monnah – Sida 64

07 feb

Doften av ättika och solsken i blick.

Nu du. Nu har fåglarna börjat tala om att våren är i sikte, alldeles lagom till att vi har fått en köldsmocka. Smocka och smocka, det är minusgrader och vi får därmed skrapa bilrutan innan avfärd, men mycket mer än så är det inte. Hur som helst kvittrar det i buskar och snår då jag går ut för att fylla på fågelmataren och matgästerna är lika glupska som tidigare i vinter. Jag vågar inte gå in i Bredaviksköket för att titta till pelargonerna. Det har varit max några minusgrader ute de senaste nätterna, så de borde rimligtvis överleva. Har dock berett mig på att de eventuellt har blivit offrade till följd av vinterns elpriser. Dahliaknölarna ligger invirade i tidningspapper, så jag behöver nog inte oroa mig över dem.

Det är något med snö i solsken. Det frusna vattnet reflekterar ljuset och öppnar upp kanalerna som leder till välbefinnande! Jag tog på mina dubbkängor och gav mig modigt ut på de hala vägarna. Älskar mina Icebugs. De gör att jag slipper vara rädd för att trilla dit igen. Brutet ben 2013 (svartisfläck) och flera fall som tagit illa på isig mark de senaste åren har verkligen gjort mig försiktig. Drullefall kan jag inte göra något år, men det känns onödigt att utmana ödet.

Det var länge sedan jag stannade och pratade med fåren. De är så fina! Älskar färgerna i olika nyanser som får mig att tänka på Gotland och Norrgavel. Undrar just om de fryser om de taniga benen.

Vi syskon blir mer och mer lika med varje år som går. Inte ens telefonens AI kan alltid se skillnad på oss. Det är spännande (och skrämmande) att följa kroppens åldrande. Inte alltid särskilt roligt ska erkännas, men jag tycker ändå att det är fascinerande att rynkmönstret följer Fars och att mjukheten i kroppen är Mammas.

I brorsans hus skvalpade lådan med avfuktarens vatten över. Mönstret blev så fint och tankarna gick till Photoshop och spännande filter. Tänk att PS var ett program jag jobbade med, hade uppe på datorn nästan varje dag och idag inte ens äger! Jag vet inte ens om jag skulle klara det mest grundläggande, eller om det finns program som är bättre, enklare eller snabbare.

Överallt på rundan fanns spår av rådjur, skator, möss, småfåglar, hundar och katter. Sturköforumet varnar för både vildsvin och rävar, men jag har varken sett till dem eller spåren efter dem. De tar sig kanske inte ända ut hit. Måtte vildsvinen hålla sig långt borta. De förstör allt i sin väg!

Nu står påsen med såjord och krukorna som ska få jobba denna vår redo för att komma igång. Jag är så pirrig inför årets odlarår. Det känns spännande att ta beslut utefter erfarenhet och det känns som att vi har en ganska solid odlingsplan. Nu ska jag bara stå fast i att våga lita på mig själv och inte dras med i andras hundra olika tomatsorter och djungler av förodlade grödor. Allt i sin tid, och här har vi ansvaret för vår egen dirigentpinne.

Jag har skjutit på att göra en storrengöring av badrummet under en längre tid. Duschdörrarna var så fläckiga av kalk och eftersom vi inte har golvvärmen igång där har det dessvärre blivit lite mögel i fogarna. Jag gjorde nu vad jag kunde med ekotipsets fenomenala rengöring (40% ättiksprit, resten vatten och så lite handdiskmedel som skakas om i en sprejflaska) och handkraft. Ser att jag behöver gå på väggarna lite längre upp också, men det gör jag en annan dag. Hur som helst skiner dörrar och speglar nu och så här dagen efter har även den äckliga doften lagt sig. Säga vad man vill om naturvänligt och allt det där, men den här sprejen luktar skunk även om man duttar i några droppar eterisk olja.

06 feb

Var vid gott mod, kära med-lantis.

”Stockholmare är smartare än lantisar.” Så sa hon den där gången, Anna Kinberg Batra. Det har gått nästan 25 år sedan uttalandet, men det lever fortfarande starkt. Jag har inte rätt att påstå att detta är något Kinberg Batra står för själv längre. Hade jag varit hon hade jag kanske helst försökt glömma vad jag sa där i teve för längesedan. Att hon dessutom hävdade att det fanns undantag genom att ta upp Carl Bildt som faktiskt är från Halmstad gjorde kanske inte saken bättre. Möjligtvis blev en och annan västkustbo lite mer välvilligt inställd, vad vet jag? Eftersom jag både varit nästan stockholmare och några olika slags lantis genom åren tänkte jag ge mig på en analys av mig själv för att se vilken kategori jag kan tänkas tillhöra.

