23 mar

Flaggan i topp!

Idag fyller han 54, mannen jag i vått och torrt delar mitt liv med. Att vara gift med någon som är så fundamentalt olik en själv bjuder på både ahaupplevelser, utmaningar och många möjligheter till att uppleva att man med gemensamma krafter kan lösa det mesta som kommer i ens väg. Jag är tacksam för allt han gör för vår familj och ser fram emot spännande dagar som ligger framför oss. Nu är vi inne på trettioplus år och jag har varit med och firat trettioen av hans födelsedagar. Det känns som igår och en evighet sedan vi slog in på vägen tillsammans. Carry on!

22 mar

Om att själv få tolka sina uppgifter.

Fördelen med att leva i samklang med ett ledord eller ett årsord är att man själv ges hela ansvaret att tolka ordet och bestämma vilken slags aktiviteter det får rymma. Min önskan har genom åren varit att kunna utvecklas på många olika plan, men ett ord som ”hemslöjd” ger inte i sig självt denna möjlighet. Det är ett väldigt praktiskt ord, åtminstone i min tolkning. Eftersom jag gärna skjuter upp saker och ting så har jag ändå givits möjlighet att ta itu med projekt som legat på vänt i eviga tider och det kan i sin tur leda till något slags mental eller själslig utveckling. Vi får se.

Denna blå bricka köpte jag på loppis för många år sedan. Målet har hela tiden varit att måla om den, men det har inte precis prioriterats. I veckan bestämde jag dock att nu skulle den få det nya liv som jag lovade då pengar bytte ägare för att detta skulle kunna ske! Min första tanke var gul, men jag gav maken möjlighet att få välja. ”En glad gul är min spontana tanke”, sa han, och då var det givet. Men! Vet du hur svårt det är att välja rätt nyans bland färgprover? Min beslutsångest spelade maracas på högsta volym då jag bläddrade i solfjädern med mängder av gula nyanser, medan den unge mannen i färgaffären med större beslutsångest än min egen försökte ge mig service. Jag bad om hjälp att välja färgtyp (vill ha en färg som är tålig – eeeeehhhh, okej, kanske lackfärg), passande pensel (eeeehhhhh, denna kanske – ok, vilken bredd – eeeehhhhhh, denna kanske), frågade om det inte fanns någon mindre burk (eeeeehhhhh, nej). Killen hade ingen praktikantskylt och ingen av hans tre kollegor som befann sig i närheten gjorde några inspel, så jag gissar att allt var okej och att han bara behövde lite uppstartstid för att komma fram till det egentligen självklara svaret.

Målartvätt hade vi hemma, så jag skrubbade av brickan med en omgång sådan. Jag insåg efter första lagret färg att jag åtminstone borde ha sandpapprat först även om jag struntade i grundfärg. Tror till och med att vi har en burk sådan någonstans… Nu har jag dock dragit på tre omgångar (bilden togs efter andra lagret) och jag tror att det kommer att bli bra efter tre omgångar till. Hahaha! Annars målar jag på ett lager grundfärg på dessa tre gula lager och börjar om med en bättre grund. Detta är nämligen nyansen jag hade tänkt mig att brickan skulle få (S 0580-Y):

Penseln är jättedålig och alldeles för bred, men jag lyssnade på proffset och analysen leder till att det är mitt handhavande som brister. Jag håller penseln fel, lät bli att förbereda på det sätt som varje vettig målare hade gjort, har inte rört runt färgen tillräckligt (fast där tror jag faktiskt inte jag gjort något galet). Det löser sig. Snart har vi en gul bricka, oavsett hur vägen fram till målet har sett ut. I värsta fall får jag bara göra decoupage, så som man dekorerade alla prylar från askar till lampskärmar och byråer på det ljuva åttiotalet. Hemslöjd? Njae, eller jo, det bestämmer ju bara jag. Ha en fin helg!

Edit: Efter femte lagret med ännu tvivelaktigt resultat bestämde jag mig för att dra på grundfärg och börja om när jag kommer hem på söndag kväll. Jaha, bra påminnelse om att ett gott grundarbete alltid lönar sig.

21 mar

Påsk i huset.

Somligt pyssel är inte lika roligt när det inte längre finns barn i huset. Att förbereda inför påsk är en sådan grej. Vilka mängder med våriga skapelser som producerats i våra hem genom åren! Det enda som finns kvar är dessvärre en påskkyckling i cernitlera som sonen gjort. Den har fått extratjocka ben av lim från en limpistol eftersom den vid tillfälle blev alltför framtung, så den har fortfarande möjlighet att tjänstgöra under den här tiden på året. Jag plockade i alla fall fram påsklådan häromdagen och är tacksam över möjligheten det gav att göra lite extra rent (varifrån kommer allt damm, vi är bara två personer här hemma) och släppa in ljuset här hemma.

