande glad när jag ser postits numera.
Ja. jag tror att alla hittar sin väg till hur man vill ha det och förhoppningsvis bli det då jämvikt för alla tre lager inblandade! Gulligt att höra om postitlapparna…
Tycker det känns väldigt märkligt att mina far och morföräldrar skulle bistå MIG med ekonomiskt stöd, varför skulle de det? Är det en skyldighet, eller är det något någon tycker?
Jag har alltid föreställt mig att de bistår mina föräldrar med stöd (inklusive ekonomiskt om de kan) och att mina föräldrar i sin tur bistår mig. Jag har 9 kusiner på pappas sida, det är 11 sparkonton från farmor och farfar till sina barnbarn, inklusive att de då försörjt sina fyra egna barn. Det känns inte alls rimligt.
Jag tror jag är lite inne på tvåan, men jag är inte alls särskilt moderlig så jag är inte så far- och mormoderlig heller. Men tycker definitivt att ansvaret är helt och hållet på de som har skapat ungen. Farmor får ta hand om far, far får ta hand om barn. Sedan om man har utrymme, ork och råd är det såklart king om man kan ge kärlek och paket och barnvakt. Älskar far- och morföräldrarna sina barnbarn vill de säkert erbjuda både tid och kärlek och kanske ting, men om de inte gör det: skyldiga är dom inte.
Nej nej, listan är ett hopkok av vad en massa olika personer sagt om hur de ser på mor- och farföräldrar, antingen från ena, andra eller tredje hållet. Det är detta som gör listan mycket inkonsekvent och spretig. Det som känns konstigt för en känns självklart för en annan. ”Mormorskonventionen” kommer aldrig att skrivas, det är jag säker på.
Jag fick barnbarn när jag var 44 så det blir på ett annat sätt än om man är pensionär. Jag älskar att kunna ställa upp när det funkar, men då jag själv är mitt i arbetslivet fortfarande så blir det inte så ofta. Jag har bara 1 och kan köpa lite extra till honom men ser det inte som mitt ansvar. Min roll ser jag som att vara ett stöd för min dotter i sitt föräldraskap, och min insats är kärlek. Hur mycket som helst, men utan att för den sakens skull bli överkörd. Det är även min belöning. Hans kärlek tillbaka.
Än en gång grattis till er alla! Ett nytt liv, så fantastiskt<3
Du är en så fin mormor! Jag älskar att se dig och P tillsammans. ❤️ Tack!