Jag är född på BB i Karlskrona, en gudsförgäten håla i det sydöstra hörnet av Sverige, och bodde mina första år på ön Långö som tillhör ”stan”. Uppenbarligen inte Stockholm, men du fattar. Som treåring emigrerade jag med mor, far och lillebror till den ännu mindre hålan Bostorp, på gränsen till den något större hålan Spjutsbygd. I Spjutsbygd fanns Eddes livs med manuell chark och en nedlagd tågstation, så något slags storstadsvibbar fanns i vardagen. Många gånger om dagen dundrade tågen till och från Karlskrona förbi och tillförde med all säkerhet intryck från den stora, vida världen. Mamma älskade att resa och fick då och då husmorssemester för att resa till Italien eller USA, en gång till och med Peru. Detta gav hela vår familj intryck som säkert påverkade vårt undermedvetna åt ett mer intellektuellt håll. Vi fick ju till och med härliga klädpaket med amerikakläder skickade till oss! Det går dock inte att komma ifrån det faktum att vi tillhörde de så kallade bushabarnen. Inte ens Rödebyborna tyckte vi var något att ha.

Som artonåring flydde jag min inskränkta miljö och begav mig till stora staden Växjö. Jag bodde i förorten Teleborg som härbärgerade högskolan (den som numera titulerar sig Linnéuniversitetet, bara det säger väl något), något som per automatik badade mig i intellektualism och upplysthet. Efter tre och ett halvt år vill jag nog påstå att jag var lite mer värd(efull). Inte för det jag hade lärt mig vid det mindre tjusiga lärosätet, utan för alla härliga möten jag haft med spännande människor från alla möjliga håll i världen. Några av de bästa var ett par handledare nära pensionsåldern som båda levde och verkade där de var födda och uppvuxna. De hade tagit världen till sig och bjöd sina elever på trygghet, stabilitet, ordning och reda, en lust till lärande och uppmuntran i rikt mått. (Detta skiljer sig inte från det jag hade fått från hem och skola i de hålor jag hade levt mitt liv så långt, men ändå.)

Efter att ha jobbat i Flymen i ett halvår (jag vill inte ens gå in på hur nedvärderande gemene karlskronit ser på denna lilla by och dess invånare) och ha fått en intensivkurs i världsvanhet genom samspelet mellan två av mina kollegor kände jag mig mer än redo att flytta till Stockholm. Jo, för så sa jag. Att jag skulle flytta till Stockholm. Södertäljebon som blev en av mina första vänner där upplyste mig om att Tumba är Tumba, inte Stockholm. Att ett ställe ligger längs pendeltågslinjerna som tar en in till den upplysta huvudstaden ger inte dess invånare rätten att kalla sig stockholmare. Nej, det är ”innanför tullarna” som gäller. Å andra sidan fick jag i Tumba uppleva att en granne blev mördad och detta är väl ändå lite världsvant och intelligenshöjande?

Så där fortsatte det. Jag flyttade lite mellan ”Silicon Valley”, en gång världens tech-hjärta, och förorten Flemingsberg (närmare Stockholm och granne med det upphöjda universitetssjukhuset Karolinska som vid den tiden kallades Huddinge sjukhus och som ligger på ett ställe där de fick förbjuda pitbull-terrier ute efter klockan 18) för att sedan dra vidare till storstaden Philadelphia och världens bästa business-skola Wharton. (Även här fanns behovet att hävda sig. Varför säga att man går på UPenn [University of Pennsylvania] då man kan specificera att man tillhör de riktigt upphöjdas skara?) Ja, alltså, det var inte jag utan maken som stod för hjärnan, men kanske blev jag lite smartare av att umgås med alla dessa smarta människor som tagits in i gemenskapen från Stockholm, nej förresten, jordens alla hörn?

Efter att ha levt fattig i plånboken och rik i sinnet i Philly i två år bar det av till en 70-talsvilla i Snättringe. Snättringe ligger ännu snäppet närmare ljusets stad Stockholm, men inte gjorde det mig till stockholmare. Däremot kan jag stoltsera med att ha skänkt världen en infödd stockholmare, han som kom till världen på SÖS mitt under Midnattsloppet. En av arvingarna föddes på det förut nämnda universitetssjukhuset i pitbull-förorten. Den tredje stackaren föddes på Karlskrona BB som sin lite osmarta moder, men att hon numera lever sina dagar i Haninge kanske förbättrar oddsen för ökad hjärnkapacitet?