Något jag försöker påminna mig själv om då och då är att när jag hittar något som jag verkligen tycker om, så där så jag inte riktigt kan släppa tanken på det, så kan det vara värt att ge efter för önskan. De vackra äggen från World Market i SLC gör mig precis lika glad varje gång jag plockar upp dem. De var ganska dyra, men med tanke på all glädje de skänkt genom åren har de varit värda varje cent de kostade.

På lilla bordet i vardagsrummet håller sig färgerna lite mer sobra. Ägget från Paradisverkstaden står vanligtvis i vårt sovrum, men den här tiden på året får det en mer framträdande plats. Med tiden kanske det blir fler ägg i olika storlekar? Det är något med äggets form som är otroligt tilltalande. De värpande hönorna är inte dumma de heller. Vi har haft godisfritt sedan nyår och målet var att ha det så fram till påsk. Den är ju inte här riktigt än, men hönorna töms ändå lååångsamt på sitt innehåll. Hehe.

20 mar

Tänka, tänka, tänka.

Jag är inne i något slags fas. Vad för fas? Kommer jag här och kommer med konstiga idéer och märkliga påståenden? Jag vet inte vad denna fas egentligen innebär rent praktiskt, men jag vet att jag kommer att se på denna period i backspegeln med intresse. Somliga dagar, veckor och månader kommer och går utan vidare reflektioner gällande helheten. De senaste månaderna, det senaste halvåret, har dock gett utrymme för något helt annat. Tankarna har kanske inte varit omvälvande, men de har varit ständigt närvarande. Jag har fått kontakt med döden. Mest mentalt, men även bokstavligt. Det ändliga i att ha en kropp, att jag verkligen vill fortsätta vara med! Jag har tänkt mycket på min vän som gick bort för drygt tio år sedan, på en liten familjemedlem som aldrig fick se dagens ljus, sett en bekant i min egen ålder snabbt gå från diagnos till död, flera i bekantskapskretsen och i storfamiljen har cancer och andra svåra sjukdomar. Det jag känner starkt är att jag inte vill leva som att döden flåsar mig i nacken, i rädsla. Jag vill leva med världen för mina fötter, möta vardagen med tacksamma ögon, se fröer gro, blommor blomma och grönsaker dras upp ur jorden. Jag vill på riktigt våga säga ja till det som är viktigt och släppa taget om sådant som slösar min tid. Det kan vara tankar som dränerar men också människor, appar och hälsoproblem som jag själv orsakat. Jag har mestadels känt mig mycket förnöjsam i flera år, men jag tror att denna ”fas” kommer att öppna upp ännu en positiv livsdimension.

När jag gör en sammanfattning av allt som hänt från 1 januari till 31 december kan jag vanligtvis konstatera att något extra spännande, stort eller för evigt omvälvande har hänt, oavsett år. Går jag bakåt skulle det t ex låta så här. 2023 var ett år då vi i storfamiljen fick möta stor sorg, men det var också då mitt senaste lilla underbara syskonbarn föddes, jag blev mormor och fick ett växthus som gav planttanten ny energi. 2022 gifte sig lillastesyster, vi fick så många härliga stunder i Bredavik, kunde äntligen fira med härlig fest att vår äldsta dotter gifte sig mitt under pandemin och systersonens bröllop i Skottland bjöd på både relationsfest, överväldigande naturupplevelser och glitterparty. 2021 var stora studentåret, jag kände bokstavligen den positiva förändring som hände i kropp och knopp och även om mycket fortsatte handla om Covid-19 började vi känna att det kanske fanns ett vanligt liv på andra sidan. 2020 – pandemiåret som var så fruktansvärt för många. Inte lätt för mig, men vi hann framföra Händels Messias precis innan Sverige stängde ner och sedan hade jag all tid i världen att läka från allt som hänt året innan medan maken fyllde 50, äldsta dottern gifte sig i vår lada i ett minibröllop, yngsta dottern tog studenten, jag fyllde 50 och yngsta dottern fyllde 20. Mycket märkligt år. 2019 var så jobbigt fysiskt och mentalt att jag fortfarande får rysningar bara jag ser året skrivet, men det som hände i den processen ledde till att jag började läsa till samtalsterapeut, ett av de absolut viktigaste besluten i mitt liv. Tack 2019! (Exponeringsterapi, hehe.) Och sådär fortsätter det. Både bakåt och framåt.

