Under allt för lång tid har jag befunnit mig i ett tillstånd som inte har varit ultimat för min hälsa. Jag tror att västerlänningar överlag lever liv som inte är ”ultimata”. Vi har aldrig levt så länge som vi gör nu, så rent teoretiskt borde vi må bättre än någonsin, men jag känner faktiskt inte många som mår riktigt bra. Jag pratar inte om dig som är svårt sjuk, utan om oss som är någorlunda friska och har det sådär bra som medelmänniskor i Sverige har det.
Jag brukar hävda att vi människor behöver ta hand om vår fysiska, mentala och andliga hälsa. Den fysiska hälsan har vi rätt bra koll på, särskilt så här i början på januari. Vi joggar, yogar, lyfter, gympar, ansiktsbehandlar, masserar och fyller upp både här och där. Det finns ständigt nya dieter som ska få oss i toppform och den senaste tiden har många lyft frågan om hur vi ska göra för att få mer och bättre kvalitet på sömnen. (Och du som gosar ner dig i sängen på helgen verkar göra rätt.)
Den mentala hälsan är uppenbarligen fortfarande mycket tabubelagd även om det verkar som att åtminstone svenskar i min generation och de yngre är relativt öppna i diskussioner om depressioner, diagnoser, neuroser och fobier. Det finns inte en kändis med något slags pondus som inte har skurit sig, haft ätstörningar, kastat tallrikar i huvudet på sin sambo pga PMDS eller i vuxen ålder äntligen fått upprättelse för problem i ungdomen med en ADHD-diagnos. I min släkt är psykiska hälsoutmaningar vanligt förekommande och jag vet därför hur viktigt det är att vara extra noggrann med mat, sömn, träning och social samvaro om man har dessa problem.
När det gäller den andliga biten har det däremot under lång tid varit kyligt. Att vara troende är inte hippt någonstans. Vetenskapen är kung och varje människa är regent på toppen av sitt eget berg. Om inte religioner hade funnits hade vi inte haft några krig och vem har inte följt katastrofen i den katolska kyrkan då det framkommit att så många barn blivit sexuellt utnyttjade av kyrkans män? Vem behöver då Gud, Allah eller Kali i sitt liv? Tja, det framkommer allt oftare att människan är en andlig varelse. Denna artikel i senaste numret av Modern Psykologi beskriver detta väl. Läs den! Det är en mycket bra påminnelse i dagens verklighet med snabba puckar i ”livspusslet”, mycket (onödig) skärmtid och den påtagliga känsla av meningslöshet som så många delar.
Mina föräldrar var båda troende. För mamma var den bästa stunden på hela veckan då hon fick komma till kyrkan. Far gick till kyrkan då och då, men han uttryckte flera gånger att han ”såg Gud i naturen” och vi visste hur viktigt det var för honom att gå sina rundor i skogen. Finns det något jag har lärt mig av de båda så är det att ta vara på det mirakulösa i livet, det vackra och det fantastiska. Själv ser jag det i naturen en vanlig grådassig dag, i musiken som går ner i ryggraden genom hörlurarna, i barnens skratt då de lurat sina blåsta föräldrar, i sticket i kashmir och silke som växer fram mellan mina händer, i en vers som talar direkt till mig, i den behagliga stunden av viktlöshet precis innan jag somnar, i en vällagad maträtt på ett vackert dukat bord, i en chatt med mina syskon… Tacksamheten bär mig framåt, självömkan drar ner mig i det svarta hål som leder bort från allt som jag älskar.
Min fina faster tipsade om Tomas Sjödins vinterprogram precis då jag hade börjat tänka runt detta ämne. Vill du dyka lite djupare i hänförelse och vördnad hoppas jag att du har nittio minuter över. Jag tror att du får en fin stund. Peace.
