Funderingar – Sida 31

24 apr

Hur jag blev jag.

Efter att bland annat ha hittat min farfars farfars (eller annan nära släktings) utomäktenskapliga dotter genom DNA-test (och därmed en avlägsen släktlinje), följt båda mina föräldrar till sista vilan, läst Karin Bojs bok ”Min europeiska familj”, fascinerats av en gravsten här på kyrkogården och upptäckt att mannen som var begravd där var min gammelmorfars bror samt besökt Kata gård i Varnhem inom loppet av ett år känner jag att min dragning till rötterna är starkare än någonsin. Jag har insett att jag är en salig kombination av alla som gått före mig och har också delat vidare delar av detta till mina barn, nu i en kombination med något helt nytt. Mina barn är än så länge sista länken i ett sammanhang som sträcker sig så långt tillbaka att det är lite svårt att processa. Något jag är säker på är att allt blir så mycket lättare när jag försöker jobba med istället för mot mig själv.

Morot eller piska? Tja, jag väljer för det mesta morot, för sådan är jag. Det har nu visat sig funka till och med i trädgårdsarbetet! Vi har mängder av kirskål i ena hörnet av vår gräsmatta. Kirskål har odlats i Sverige åtminstone sedan förromersk järnålder, så det är ju lätt att gissa att det är en kraftfull växt vi har att göra med här. I Segeltorpsträdgården slogs jag i tolv år mot detta ogräs. Först nu har jag förstått att det är en tillgång, en delikatess! Till och med trädgårdsexperten som var här på besök sa ”äh, kirskål, bara att köra över med gräsklipparen”. Idag fick sålunda de ovanligt matintresserade förfädersgenerna jobba hårt samtidigt som familjen fick en ruskigt god paj att smaska på. Se där. Jag är jag. När jag gör sådant jag tycker om och arbetar med istället för mot mig själv mår jag bra och i förlängningen är det positivt både för mig själv, familjen och samhället runt omkring! Jag undrar om förfäderna också gjorde kirskålspaj och var höll de isåfall till? Jag gissar att de inte använde färdig smördegspaj, men alla har väl hört berättelsen om hur man kokar soppa på en spik? Det låter lite kaxigt att säga att man har gjort en gourmetpaj med kirskål då sanningen är att kirskålen bara var en liten del av allt det där smaskiga. Vill du också testa så använd dig av det här receptet. (Jag använde en stor pajform, gjorde lite mer äggstanning och gräddade kortare tid på knappt 200° då vår ugn är så effektiv.)

11 apr

Lullull.

Mittenbarnet är klar med alla obligatorium på sin utbildning på Hyper Island och hon firade detta med några veckor ”hemma” i Orem. Jag var lite avundsjuk, men mest jätteglad för hennes skull. Tanken var från början att hon skulle spika sju månaders praktik för att få ut sitt examensbevis, men hon landade i tanken att göra praktiken i Sverige istället strax innan det var dags att åka iväg till USA. Nu har hon fått hälsa på vänner, känna nostalgi, gå på date (Vem gör ens det i Sverige?), känna av höjdskillnaden, skugga en utbildning hon är sugen på och lite annat smått och gott. Idag kom hon hem igen och får nu träffa en av mina bästa vänner från gatan ”hemma” och hennes två tonårsdöttrar. De bor här på Sturkö ett tag under sin Europe Tour 2017-2018.

Så märkligt det är att dra med min amerikanska promenadkompis på Uttorpsrundan och diskutera högt och lågt som om två år och hela Atlanten aldrig hade hänt… Samtidigt har så mycket förändrats i våra liv sedan senaste promenaden att samtalen i mångt och mycket har ändrat både form och innehåll. Det känns fortfarande helt naturligt, som om det var igår vi träffades och att allt det där andra aldrig hade hänt. Vad vore vi utan våra upplevelser? Tja, vem vet. Ikväll ska jag skriva i min tacksamhetsdagbok med glädje medan jag vet att någon annan gör samma sak med sorg i hjärtat. Peace.

15 mar

Ensamhet.

Vad är ensamhet och vad gör det med människor? Varför har det kommit att bli ett av vårt samhälles största problem?

