11 maj

Är det värt det?

Hur prioriterar du? I veckan hade jag en klient som försökte hantera andras känslor runt hur hen gör sina prioriteringar. ”Vad ska andra säga?” är enligt mig en fråga som faller platt och inte är särskilt hjälpsam. Däremot gillar jag funderingar kring hur mina val påverkar inte bara mig själv, utan också personer runt omkring mig. Det finns inga exakta regler runt hur mycket eller hur lite man bör ta hänsyn, men det är hjälpsamt att åtminstone nudda vid tanken i större beslutssituationer eller om man försöker lära sig förstå sina egna beteendemönster. Vad händer om jag inte gör en uppgift jag inte gillar, men som ingår i mina arbetsuppgifter? Vad händer om jag väljer att satsa på min stora dröm och då behöver flytta till ett annat land? Vad händer om jag agerar på mina känslor i stunden? Vad händer om jag lägger alla mina pengar på ett spännande projekt som potentiellt kan ge stor vinst, men som också kan gå i stöpet? Vad händer om jag ständigt prioriterar andra personers behov och önskemål? Eller tvärtom: vad händer om jag bara prioriterar sådant som jag tycker är viktigt/roligt/utvecklande? Vad händer om jag ger upp? Vad händer om jag inte bjuder in den här personen till festen när jag bjudit alla andra i den cirkeln? Vad händer om jag struntar i att träna för att jag tycker det är trist? Vad händer om jag alltid låter andra ta ansvar för mellanmänskliga relationer? Vad händer om jag inte sätter ramar? Vad händer om tackar ja mer ofta? Eller nej? Vad händer om jag tar ett steg tillbaka? Vad händer om jag steppar upp? Vad händer om jag helt plötsligt slutar att agera som jag alltid gjort? Vad händer om jag medvetandegör mig själv om mina känslor och reaktioner? Vad händer om jag låter mig utnyttjas? Vad händer om jag lägger av mig offerkoftan? Vad händer om jag börjar anstränga mig för att förbättra en relation? Vad händer om jag läser en kvart om dagen? Vad händer om jag ringer en gammal släkting varje söndag? Vad händer om jag släpper taget om något som gör mig illa? Vad händer om jag står över den här gången? Och när man har funderat klart runt själva ”vad händer”-frågan kommer den sista och avgörande frågan. Är det värt det? Den frågan är viktig, både i personliga relationer och då det gäller ens samhälleliga engagemang och ansvar. Guld värd. Testa!

04 maj

Fyra månader med hemslöjd i handen.

Det är intressant med utvärderingar tycker jag, inte minst då jag för länge sedan uppehöll mig i skolans värld. Där skulle vi mer ofta än jag föredrog (eller fortfarande föredrar) göra stora och genomgående förändringar. Vanligtvis utvärderades det inte lika friskt, och dessutom tycker jag mig minnas att det om det utvärderades inte direkt hände något efter att ett resultat låg på bordet. Jag gör rätt ofta nedslag i mitt liv för att se om jag är på rätt väg. Inte med några protokoll närvarande, men ändå. Att då och då ta ett steg tillbaka och fundera på om jag befinner mig på rätt livsstig är nödvändigt för att inte hamna allt för snett om jag gjort felaktiga val. Idag är det dags att fundera över HEMSLÖJD. Har mitt årsord gett mig det jag önskade så här långt?

Jag visste redan att det mellan april och september inte skulle finnas särskilt mycket tid för handarbete. Det tillhör sakens natur då man är planttant och har ”ambitioner”. Att jag skulle bli mer eller mindre soffliggande större delen av april ingick inte i mina planer, men så blev det. Därmed känner jag mig rätt besviken, både på omständigheter och mig själv. Jag hade väl ändå orkat sticka lite? Sanningen är att jag inte gjorde det och då får det vara så. Vi gjorde om syrummet till inneväxthus, så inte har jag heller suttit där och använt symaskinen som jag hade tänkt. Nu är det som det är. Jag har samlat inspiration, förberett projekt och gjort ett och annat småplock färdigt. Jag har lagat, klippt, tvättat, strukit och nålat grejer. Jag har funderat på lapptäckstekniker, har studerat broderitekniker, har skrivit mycket kalligrafi och rensat bland mitt material. HEMSLÖJD skulle bli ett annorlunda årsord, det visste jag redan. Hur annorlunda hade jag inte satt mig in i och är kanske inte riktigt nöjd med det. Det finns dock ingen anledning till att göra annat än att kämpa vidare, släppa prestationskraven och komma ihåg att tanken är att årsordet ska tillföra livet glädje, inte press.

