Här på ön vaknar vi till en underbar fredag. (OBS! Ironi.) En plusgrad, vindbyar på 16 sekundmeter och regn. Det är lätt att hålla sig för skratt. Eller så plockar man fram SGU:s senaste rapport och njuter av det faktum att både små och stora vattenmagasin är väl påfyllda och att de röda fläckarna är betydligt mindre över hela landet.

Jag är så tacksam över att se att vi har chansen till en mer lättarbetad jord i trädgårdslandet denna säsong. Med funderingar runt vad som ska sättas var, förutom att jag arbetar efter en fyraårig växtföljd, ser jag större möjligheter om inte jorden är snustorr en halvmeter ner i marken som förra året! Jag är alltså mycket tacksam trots det rätt osköna vädret. Dessutom har jag precis gått igenom några påsar med spännande innehåll som jag fick med mig igår från min syster. Hon är en av de mest omtänksamma människor jag känner. Hon håller alltid ögonen öppna efter sådant som hon vet att andra tycker om eller behöver och är dessutom drottningen av second hand-marknaden här i Karlskrona.

Maken håller på att förbereda sig för en halvvasa och springer rätt mycket. Detta väder vägrar han dock. Här gick tydligen gränsen. Jag tänker på alla i-ur-och-skur-förskolor och drömmar om en något annorlunda vision. Dessa visioner brukar bygga på vackra bilder från skogen där solljuset strilar ner genom takkronorna och barn med rosiga kinder dricker något varmt från en kåsa. Min hälsovision visar mig på raska promenader oavsett väder, men detta väder finns där icke representerat. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, viss revision är uppenbarligen på sin plats. Sonen hjälpte mig inhandla en kettlebell förra året, men jag har inte riktigt blivit vän med den. Jag lovar mig själv att efter detta blogginlägg direkt värma upp och testa några av dessa övningar.

Förresten har jag inget att hänga läpp över. Vi har nämligen kommit till vår körhelg och med början redan med den vanliga repetitionen igår blir det väldigt mycket körsång i fyra dagar på raken. Ikväll samlas vi på Skärva herrgård för att nöta Poulenc. Vackra tongångar, och mer utmanande än vad vi gett oss på hittills. Det är både spännande och faktiskt lite pirrigt. Det är otroligt roligt att få dela den vision som vår körledare Justin har för oss: att bli riktigt bra och samsjungna. Dessutom har vi väldigt trevligt tillsammans, unga och inte lika unga. Ett inkännande förhållningssätt där ingen ska känna sig utanför eller otillräcklig. Uppmuntran och erkännande. Jag är så, så tacksam över att få vara med i ett sådant sammanhang.

Nu lyckades jag vända dagens första blah-känsla till stor tacksamhet! Jag uppmanar dig att försöka göra detsamma. Gräv inte ner dig i hur hemskt något är, utan försök vända på perspektivet. Om inte annat så kommer du att åtminstone ge dig själv chansen att bygga nya tankevägar i hjärnan. Kanske går det varken första eller andra gången. Kanske kommer du att fortsätta känna blah. Ge inte upp! Jag vet av egen och många andras erfarenhet att övning ger färdighet, också då det gäller detta. Ha en fin fredag!