Jag fortsätter skölja ur det smutsiga. Lägger mitt liv i blöt i bikarbonat och citronsyra och ser skiten som inte riktigt syntes med blotta ögat lösgöra sig och göra vattnet gulgrumligt. Min livsväv kommer fortfarande ha fläckar som inte går bort, vars sammansättning jag ännu inte hittat fläckborttagning för. Allt det smutsiga som försvinner kommer jag dock inte att sakna. Kanske lite, förresten. Det är så lätt att vänja sig vid att saker och ting ser ut på ett visst sätt, jag kanske inte riktigt känner mig hemma i allt det rena? Eller så inbillar jag mig bara att den här processen kommer att rengöra på ett synligt plan. Det kanske bara blir så att det känns bättre, att smutsen är tung att bära runt på även om den inte syns så mycket? Vi får väl se.

19 mar

Med näsan i en ask full av minnen.

Jag öppnar lådan till Crayolaasken som från början innehöll 120 nya kritor. Jag köpte den i Orem, löjligt billigt, strax efter att vi hade flyttat dit 2012. Kritor tillhör den klassiska barnpysselarsenalen, men när vi flyttade till Orem var våra ungar 11, 13 och 15. De var inte riktigt barn-som-ritar-med-kritor längre. Jag köpte ändå den där lådan, tyckte att vi behövde den. Kanske inbillade jag mig att våra ätteläggars nya kärlek för riktigt bra tuschpennor skulle gå över, eller att jag skulle kunna hålla deras mer okomplicerade (om än mer fysiskt uttröttande) småbarnsår kvar bara genom att låtsas att de var yngre än de var. Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg och kan bara gissa. Men lådan är kvar.

Själv använder jag sällan kritor, men oväntat ofta tar jag fram den där asken, öppnar locket och drar in den underbara doften. Namnen på varje krita bjuder in till drömmar, spännande känslor och kan till och med motivera varför en viss färg får vara med och leka. Jag plockar lite bland innehållet, känner de sträva pappersomslagen mot huden, lyssnar på ljudet av vax mot vax, vax mot papper. Jag kastas tillbaka till lekis, till en trygg barndom, till kärleken jag kände för ”fyllerimålarböcker” (morfar som var typ hötorgskonstnär, fast en norrländsk version i Karlskrona, blev alltid lite barsk då han upptäckte att vi barnbarn färglade i en sådan), till barnpassning, till skolklasser med barn som kändes som mina egna, till pysselprojekt och avkoppling, till våra egna småbarns alla fantastiska teckningar, till barngrupper i kyrkan, till projekt på väggar och möbler som var mindre älskade då än minnet av dem är nu, till syskonbarnens besök här hemma och till drömmar om att vara kreativ fast jag bara är väldigt pysslig. Jag andas in en extra gång med näsan precis lagom långt från kritorna, stänger locket igen och sätter in lådan på hyllan i garderoben där den får trängas med andra minnen från fornstora dagar. Jag är nostalgisk och skäms inte för det. Nog är det bättre att sniffa Crayola än thinner?

18 mar

Innan jag tar mig an vecka tolv.

Idag vaknade jag prick klockan sex med klarvakna ögon, trängande blåsa och trött kropp. Skatparet i det yviga boet utanför vårt sovrumsfönster kan ha varit inblandade, men jag vill inte förta deras glädje. Eller glädje, vad vet jag? De kanske bara är sådär skräniga för att de fryser så mycket? Nu sitter jag här med täcke över benen och te som jag känner för att värma igen eftersom jag inte ens hann gå upp för trappan innan det blivit lite för kallt. Det är en sådan morgon. Jag går väl ner igen och gör om proceduren, tar på mig tjockkoftan och låter bli mjölk i teet. Det blir nog bra.

Denna helg har rört sådant som jag tänkte jättemycket på i tjugoårsåldern, men som jag återkommit till med regelbundenhet. Hur jag tänker på det är dock annorlunda idag än det var för trettio år sedan. Då var jag ganska arg av mig, men bara i mitt huvud. Det värsta någon någonsin fick se av mig är att jag var sur. Tyst. Passivt aggressiv med kommentarer som var söta och omtänksamma, men drypande av ironi. Nej, den känslomässiga omognaden längtar jag inte tillbaka till. ”Säg vad du menar och mena det du säger” är ledord som jag numera ser som ytterst viktiga för både min och omgivningens bästa. Det där med ohälsosamt kanaliserad ilska är inte direkt givande för någon. Man mår både fysiskt, mentalt och andligt dåligt av att vara en människa med ohanterad ilska. Jag menar inte ”huuu, det är dåååligt att vara arg”, inte alls. Men att gå omkring och ständigt eller ofta känna sig arg och irriterad över idioter, upplevd orättvisa, sakers natur eller grannens sätt att lösa situationer kommer att leda till att det är en själv som får lida. Vad sägs om de konsekvenser som ohanterad ilska kan leda till:

  • huvudvärk
  • matsmältningsproblem, såsom ont i magen
  • sömnlöshet
  • ångestpåslag
  • depression
  • högt blodtryck
  • hudproblem, exempelvis eksem
  • hjärtinfarkt
  • stroke