Från Stockholmsförorten Snättringe bar det av till den lilla hålan Orem (alltså, för de upplysta kalifornierna är Orem en håla trots sina närmare 100 000 invånare) där jag upplevde att jag hade chansen att hitta delar av mig själv som jag aldrig hade trott skulle finnas där. De som hjälpte mig hitta hem var från Lyckeby (förort till Karlskrona), Finland, Vermont, Idaho, Utah, Kalifornien, Mexiko, Colombia, Kanada… Tänker jag riktigt intensivt kanske någon stockholmare hittar dit, men jag tror inte det.

Så småningom var cirkeln sluten och jag hittade tillbaka till Blekinge och Sturkö. Nu snackar vi riktiga landet, till och med namnet på den lilla ”by” jag bor i bekräftar detta. Uttorp. Känn på det. Jag är fortfarande inte stockholmare, utan verkligen lantis. Kinberg Batra hävdar kanske inte att jag per automatik är dummare för att jag titulerar mig lantis? Frågan är om jag ens räknas till lantis av lantisarna själva? Ryktet går att man inte blir riktigt accepterad om man inte är minst tre generationer ö-bo, och när min mormor flyttade härifrån bröt hon denna viktiga kedja.

Hur som helst har jag nu kommit till vägs ände. Jag är uppenbarligen inte stockholmare. Med erfarenhet av människor från olika håll i världen landar jag i att generaliseringar liknande den som Anna Kinberg Batra gjorde är helt värdelösa. Ge mig en smart stockholmare så ger jag dig en dum. Ge mig en dum lantis så ger jag dig en smart. Vi är alla ansvariga för att ta vara på våra liv oavsett var vi bor. Med det stämplar jag ut för att göra mig redo för min första klient för dagen. Jag kanske borde upplysa om att jag är lantis för att ge hen chansen att leta efter en ny samtalsterapeut?

05 feb

Avundsfrisk, rätta dig i ledet och alla är idioter.

Efter en väldigt lång natts sömn vaknade jag utan huvudvärk, men med kettlebellträningsvärk. Jag har ”gärna” ont av träningsvärk, det är åtminstone tecken på att jag gjort något vettigt. Jag kommer i princip aldrig ihåg vad jag drömt, men i morse var jag i något slags gränsland där jag åtminstone måste ha varit nära min hjärnas mest upptagna neuroner. Jag hade så många tanketrådar igång! Ovanligt för någon som är så ensidig i sitt tänkande. Då menar jag inte att jag bara tänker på samma sak hela tiden, utan snarare att jag tänker jättemycket och ofta, men fokuserat på ett ämne i taget.

Min systers ord avundsfrisk blommade för fullt. Jag tänkte på alla som jag unnar härliga upplevelser, upplevelser som jag inte hade haft något emot att vara delaktig i själv. Det finns inget vackert i avundsjuka, även om inte missunnsamhet per automatik är inkluderat i det. Med ordet avundsfrisk klargörs det dock väldigt tydligt att det rör sig om något man gärna vill uppnå eller ha utan att framstå som girig eller avig. Avundsjuka kan vara en stark drivkraft för somliga personer, mig drar denna känsla bara ner i geggamoja. Avundsfriskhet kan däremot ge mig tips att hänga upp min framtid på.
Kommunism är ondska förklädd i godhet. Just avundsjukan verkar göra det omöjligt att dela lika. Ambition är inte per automatik lika med maktgalenskap, men jag undrar varför det ofta anses vara bättre att vara lat än ambitiös. (Dra funderingen till sin spets så kanske du ser samma som jag.) Tanken väcktes säkert av att en körkompis undrade varför jag engagerar mig så mycket i det som jag kallar trivsel för kören. Hen tyckte att jag skulle ge andra fler uppgifter (vi är redan en kommitté med mycket kompetenta människor). Jag funderar på att föreslå att hen får bli trivselansvarig, hehe.
Varje morgon gör jag exakt samma sak: fyller på vattenkokaren och sätter igång den, går på toa och förbereder sedan mitt te, oftast Yogi eller Pukka, aldrig svart eller grönt te. Jag dricker det med iKaffe (lite tjockare havremjölk) och tycker det är lika gott varje gång. Just idag vaknade jag dock i varm choklad med grädde-mode. (Det blev för övrigt ingenting med det.) Hela mitt sinne var uppfyllt av mjuk och len choklad. Jag är alltså ingen direkt chokladmänniska. Nu låter det som att jag inte gillar choklad och det är helt, helt fel. Jag älskar mörk choklad och tackar inte nej till den ljusa sorten. Däremot hade det känts mer naturligt att hela mitt sinne var uppfyllt av lakrits eller kanske perfekt stekt halloumi.
Läste en artikel om Brené Brown precis innan jag somnade, så kanske var det inte så konstigt att uttrycket ”alla är idioter” dansade framför mina ögon. Dock var det denna gång ej knutet till känslan som brukar tillhöra, den då jag vill flytta till en öde ö och överge mänskligheten och dess märkliga egenheter. Nej, idag kan jag sitta lugnt i båten. Jag fortsätter tro det bästa om folk. Varför sänka mig till en nivå där jag inte vill uppehålla mig? Jag förväntar mig att alla gör sitt bästa och somliga har inte större kapacitet än att kissa sina medmänniskor på skorna. De har liksom aldrig lärt sig att bli rumsrena.
Det sista jag kan komma ihåg från drömmarnas land var ett par byxor som ligger vid symaskinen och ska läggas upp. Hundtandsmönstrade i svart och vitt, alldeles för coola för mig. Men just därför ser jag fram emot att ta på mig dem! Varför ska jag rätta mig i ledet? Har jag inte gjort det nog i mitt liv?