Den känslomässiga ensamheten som uppkommer då man befinner sig bland andra människor och känner att ingen vill vara med en själv verkar vara oerhört smärtsam. Nu har jag på kort tid hört om detta fenomen från flera olika personer i olika åldrar. Det verkar ge ärr som förstör ens tillit till människor och sätter en i en karusell som har en bana i form av en nedåtgående spiral. Ensamheten ger sämre självförtroende som gör att man inte gärna utsätter sig i den jobbiga situation som det ändå är att lära känna nya människor, vilket leder till ännu mer ensamhet. Och hur gör man då någon man älskar åker i denna karusell och inte får chansen att hoppa av på någon station? Hur gör man? ”Det går över tills du gifter dig” känns inte aktuellt och ”du har ju oss” funkar uppenbarligen inte heller.

Har du någonsin märkt att en klasskompis eller kollega har frysts ut av gruppen utan att göra något åt det? Eller har du varit räddaren i nöden? Och hur gick det isåfall till?

Några veckor innan mamma dog pratade hon om hur svårt det är att verkligen förstå ensamheten, den som ingen kan hjälpa en med då man är på väg att dö. Mamma pratade ofta om hur hemskt det var att aldrig bli vald, att inte vara någons ”bästis”, under uppväxten. Det var något som präglade henne starkt, något som gjorde att jag tror hon hade fler vänner och ”bästisar” än någon annan jag träffat på under mitt liv. Hon skickade mängder av vykort, vi barn skämtar om hur mamma och telefonen liksom ”var ett” (mobilen var en välsignelse för henne, tänk hur den faktiskt gjorde hennes liv bättre på så många sätt och vis) och hon gjorde insatser var än hon såg ensamhet. Jag har inte riktigt kunnat ta till mig allt hon faktiskt gjorde för andra människor, men lite i taget förstår jag.

Är du en av de ensamma? Vet att jag känner med dig! Här kommer några konkreta tips, tagna från en jättespännande artikel som ligger på Karolinska Institutets hemsida. (Ensamhet är något som i högsta grad påverkar också människors fysiska hälsa.)

”Den amerikanske socialpsykologen John T. Cacioppo har tagit fram en handlingsplan för hur en individ kan göra för att bryta sin ensamhet kallad EASE.
E: Extend yourself. Ta första steget till kontakt genom att hälsa, småprata och ha ögonkontakt med andra människor.
A: Action plan. Fundera ut sammanhang där du kan träffa likasinnade och sök dig till dem, exempelvis en kör eller förening.
S: Selection. Välj vilka du vill bli vän med och investera i detta fåtal.
E: Expect the best. Utgå från att människor omkring dig vill dig väl.”

02 mar

Tankar från ett snötäckt vinterland.

”En vanlig dag”, vad är det? Vi utgår från oss själva som normen och jämför allt annat mot detta. Detsamma gäller vanligtvis hur våra dagar ser ut. En dag läggs till en annan och rätt vad det är har livet nått sin ände. Det är så populärt med mindfulness, att leva i nuet och att vara medveten i tanke, ord och andning, men hur ser det ut i verkligheten? Hur många kan vara så konstant medvetna? Jag vill inte försöka trycka ner någon annan, men sanningen är att jag tror att de flesta av oss mest hänger med i något som vi bara delvis kunnat påverka.

Jag är tacksam över att kunna bo i de omgivningar som bjuder på skönhet och läkande oavsett väderlek, men jag längtar ändå bort ibland. Jag önskar, drömmer, planerar och hoppas precis som (gissar jag) alla andra. En vacker dag… Om bara… När…

Idag talade jag länge i telefon med någon som jag känner mig nära. Vi förstår oss på varandra och jag behöver inte föreställa mig. Jag kände efter samtalet hur viktigt det är att vi människor pratar med varandra, delar med oss av våra tankar, svårigheter och funderingar. Om vi bara hanterar dem i vårt eget inre kontor är det så lätt att det skapas hjärnspöken som blir verkliga om vi inte aktar oss. Verklighetskontroll med bollande av idéer med någon annan då och då kan bryta tankemönster och ge ny input.

Alltså, jag vet att många är trötta på snön, men titta på svanarna, snön, färgerna! Så vackert! Jag älskar att komma ut till Östersjön.