Med det sagt tar jag mig vidare med fortsatt entusiasm för att använda mina händer, min kognitiva förmåga och mina sinnen i skapandeprocesser som leder mig in i något som både är utvecklande och spännande. Att det går långsamt betyder inte att det inte händer någonting.

30 jan

Har min rutin blivit en vana än?

Idag är det den 30 januari. Vi har två dagar kvar innan det är dags att byta ut månaden på kalendern och det känns bra att stanna upp vid mitt årsord RUTIN. Vad funkar, vad funkar inte? Känns det fortfarande rätt? Vad har jag lärt mig så här långt?

För det första har jag äntligen lärt mig skillnaden mellan en rutin och en vana. Det visade sig vara mycket klokt att ge mig själv chansen att ta mig an en rutin i taget. Rent definitionsmässigt är en vana (eller ovana) något som jag gör helt utan att behöva göra någon ansträngning. För min del handlar det om att borsta tänderna till exempel, att tvätta händerna efter toalettbesök eller innan matlagning, att ha blomvård på måndagar eller kanske ordningen som jag torkar mig efter en dusch. (Försök torka dig i ”fel” ordning – det känns verkligen märkligt!) En rutin är något som jag kanske gör relativt vanemässigt, men jag måste fortfarande göra en ansträngning för att genomföra den. En vana kräver:

  • en trigger
  • en rutin (en handling som triggern sätter igång)
  • en belöning

Hur lång tid tar det att bygga en vana? Tja, det kan ta en dag eller nästan ett år, det beror helt enkelt på hur komplicerad eller hur belönande den är. Det pratas om ett medel på 66 dagar, men det finns hur många förespråkare för olika antal dagar som helst. Hur lång tid tar det då att bryta en vana? Samma där. Det kan ta en dag eller närmare ett år. Vi är många som har upplevt hur lätt det varit att upprätthålla goda vanor gällande träning ända tills vi råkade ut för en flera veckor lång influensa med efterföljande komplikationer. När det sedan varit dags att återuppta de gamla träningsrutinerna har det helt enkelt känts omöjligt att hitta tillbaka.

I det här hushållet lever vi enligt ”var sak på sin plats”. För att bygga goda vanor behövs goda placeringar av triggers. Det kan vara ett dagligt alarm på telefonen, en pryl placerad på rätt ställe, små lappar med påminnelser eller kanske en packad gympapåse vid ytterdörren. Allt som underlättar hoppet mellan tanke och handling är fördelaktigt.

Den första rutin jag valde att jobba med i år var alltså att skriva dagbok. I många, många år under den tidigare delen av livet skedde dagboksskrivandet helt utan ansträngning. Så småningom kom annat emellan och de senaste 30 åren har jag mest skrivit då många känslor (ofta negativa) varit inblandade, i samband med årsavslut/nya livsutmaningar eller av tacksamhet (både i projektform, som Trettio Tacksamma Dagar, och bara-för-att). Jag vet inte vad jag egentligen hade för förväntningar på hur lång tid det skulle ta innan rutinen att skriva dagbok skulle bli en vana. Min gissning är att det låg så nära gamla goda upplevelser att jag kom in på en mycket generös omväg. Det tog alltså inte ens tre veckor innan jag upplevde att dagboksskrivandet kom helt utan ansträngning. Otroligt! Triggern jag använde mig av var att både ha larm i telefonen och att lägga dagboken på kudden. Det fanns ingen väg runt att åtminstone se den. På 29 dagar har jag missat en dag, men det var inte för att jag glömde utan för att jag helt enkelt hade varit uppe alldeles för länge och verkligen behövde sova.

För att dagboksrutinen skulle kännas genomförbar köpte jag en liten pocketdagbok som inte skulle kräva så mycket text. Jag får skriva tills utrymmet tar slut helt enkelt. Dagarna har redovisats väldigt olika, men alltid i flödande text. Jag har gett mig rätten att fortsätta i den gamla dagboken som jag haft i många, många år och där jag knappt skrivit alls om det nu skulle trycka på för mycket. Än så länge har jag inte känt behovet.

Med detta är det dags att utforska fler drömmar och mål gällande Hälsans år 2023. Vad finns det för vanor jag önskar att jag hade och vilka rutiner behöver jag jobba med för att kunna komma dit? Ikväll ska jag titta igenom min lista och försöka komma till beslut. Hur går det för dig? Har du något årsord och hur känner du isåfall för det så här en månad in på året? Eller nyårslöften? Det hade varit roligt att höra.