Med detta får jag önska dig en fin söndag. Det tänker jag ha!

04 feb

Vilka dagar!

Tjat, tjat, tjat, jag älskar att sjunga i kör, jag älskar att hänga med folket i kören, jag älskar hur musiken rör mig, jag älskar att jag får fortsätta att lära mig, tjat, tjat, tjat.

Lagom till de hittills enda kalla och snöiga dagarna på den här sidan året var det dags att samlas på Skärva Herrgård för att börja slipa på Poulencs Stabat Mater och de andra Poulenc-styckena vi ska framföra på långfredagen. Kul att så många hade möjlighet att mötas upp! En hel del stannade även över natten, så vi satt och filosoferade tillsammans tills sent framåt natten. Det är roligt att vi rent åldersmässigt täcker åldrarna 20-60, men att det liksom inte märks. Det här är ett toppenbra sätt att lära känna varandra på. Jag hade fixat namnlappar och en speed-dejting-aktivitet för att ge alla en chans att få koll på varandra oavsett hur länge man sjungit i kören. Lärartakterna sitter i, hahaha! När jag kom hem nu i eftermiddag var jag helt slut och får nog gå och lägga mig trots att klockan inte är så mycket. Imorgon är det dags för högmässa. Det sista vi sjöng innan vi gick hem var Peace av Paul Mealor. Jag blev så rörd att jag inte ens kunde sjunga sista stycket trots att vi sjungit den så många gånger.

03 feb

Positivt tänkande och visioner om bättre dagar.

Här på ön vaknar vi till en underbar fredag. (OBS! Ironi.) En plusgrad, vindbyar på 16 sekundmeter och regn. Det är lätt att hålla sig för skratt. Eller så plockar man fram SGU:s senaste rapport och njuter av det faktum att både små och stora vattenmagasin är väl påfyllda och att de röda fläckarna är betydligt mindre över hela landet.

Jag är så tacksam över att se att vi har chansen till en mer lättarbetad jord i trädgårdslandet denna säsong. Med funderingar runt vad som ska sättas var, förutom att jag arbetar efter en fyraårig växtföljd, ser jag större möjligheter om inte jorden är snustorr en halvmeter ner i marken som förra året! Jag är alltså mycket tacksam trots det rätt osköna vädret. Dessutom har jag precis gått igenom några påsar med spännande innehåll som jag fick med mig igår från min syster. Hon är en av de mest omtänksamma människor jag känner. Hon håller alltid ögonen öppna efter sådant som hon vet att andra tycker om eller behöver och är dessutom drottningen av second hand-marknaden här i Karlskrona.

Maken håller på att förbereda sig för en halvvasa och springer rätt mycket. Detta väder vägrar han dock. Här gick tydligen gränsen. Jag tänker på alla i-ur-och-skur-förskolor och drömmar om en något annorlunda vision. Dessa visioner brukar bygga på vackra bilder från skogen där solljuset strilar ner genom takkronorna och barn med rosiga kinder dricker något varmt från en kåsa. Min hälsovision visar mig på raska promenader oavsett väder, men detta väder finns där icke representerat. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, viss revision är uppenbarligen på sin plats. Sonen hjälpte mig inhandla en kettlebell förra året, men jag har inte riktigt blivit vän med den. Jag lovar mig själv att efter detta blogginlägg direkt värma upp och testa några av dessa övningar.