Här hemma är det snart dags för rörmokare på övervåningen och innertaket i dotterns rum är alldeles strax färdigt. Jag tvättade hennes hänggunga igår och den blev (tack och lov) som ny! Jag hoppas att hon kan sitta i den och känna frid här på denna plats på jorden som blivit hennes hem pga orsaker som hon inte alls kunnat styra. Vi föräldrar gör allt för våra barn, men många gånger får de också lida för val vi har gjort av egoistiska skäl eller kanske för att någon annans behov har prioriterats.

Jag följer magnoliakvistens utveckling med stor förtjusning. Idag är det lätt att se vartåt det barkar. Ljuvligt! Har du något som gör dig riktigt glad just nu?

27 feb

Verklighet och drömmar.

Hur ser verkligheten ut? Om två dagar är vi inne i mars månad och jag har lärt mig genom min faster att man ska börja förså vissa grödor och huxflux är växtsäsongen igång. Är det nu mitt liv officiellt går från paus till play? Jag har konstaterat att inget blir som det var, utan nu är något annat istället. Det är ingen mening att stanna kvar för länge eller rota runt i dessa tankar, för det som har varit är förbi och det som kommer vet vi ingenting om. Det är bara det att jag vill ha lite mer koll på framtiden än ”vet vi ingenting om”. Jag har inte känt mig såhär planlöst flytande sedan, tja, nej förresten, aldrig. Jag har varit kontrollerande, planerande, organiserande, inte planlöst flytande. Jag har knappt ens ordning i mina lådor längre (nåja, det beror på vem man jämför med), och i mitt hjärnkontor råder något som mest kan liknas vid kaos.

Igår var det måndag. Eftersom jag i alla fall har fått koll på alla viktiga papper och slängt och arkiverat det mest nödvändiga tänkte jag att det skulle vara trevligt att gå igenom de trädgårdspapper som rivits ut och lagts i en mapp i väntan på bättre tider. Det verkar som att de bättre tiderna är här nu. Vi har fått kontakt med en trädgårdsmästare och diplomerad trädgårdsdesigner (Kristina) som verkar intresserad av att komma hit ett par timmar och mot betalning gå igenom vår trädgård och hur den bäst kan ges utrymme att få blomstra igen. Efter att ha kikat runt bland de urrivna inspirationssidorna, googlat runt (&#?€% Pinterest!!!) och för femtioelfte gången planlöst bläddrat igenom den stora högen med trädgårdsböcker vi samlat på oss genom åren kan jag konstatera att jag mest känner för att sätta mig i ett hörn och dra den skönaste filten över mig.

”Det hade varit trevligt med en lättskött trädgård med en blandning av gammalt och nytt, en trädgård som hämtat inspiration i hur Elsa och Anton hade det i trädgårdens glansdagar, ett ställe som inte kräver särskilt mycket vård och som helst inte kostar något att anlägga, varken i tid eller pengar. Det hade också varit trevligt om vi kunde få till lite olika rum i trädgården, en syrénberså, en fikaaltan, prunkande perennrabatter, slingrande gångar med mjuk sjösten under fötterna, ja, och så naturligtvis ett trevligt ställe för en hammock! Och när vi ändå håller på så vill vi få in ett fint trädgårdsland med gångar som vore de inspirerade av själva Versailles, ett trädgårdsland som ska vara i princip fritt från ogräs i alla lägen och ha ett riktigt bra, och billigt, bevattningssystem. Och en flaggstång. I mitten av en cirkulationsplats där framför den fina glasverandan.”

Haaaaahahahaha! Jag kanske borde fråga kungen om han är villig att sponsra mig med lite av Sollidens trädgårdsbudget? Det kanske går om vi lovar att ta emot besökare? Karlskrona har ju ändå varit småkungligt och jag är säker på att kungligheterna önskar att de fick ha Solliden lite mer ifred. Och har du läst så här långt får jag be om ursäkt för hur fingrarna slog ner tangenterna idag. Jag är inte van vid att blogga på riktigt längre. Det får väl ge sig. Här kommer i alla fall några rekommendationer till dig:

Titta på dokumentären Embrace på Netflix. Halleluja.
Kom ihåg att hur svart livet än ser ut finns det ljus där någonstans. Hittar du inte det ljuset själv så lova mig att ta emot hjälp!
ICA Nära säljer påsar med blodapelsiner för 10 kr/st denna veckan. De är så otroligt goda att jag genast vill pressa ännu ett glas juice att njuta av… Kom ihåg mammas sista (och kanske bästa) tips: BANTA INTE!
Just nu blir jag så trött av all ny och autotunad musik att jag gått tillbaka till rötterna. När jag inte lyssnar på musik som såg dagens ljus för länge sedan blir jag glad då sonen förbarmar sig och spelar en snutt på marimban igen. Det har varit alldeles för lite de senaste åren! Är du själv lite sugen på marimba så rekommenderas Fumito Nunoya. Finns på Spotify. (Tack J!)
”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.”
Ordspråksboken 3:5

24 feb

Vad gör dig lycklig?

