Efter de här veckorna av total avslappning, D-vitaminer i mängder och en chans för kropp och själ att komma ifatt sitter jag nu här med en gåta som fortfarande inte har något svar. Bokstäverna ligger framför mig som pusselbitar, men de är så många och pusslet är av det svårare slaget. Jag tror iallafall att pusslet är komplett och det är väl ingen dålig utgångspunkt?
Jag vill så gärna veta vilket djur som gräver de här groparna om nätterna!
Ju längre söderut man kommer i Thailand, desto större blir den muslimska befolkningen. Jag har sett denna kvinna gå sina morgonrundor längs stranden flera gånger. Just i morgonbrisen fläktar hennes kläder, men annars tycker jag det verkar vara väldigt jobbigt att vara klädd som muslimsk kvinna i ett så här hett och fuktigt klimat.
Herrelösa hundar var ett stort problem då vi var på Koh Samui för tio år sedan. De här tre som brukar dyka upp vid sjutiden på ”vår” strand är några av de få vi sett under den här resan. Den trebenta är otroligt skicklig på att ta sig fram!
Naturlivet här är så otroligt annorlunda våra svenska ängar och skogar! Fåglarna som sprätter omkring är mer färgstarka, träden ser ut som något taget ur en Jurassic Park-kuliss och till och med månen ter sig väldigt egen. Djungeln och dess blöttunga hetta får mig att känna empati med de stackars europeiska missionärsfruar som kom till sina nya hemländer klädda i fem lager sedliga kläder, vanan att dricka varmt te till frukost och så lite skvaller med grannkvinnorna. Det är nyttigt att ryckas ur sin vardagslunk då och då, men själv uppskattar jag lite mindre abrupta förändringar.
En varm kvällsbris och så denna solnedgång… Ljuvligt! Någonstans är ändå vetskapen att vi mest är som varandra, att vi lever av samma sol och vatten, det som betyder något i långa loppet.
Jag har så många tankar, men bara en telefon att skriva på, så tankarna får komma då jag är hemma igen. Idag hyrde vi en moppe och åkte till nationalparken på södra Lanta. ”1,725 m long trail, 2 hours” stod det på skylten i början av parken. Några två timmar tog det inte, men jag undrar fortfarande hur jag lyckades ta mig runt med vettet i behåll. Underbar djungel med apor, tusenfotingar, dinosaurväxter och annat spännande, men med en stig som bara gick uppåt! De hade byggt trappsteg av betongplattor och vissa av stegen var säkert en halvmeter höga. 28 grader och 100% luftfuktighet på det så kan du gissa hur jag mådde. Jag klagade iallafall inte och det var helt klart värt ansträngningen. Yihaa!
För övrigt kan jag tala om att det är rent dumdristigt att sätta sig och äta en banan med ett gäng ”don’t feed the monkey”-apor runt fötterna. Det kan hända att jag fick fräsa till lite och att en äldre apherre fick komma till min räddning.
Imorgon kanske vi stiger upp tidigt och går en promenad på stranden, men idag lyssnar jag på ljudböcker, sitter i skuggan, doppar fötterna i det salta vattnet och äter färsk frukt.
Den här semestern sticker i ögonen på en del. Jag vet att det inte är ”klimatsmart” att åka tvärs över jorden. Många kan inte åka på en sådan här resa. Det är som att jag känner avundsjukan rent fysiskt, även om den är inbillad. Trots det njuter jag. Jag känner långsamt själva livslusten återvända. Jag känner hoppet om dagar med ett överlag lättare sinnelag. Jag känner stunder av intensiv glädje och otroligt mycket tacksamhet. ”Fy, vad bra du har det!” kan helt enkelt inte förstöra det här för mig. Peace.