Förresten har jag inget att hänga läpp över. Vi har nämligen kommit till vår körhelg och med början redan med den vanliga repetitionen igår blir det väldigt mycket körsång i fyra dagar på raken. Ikväll samlas vi på Skärva herrgård för att nöta Poulenc. Vackra tongångar, och mer utmanande än vad vi gett oss på hittills. Det är både spännande och faktiskt lite pirrigt. Det är otroligt roligt att få dela den vision som vår körledare Justin har för oss: att bli riktigt bra och samsjungna. Dessutom har vi väldigt trevligt tillsammans, unga och inte lika unga. Ett inkännande förhållningssätt där ingen ska känna sig utanför eller otillräcklig. Uppmuntran och erkännande. Jag är så, så tacksam över att få vara med i ett sådant sammanhang.

Nu lyckades jag vända dagens första blah-känsla till stor tacksamhet! Jag uppmanar dig att försöka göra detsamma. Gräv inte ner dig i hur hemskt något är, utan försök vända på perspektivet. Om inte annat så kommer du att åtminstone ge dig själv chansen att bygga nya tankevägar i hjärnan. Kanske går det varken första eller andra gången. Kanske kommer du att fortsätta känna blah. Ge inte upp! Jag vet av egen och många andras erfarenhet att övning ger färdighet, också då det gäller detta. Ha en fin fredag!

02 feb

På väg.

Flygtur helt utan skam. Ren glädje, så fri där uppe i hörnet på vardagsrummet i vårt trygga hem. Maken önskade sig ett flygplan i julklapp och jag bangar inte en utmaning. Gillar också denna vän! Propellern där framme har försvunnit på vägen, men det går bra ändå. För mig får flygaren i julklappsplanet symbolisera hur livet ser ut. Det är bra att ha tydliga mål, men att vara öppen för att målbilden kan ta sig egna uttryck och leda till något som inte riktigt liknar det man såg för sitt inre ger en extra dimension till livet. Idag drömmer jag, drar upp riktlinjer och försöker fokusera på sådant som inte är roligt, men viktigt.

01 feb

Välkommen februari!

Men hej, kära du! Åh, vad jag har längtat. Jag vet att andra redan har dragit igång förodlingar och olika typer av trädgårdsarbete, men jag är fortfarande inne i den mentala uppbyggnadsfasen. Igår satt jag och tittade på bilderna i förra årets odlingsdagbok. Alltså, vilken skatt! Vad underbart det är att slippa förlita mig på andras kunskaper och övertygelser! Nu kan jag ta det lugnt och inte hetsas att sätta fröer som ändå kommer att leda till rangliga och klena plantor som inte kan sättas ut eftersom det fortfarande är för kallt ute… (De där odlingsforumen på Facebook är fantastiska, men också enormt stress-inducerande för mig. Jag har en känsla av att samma gäller för många andra.)

All mat som växer upp ur de små pilliga fröerna och ur den surt insamlade bokashin med hjälp av maskar, små mikroorganismer, sol och vatten gör mig glad. Det gör även alla blommor! I år har jag inte beställt fullt lika mycket fröer som jag gjort de senaste åren. Det visar sig kanske ha varit fel beslut, men just nu är jag nöjd. Vi har en stomme till ett miniväxthus, men ingenting som täcker. Växthuset ”tålde inte vind” – eh. Får se om vi kan fästa ihop byggplast och få det att funka. Det är en senare fråga, just nu duger det bra att vi har ett litet växthus i sonens skrubb.

Tydligen hade jag glömt att skrubba av hyllplanen innan maken plockade ner hyllan förra året, men det är snabbt avklarat. Den här synen gör mig glad, men jag förskräcks även av det faktum att det känns som att det bara gått ett par månader sedan vi var här förra året…

Vad jag vet finns inget juligt kvar i resten av huset. I köket frodas dock flera amaryllisar och den lilla julstjärnan som kostade 29.90 dagarna innan jul och fortfarande är lika fin. Svärmor hade fått en att leva gott hela året, så jag är lite sugen på att se om jag vill testa samma experiment. Den får fortsatt omvårdnad så får vi väl se hur det blir. Inget nytt på amaryllisfronten. En knopp sitter kvar i sin lök, sju har blommat eller blommar fortfarande och de andra fem lever fortfarande i största välmåga. Vet inte om jag hade behövt skaka om dem lite mer innan de fick flytta in? Försöket fortsätter.