”Vad gör dig lycklig? Tänk dig tillbaka till barn- och ungdomsåren. Du kommer med all sannolikhet att finna glädje i samma saker som gjorde dig glad då.” Spännande utmaning, så den började jag fundera lite på.

Vad gjorde mig lycklig som barn? Att gå i höga kramsnöklackar med träskor var precis lika roligt 2018 som 1978. Jag fnissade till och med högt… Tur att jag inte vrickade foten bara, så svaga fotleder som jag har!

Jag hade velat skära tallrikar i skaren, men då det inte fanns någon gick jag omkring lite i trädgården och njöt av hur vacker den är också i vinterskrud! Jag funderade på hur det gick att vara utan funktionskläder och specialfodrade vinterkängor sådär som vi var på sjuttiotalets kalla vintrar. Inte konstigt att jag inte gillade uteleken under vintern. HU, alltså! Och då var våra föräldrar ändå väldigt noggranna med att vi skulle ha kläder som höll oss varma och torra. Funktion framför utseende alla dagar.

Att baka och laga mat var mest mammas gebiet under min uppväxt, men det har länge varit något som fått mig att stressa av och njuta. Vi fick ofta provsmaka allt smarrigt. Kanske är det just de stunderna som skapat de nostalgiska känslor jag numera känner i de här sammanhangen?

Att åka skridskor på den lilla gölen i skogen bakom huset var något som jag faktiskt tyckte var roligt. Skulle jag kanske gilla att åka långfärdsskridskor? Jag tror inte riktigt isen håller här i Karlskronatrakten (Karl XI grundade ändå denna örlogsstad av en anledning, nämligen att isen sällan lägger sig här), men jag tror att jag ska testa någon gång i framtiden.

Undrar hur många buketter vi syskon plockade till våra grannar tant Elsa och tant Frida? Jag inbillar mig att det inte bara var lockelsen att kanske få en kaka eller en peng som fick oss att plocka in naturens under till dessa gamla tanter. Jag njuter verkligen av att skapa egna buketter, så när min lillasyster tog med sig denna ljuvliga skapelse som present började hjärtat klappa lite snabbare. Nu längtar jag tills de fantastiska magnoliorna slår ut. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”…

Så! Vad gör dig glad? Vad får dig att känna dig tillfreds och nöjd med livet?

Edit: I Klackamåla fanns det skare, så här får du en fin vintertallrik full med smarriga isdelikatesser (det blev visst bara ett tefat):

10 feb

Det gör ont.

Så mycket har förändrats.
Med er började mitt liv.
Ni älskade, hoppades och drömde och jag blev till.
När ni vek av på outforskade vägar blev jag kvar här, kvar med det som var ert arv.
Jag tänker mycket på var jag ska göra av all visdom ni delade med er av under er sista tid på jorden. Hur gör man med insiderinformation i verkliga livet? Är det inte fusk att leva med samma regler som alla andra när man redan har fått svaren på de svåraste frågorna?
Jag vågar inte längre möta min egen blick. Då måste jag ju göra något. Välja det rätta. ”You play, you pay.”
Ni finns alltid med mig. Alltid. Men det gör ont ändå.
Jag älskar er.

Foto: faster B

04 feb

Svar sökes.

Efter de här veckorna av total avslappning, D-vitaminer i mängder och en chans för kropp och själ att komma ifatt sitter jag nu här med en gåta som fortfarande inte har något svar. Bokstäverna ligger framför mig som pusselbitar, men de är så många och pusslet är av det svårare slaget. Jag tror iallafall att pusslet är komplett och det är väl ingen dålig utgångspunkt?

17 jan

Mångsidig.

