Tankar från ett snötäckt vinterland.
”En vanlig dag”, vad är det? Vi utgår från oss själva som normen och jämför allt annat mot detta. Detsamma gäller vanligtvis hur våra dagar ser ut. En dag läggs till en annan och rätt vad det är har livet nått sin ände. Det är så populärt med mindfulness, att leva i nuet och att vara medveten i tanke, ord och andning, men hur ser det ut i verkligheten? Hur många kan vara så konstant medvetna? Jag vill inte försöka trycka ner någon annan, men sanningen är att jag tror att de flesta av oss mest hänger med i något som vi bara delvis kunnat påverka.
Jag är tacksam över att kunna bo i de omgivningar som bjuder på skönhet och läkande oavsett väderlek, men jag längtar ändå bort ibland. Jag önskar, drömmer, planerar och hoppas precis som (gissar jag) alla andra. En vacker dag… Om bara… När…
Idag talade jag länge i telefon med någon som jag känner mig nära. Vi förstår oss på varandra och jag behöver inte föreställa mig. Jag kände efter samtalet hur viktigt det är att vi människor pratar med varandra, delar med oss av våra tankar, svårigheter och funderingar. Om vi bara hanterar dem i vårt eget inre kontor är det så lätt att det skapas hjärnspöken som blir verkliga om vi inte aktar oss. Verklighetskontroll med bollande av idéer med någon annan då och då kan bryta tankemönster och ge ny input.
Alltså, jag vet att många är trötta på snön, men titta på svanarna, snön, färgerna! Så vackert! Jag älskar att komma ut till Östersjön.
Här hemma är det snart dags för rörmokare på övervåningen och innertaket i dotterns rum är alldeles strax färdigt. Jag tvättade hennes hänggunga igår och den blev (tack och lov) som ny! Jag hoppas att hon kan sitta i den och känna frid här på denna plats på jorden som blivit hennes hem pga orsaker som hon inte alls kunnat styra. Vi föräldrar gör allt för våra barn, men många gånger får de också lida för val vi har gjort av egoistiska skäl eller kanske för att någon annans behov har prioriterats.
Jag följer magnoliakvistens utveckling med stor förtjusning. Idag är det lätt att se vartåt det barkar. Ljuvligt! Har du något som gör dig riktigt glad just nu?
Tänk, en kvist och vatten, magiskt.
Jag är nyfiken på hur rummet kommer bli sen när det är helt klart, säkert vackert och inspirerande, fullt av kreativitet och produktion. Tänk vad jag känner mig ”in awe” av människor som skapar, som inte tänker som jag, vars hjärnor är alldeles magiska, som ser något jag inte kan se och lyckas fånga det för att sen kunna dela med sig av skönheten. Så fint att vi inte är skapade precis likadant. S, jag är glad att jag fick en liten inblick i ditt härliga skapande förra sommaren, mina flickor pratar ofta om dig och alla grimmorna till hästarna.
Och M, tack.
Ja, samma tänker jag mer och mer då vi sår fröer och de på något magiskt sätt (med viss kärlek och omsorg) växer till bär, blommor, grönsaker och frukt… Det behövs egentligen inte jättemycket, men precis som för oss människor finns det ändå ett grundmönster som passar alla. Med vissa modifieringar kan vi få i princip alla att blomma så vackert som ingen annan kan.
TACK till dig, kloka människa. Kram!
vacker kvist…..
just nu svårt o känna glädje mer än för stunden…fille fick behålla maten i dag..typ så känns som det mest gått emot en under den här vintern korkade beslut o så…snart om 14 dagar 5 år sen mamma försvann jobbigast tiden just på årsdagen…. men ser fram mot ljus o värme blir lättare igen då…*krams
Jag förstår att det blir tungt att gång på gång måsta stångas och slåss för något som känns så självklart för er som lever med Fille. LSS är en irrgång av krångligheter, något som jag märkte på nära håll nu när jag vikarierade på GrundVux. Kräksjukor är jobbiga, men går över, så jag hoppas att det är ännu bättre då jag läser detta. Då det gäller årsdag fick jag uppleva min första för ett par veckor sedan. Jag hade inte förväntat mig att den skulle vara mer speciell än alla andra (tunga) dagar, men det var den. På något sätt ändå läkande att se att livet faktiskt går vidare även om det aldrig blir detsamma mer. Kram!