Ps: Vill tipsa om Underbara Claras Fånga årliga februari-utmaning. Jag kommer inte att vara med alla dagar, men hoppas få fram kameran lite mer ofta.

31 jan

Det är KÖRT! Eller?

Tänk ändå hur makalös naturen är, hur motståndskraftig och uppfinningsrik den är i all sin komplexitet! Uppenbarligen är klimatångest något som gör mångas liv oerhört smärtsamma att leva. Andras flygresor får dem att i förtvivlan se polarisarna blöda ut mitt framför sina ögon och de tar beslut att sterilisera sig för att själva inte bidra till en snabbare än nödvändigt undergång. Jag har många omkring mig som ser jordens och/eller mänsklighetens undergång inom en nära framtid. Somliga förbereder sig för tuffa tider och flyttar ut i obygden, andra profeterar för andras omvändelse, åter andra hänger sig åt stor ångest medan deras liv förvrids av avundsjuka på alla som inte känner samma och ger sig av på solresor under Sveriges tristtråkigaste dagar. Här kommer några av de undergångsdatum som det aldrig blev något av:

År 500

År 1000

År 1284

5 april 1534

År 1600

År 1914

20 augusti 1967

År 1975

Juli 1999

1 januari 2000

21 december 2012

År 2016

Uppenbarligen har varken Nostradamus, Jehovas Vittnen (flera gånger), Mayafolket, Martin Luther, Al Gore, min morfar eller någon av alla de andra haft rätt, åtminstone inte än så länge. Här har du ett gäng andra som inte heller haft rätt angående sina domedagsprofetior (jag ber om ursäkt att sammanställningen är gjord av Fox News).

Finns det något jag tjatat sönder är det väl ”gräv där du står”. Att låta andras handlingar och livsval förbittra och förpesta ens liv bidrar till så mycket elände. Jag ser det på nära håll och jag ser det på samhällsnivå. Samtidigt ser jag en värld där vi gärna sätter våra barn framför en padda för att få ”egentid”, ett samhälle som bygger på teorier som faktiskt inte stämmer, ett system som uppmanar till hjälplöshet och en vuxenvärld som övergett barn och ungdomar och lyft över dirigentpinnen till arga människor som skriker högst. Ja, men varsågod. Som du sår får du skörda. Nu ska jag andas en stund, lugna mina hormoner och sätta mig och jobba. Kanske går jag ner och plockar lite grönkål i landet också. Tack kära jord för allt som du ger mig! Jag lovar att fortsätta klia din rygg så kan väl du klia min?

30 jan

Har min rutin blivit en vana än?

Idag är det den 30 januari. Vi har två dagar kvar innan det är dags att byta ut månaden på kalendern och det känns bra att stanna upp vid mitt årsord RUTIN. Vad funkar, vad funkar inte? Känns det fortfarande rätt? Vad har jag lärt mig så här långt?

För det första har jag äntligen lärt mig skillnaden mellan en rutin och en vana. Det visade sig vara mycket klokt att ge mig själv chansen att ta mig an en rutin i taget. Rent definitionsmässigt är en vana (eller ovana) något som jag gör helt utan att behöva göra någon ansträngning. För min del handlar det om att borsta tänderna till exempel, att tvätta händerna efter toalettbesök eller innan matlagning, att ha blomvård på måndagar eller kanske ordningen som jag torkar mig efter en dusch. (Försök torka dig i ”fel” ordning – det känns verkligen märkligt!) En rutin är något som jag kanske gör relativt vanemässigt, men jag måste fortfarande göra en ansträngning för att genomföra den. En vana kräver:

en trigger
en rutin (en handling som triggern sätter igång)
en belöning

Hur lång tid tar det att bygga en vana? Tja, det kan ta en dag eller nästan ett år, det beror helt enkelt på hur komplicerad eller hur belönande den är. Det pratas om ett medel på 66 dagar, men det finns hur många förespråkare för olika antal dagar som helst. Hur lång tid tar det då att bryta en vana? Samma där. Det kan ta en dag eller närmare ett år. Vi är många som har upplevt hur lätt det varit att upprätthålla goda vanor gällande träning ända tills vi råkade ut för en flera veckor lång influensa med efterföljande komplikationer. När det sedan varit dags att återuppta de gamla träningsrutinerna har det helt enkelt känts omöjligt att hitta tillbaka.

I det här hushållet lever vi enligt ”var sak på sin plats”. För att bygga goda vanor behövs goda placeringar av triggers. Det kan vara ett dagligt alarm på telefonen, en pryl placerad på rätt ställe, små lappar med påminnelser eller kanske en packad gympapåse vid ytterdörren. Allt som underlättar hoppet mellan tanke och handling är fördelaktigt.

