Mittenbarnet är klar med alla obligatorium på sin utbildning på Hyper Island och hon firade detta med några veckor ”hemma” i Orem. Jag var lite avundsjuk, men mest jätteglad för hennes skull. Tanken var från början att hon skulle spika sju månaders praktik för att få ut sitt examensbevis, men hon landade i tanken att göra praktiken i Sverige istället strax innan det var dags att åka iväg till USA. Nu har hon fått hälsa på vänner, känna nostalgi, gå på date (Vem gör ens det i Sverige?), känna av höjdskillnaden, skugga en utbildning hon är sugen på och lite annat smått och gott. Idag kom hon hem igen och får nu träffa en av mina bästa vänner från gatan ”hemma” och hennes två tonårsdöttrar. De bor här på Sturkö ett tag under sin Europe Tour 2017-2018.

Så märkligt det är att dra med min amerikanska promenadkompis på Uttorpsrundan och diskutera högt och lågt som om två år och hela Atlanten aldrig hade hänt… Samtidigt har så mycket förändrats i våra liv sedan senaste promenaden att samtalen i mångt och mycket har ändrat både form och innehåll. Det känns fortfarande helt naturligt, som om det var igår vi träffades och att allt det där andra aldrig hade hänt. Vad vore vi utan våra upplevelser? Tja, vem vet. Ikväll ska jag skriva i min tacksamhetsdagbok med glädje medan jag vet att någon annan gör samma sak med sorg i hjärtat. Peace.