Det här är jag…

Det här är också jag…

Detta är en del av ett hologramvykort från Lagerhaus som står på mitt nattduksbord. Varje kväll vickar jag det fram och tillbaka. ”Wild at heart”, absolut stillhet, ”Wild at heart”, absolut stillhet. Dessa ytterligheter är jag, båda två. Det ena har jag inte nått fram till och det andra har jag inte vågat släppa fram. Än. Att vara människa är otroligt mångfacetterat i all sin enkelhet.

14 jan

Vördnad, förundran och hänförelse.

Under allt för lång tid har jag befunnit mig i ett tillstånd som inte har varit ultimat för min hälsa. Jag tror att västerlänningar överlag lever liv som inte är ”ultimata”. Vi har aldrig levt så länge som vi gör nu, så rent teoretiskt borde vi må bättre än någonsin, men jag känner faktiskt inte många som mår riktigt bra. Jag pratar inte om dig som är svårt sjuk, utan om oss som är någorlunda friska och har det sådär bra som medelmänniskor i Sverige har det.

Jag brukar hävda att vi människor behöver ta hand om vår fysiska, mentala och andliga hälsa. Den fysiska hälsan har vi rätt bra koll på, särskilt så här i början på januari. Vi joggar, yogar, lyfter, gympar, ansiktsbehandlar, masserar och fyller upp både här och där. Det finns ständigt nya dieter som ska få oss i toppform och den senaste tiden har många lyft frågan om hur vi ska göra för att få mer och bättre kvalitet på sömnen. (Och du som gosar ner dig i sängen på helgen verkar göra rätt.)

Den mentala hälsan är uppenbarligen fortfarande mycket tabubelagd även om det verkar som att åtminstone svenskar i min generation och de yngre är relativt öppna i diskussioner om depressioner, diagnoser, neuroser och fobier. Det finns inte en kändis med något slags pondus som inte har skurit sig, haft ätstörningar, kastat tallrikar i huvudet på sin sambo pga PMDS eller i vuxen ålder äntligen fått upprättelse för problem i ungdomen med en ADHD-diagnos. I min släkt är psykiska hälsoutmaningar vanligt förekommande och jag vet därför hur viktigt det är att vara extra noggrann med mat, sömn, träning och social samvaro om man har dessa problem.

När det gäller den andliga biten har det däremot under lång tid varit kyligt. Att vara troende är inte hippt någonstans. Vetenskapen är kung och varje människa är regent på toppen av sitt eget berg. Om inte religioner hade funnits hade vi inte haft några krig och vem har inte följt katastrofen i den katolska kyrkan då det framkommit att så många barn blivit sexuellt utnyttjade av kyrkans män? Vem behöver då Gud, Allah eller Kali i sitt liv? Tja, det framkommer allt oftare att människan är en andlig varelse. Denna artikel i senaste numret av Modern Psykologi beskriver detta väl. Läs den! Det är en mycket bra påminnelse i dagens verklighet med snabba puckar i ”livspusslet”, mycket (onödig) skärmtid och den påtagliga känsla av meningslöshet som så många delar.

Mina föräldrar var båda troende. För mamma var den bästa stunden på hela veckan då hon fick komma till kyrkan. Far gick till kyrkan då och då, men han uttryckte flera gånger att han ”såg Gud i naturen” och vi visste hur viktigt det var för honom att gå sina rundor i skogen. Finns det något jag har lärt mig av de båda så är det att ta vara på det mirakulösa i livet, det vackra och det fantastiska. Själv ser jag det i naturen en vanlig grådassig dag, i musiken som går ner i ryggraden genom hörlurarna, i barnens skratt då de lurat sina blåsta föräldrar, i sticket i kashmir och silke som växer fram mellan mina händer, i en vers som talar direkt till mig, i den behagliga stunden av viktlöshet precis innan jag somnar, i en vällagad maträtt på ett vackert dukat bord, i en chatt med mina syskon… Tacksamheten bär mig framåt, självömkan drar ner mig i det svarta hål som leder bort från allt som jag älskar.

Min fina faster tipsade om Tomas Sjödins vinterprogram precis då jag hade börjat tänka runt detta ämne. Vill du dyka lite djupare i hänförelse och vördnad hoppas jag att du har nittio minuter över. Jag tror att du får en fin stund. Peace.