Den första rutin jag valde att jobba med i år var alltså att skriva dagbok. I många, många år under den tidigare delen av livet skedde dagboksskrivandet helt utan ansträngning. Så småningom kom annat emellan och de senaste 30 åren har jag mest skrivit då många känslor (ofta negativa) varit inblandade, i samband med årsavslut/nya livsutmaningar eller av tacksamhet (både i projektform, som Trettio Tacksamma Dagar, och bara-för-att). Jag vet inte vad jag egentligen hade för förväntningar på hur lång tid det skulle ta innan rutinen att skriva dagbok skulle bli en vana. Min gissning är att det låg så nära gamla goda upplevelser att jag kom in på en mycket generös omväg. Det tog alltså inte ens tre veckor innan jag upplevde att dagboksskrivandet kom helt utan ansträngning. Otroligt! Triggern jag använde mig av var att både ha larm i telefonen och att lägga dagboken på kudden. Det fanns ingen väg runt att åtminstone se den. På 29 dagar har jag missat en dag, men det var inte för att jag glömde utan för att jag helt enkelt hade varit uppe alldeles för länge och verkligen behövde sova.

För att dagboksrutinen skulle kännas genomförbar köpte jag en liten pocketdagbok som inte skulle kräva så mycket text. Jag får skriva tills utrymmet tar slut helt enkelt. Dagarna har redovisats väldigt olika, men alltid i flödande text. Jag har gett mig rätten att fortsätta i den gamla dagboken som jag haft i många, många år och där jag knappt skrivit alls om det nu skulle trycka på för mycket. Än så länge har jag inte känt behovet.

Med detta är det dags att utforska fler drömmar och mål gällande Hälsans år 2023. Vad finns det för vanor jag önskar att jag hade och vilka rutiner behöver jag jobba med för att kunna komma dit? Ikväll ska jag titta igenom min lista och försöka komma till beslut. Hur går det för dig? Har du något årsord och hur känner du isåfall för det så här en månad in på året? Eller nyårslöften? Det hade varit roligt att höra.

29 jan

Hur skriver du din livsberättelse?

Igår tittade jag på klockan exakt 6.23. ”Är det mollon nu, Monna?” Jo, det var det ju. Morgon, alltså. Det gick inte att förneka. Det var lite kyligt i sovrummet och varmt under duntäcket, men jag och han-som-älskar-frukost skuttade upp och vips, så var den dagen igång. Vi hjälptes åt att fixa eld i vedspisen. Han var mest moraliskt stöd, men sådant ska icke förminskas. Jag undrade om han kunde tänka sig att vänta lite med frukosten tills storasyster hade kommit upp, men han höll förståeligt nog på att svälta ihjäl och fick därmed en banan att stilla systemet med. Vi gjorde det ena och det andra, som att stoppa tvätt i tvättmaskinen, bygga om vardagsrummets hoppborg/hinderbana och ifrågasätta varför vårt hus är så litet när man faktiskt skulle behöva bygga några rum till.

Med ljus som detta och två barn med skutt i rumpan fanns det bara ett alternativ till aktivitet. Ut! ”Måste vi ut?”, frågade storasyster. Nej, visst finns det många måsten i världen, men att gå ut är väl inte direkt något sådant. Jag sa att jag vet att hon helst håller sig inomhus, men lovade att vi inte skulle vara ute så länge om det var helt outhärdligt. Lager på lager till denna för oss för denna vinter ovanliga dag med minusgrader och en kall fläkt om öronen.

Alltså, hur vackert var inte ljuset? Jag njöt verkligen, men passade också på att fånga det på kameran. Tycker det ser ungefär ut som jag minns det, men ändå gör det sig inte riktigt. Det här gick direkt in i hjärtat! Vi laddade upp fågelmataren riktigt ordentligt! Det är fågelräknarhelg (Häng på du också!!!), så det kändes extra viktigt att våra matgäster hade ett ordentligt smörgåsbord att välja ifrån. Själva fortsatte vi mot…

… Andréns bageri. Aktiviteten var kanske inte lika myrstacksliknande som alla morgnar om sommaren, men roligt ändå att de har många kunder om lördagarna då de har öppet resten av året. Doften där inne i den lilla butiken är obeskrivlig. Är det någon gång jag saknar bröd och mjöliga bakverk är det väl just då jag befinner mig där. Mestadels står jag för bakandet själv, men det här är en upplevelse som tillhör barndomen. Jag vet att varken vaniljbullarna vi köpte till fikat eller de kanelbullar som barnen fick bara för att de följde med (Hur kunde jag glömma?! Eller trodde jag kanske att de hade slutat med detta?) tillhör någon önskvärd matpyramid, men livet består icke av måsten allena.

Utflykter till Uttorps naturreservat tillhör dock de måsten som tillhör en lycklig Sturkö-barndom. Om man kan krossa is precis överallt är det extra härligt. Inte bara jag har en inneboende iskrossar-gen. Det är något i ljudet som är extremt tillfredsställande, förutom om man befinner sig på öppet vatten där man räknar med att isen ska bära en.

Storasyster letade konstmaterial och hackade fram diverse isskulpturer. Det visade sig vara svårare än vad man kanske tror, men icke desto mindre roligt.

Andra roade sig med att ”skridska” på alla isfläckar som var tillräckligt stora och genomfrusna. Vi lekte också skeppsbrott och skurkar som inte hittade till öde öar, galopperande dillesaurier jagade oss över den snåriga marken. Just igår var de dock förkylda, så de kunde inte riktigt känna doften av oss skrämda och flyende människor. Vilken TUR!

Det var naturligtvis inget av barnen som gav upp när vi väl var ute. Nej, till slut var det jag som hade frusit fingertopparna av mig trots dubbla vantar och jag lockade med brasa, inomhusfika och roliga spel. Phu, tur att de hakade på! Vi skulle även förbereda lunch till pappan som var på ingång. Pannkakor, plättar och ugnspannkaka var önskat, jag lyckades omförhandla till enbart pannkakor och plättar. Vi övar på att laga mat och baka varje gång de är här. Är det något jag och maken kan erbjuda nu när vi inte själva är småbarnsföräldrar är det tiiiiid, att saker och ting får ta den tid det tar. Nog skämmer jag bort, men mitt stränga storasysterjag har icke försvunnit. Jag gillar ordning och reda i hur man behandlar andra människor och för sig i sitt sammanhang, mat- och sovklockan ringer på bestämda tider, men jag bryr mig inte längre om ifall det blir hur stökigt som helst i leken. Däremot kommer ingen undan att städa när det är klart!

När pappan kom blev han invigd i det nya favoritspelet SET. Vilken hjärngympa! Se, det här måste vara mer demensförebyggande än vilket korsord som helst. Kul att se storasyster briljera. Lillbrorsan aka pappan blev lika imponerad som hjärnutmanad. Undrar just om inte detta spel dyker upp i ett annat hushåll den närmaste tiden.

Det blev så tyst och tomt när gästerna dragit sig hemåt. Jag tog tag i den spännande högen jag fått av svärmor och bläddrade i tyska magasin och googlade på mönster passande chenillegarnet som hon fått så mycket över av. Jag blev jätteglad över stoppsvampen som hon hade hittat och ser fram emot att få använda den alldeles snart!

De senaste dagarna har jag då och då lyssnat på ett gäng Tony Robbins-föreläsningar, en serie han brukar hålla i början av varje år. Jag orkar inte riktigt med hans stil, men samtidigt är det väl något i den supermegaamerikanska nidbilden som jag känner mig hemma i. Dessutom kände jag verkligen att jag behövde en push framåt. Förnöjsamhet i all ära, men jag känner att jag inte bara är nöjd, utan också saknar lite driv. Kanske har jag fått tag i vad som behövs för att börja nysta i vad det är som är roten till det. Jag har bra koll på varför jag mår så bra som jag gör jämfört med, säg, 10-15 år sedan. Det går inte att förklara på något enkelt sätt, men delvis skriver jag idag min livsberättelse annorlunda. Jag lyssnar på hur människor pratar om sina liv på ett helt annat sätt än jag gjorde förut. Det har naturligtvis att göra med min nuvarande yrkesroll, men beror inte bara på det. För att leka Tony Robbins vill jag dela med mig av de frågor som verkligen förändrade mitt sätt att se på livet:

Är du på väg från något i ditt liv som inte känns bra, eller är du på väg mot något som är bättre än det du har idag? Och vad är du tacksam för just nu, i denna stund?

Den som alltid är på väg bort kommer aldrig att bli nöjd. Det finns hur mycket som helst som är dåligt i de flestas liv. Har en motgång överkommits så finns det med säkerhet en ny som kan ta dess plats. Så hur skriver du din livsberättelse? Handlar den om allt dåligt som hänt, eller handlar den om det du lärt dig/de människor som betytt mycket för dig/stunder av lycka etc.? Det tåler att tänkas på.