Vilka ämnen var det då som gjorde mig så upprörd, då, när åttiotalet och nittiotalet möttes? Feminism! Kvinnokampen. Hur starka kvinnor på olika sätt hävdade att män har en inneboende ondska. Orättvisan. I backspegeln ser jag att de argument som framkallade min ilska inte bar. Jag inser att allt har sin tid och just jag behövde tid att lära mig balansera det faktum att jag är en människa som bygger många beslut på känslomässiga argument. Logiska argument måste också få ta plats för att vi ska kunna uppnå balans i universum. Homo sapiens, människan, är en komplicerad skapelse med förutsättningar som vi alla behöver ta hänsyn till för att bäst kunna spela på vår egen planhalva. Generaliseringar säger ingenting om individer, men de hjälper oss att navigera lite lättare. Att skriva teoretiska protokoll och låtsas att de generellt inneboende fysiska och mentala skillnaderna inte finns låter oss sträva mot ett slags jämlikhet som inte är hälsosam för någon av oss.

Artikeln som min syster skickade var den här (dessvärre låst), Huskvinnan får mig att känna tickande obehag av Essy Klingberg. Essy har bytt ut hemmafru mot huskvinna. Namnbytet har kanske någon djupare mening i den teoretiska verkligheten, jag vet inte. Så fort man ger generellt manliga attribut högre/lägre värde än generellt kvinnliga attribut är man ute och cyklar. Det är min fullkomliga övertygelse. Det är konstigt att en ledning med bara män visar på ojämlikhet medan en ledning bestående av bara kvinnor är något starkt och fantastiskt. Vi behövs, båda sorterna. Min övertygelse efter alla forskningsrapporter jag plöjt om detta är att det finns generella mönster av personlighetsdrag hos de båda könen (ja, män och kvinnor). Däremot finns det många kvinnor som har en personlighet som vanligtvis hade kunnat förväntas hos en man och många män som kan upplevas som mer ”feminina”. Vi har satt oss i en rävsax där vi istället för att jobba med våra grundförutsättningar jobbar så mycket mot dem. Ursäkta, men vad är det för samhälle vi har skapat? (Jag ser att Sverige och USA glappar i tid, men händer något på det ena stället får det andra snart uppleva samma sak.)

För att återgå till den där artikeln (jag är ju sämst på att hålla röda trådar). Hemmafrun är en modern uppfinning, ordet har inte funnits mer än i hundra år. Det är en roll som bryter ut det jobb som utförs i ett hem, sådant som logistik, mat, hygien, barn, städning och annat, och samtidigt med namnet ”hemmafru” ger detta arbete noll värde. (Inte konstigt att folk blir utmattade.) Det är ett ord som ger barns och vuxnas basala behov formen av en tyngd runt halsen, som blundar för styrkan som finns i att vara två föräldrar som har ansvar som är olika, men lika högt värderade. Jag har aldrig varit någon hemmafru. Jag har varit mycket arbetande från hemmet, hemarbetande. Vi, maken och jag, har sett oss som ett team där bådas behov, både kortsiktiga och långsiktiga, varit viktiga. Tid för återhämtning, ekonomi, social samvaro, samhälleliga och personliga ansvar etc. Det gäller att vara hård, men rättvis. Stark och svag tillsammans. Inte två individer som ska behöva slåss för sina egna behov. Snacka om att binda ris till varandras ryggar, att ge förutsättningar som leder att man inte orkar eller vill fortsätta tillsammans.

Är det något jag försöker peppa ”den yngre generationen” till är det att skaffa ett starkt nätverk med individer av båda könen. Kvinnor och män. Analytiska, känslosamma, praktiska, teoretiska, skönhetsälskande, tekniska, sportiga, pyssliga, ekonomiska, kreativa, musikaliska, andliga, logiska… Olika slags vuxna och ansvarstagande människor i olika åldrar som får agera förebilder för barnen som växer upp i dessa nätverk. Människor som kan hjälpa till att sätta gränser och visar att det finns RÄTT och FEL (bland kriminella är individer med dålig moral, alltså, bryr sig inte om vad som är rätt eller fel, och dålig impulskontroll starkt överrepresenterade – det första hade de många gånger missat att lära sig, det andra föds man med och behöver hjälp att hantera), positiva förebilder som får stå som ”jag vill bli som hen när jag blir stor”-exempel. En möjlighet att hitta en vuxen själsfrände för alla som känner sig som främmande fåglar i sin familj. Extrahera det bästa ur varje människa som föds, lär hen hitta sina styrkor för att kunna flyga så högt som möjligt. Tänk, så mycket bättre världen skulle kunna bli. Och kom ihåg att du kan vara den mentorn för något barn eller ungdom i din egen närhet. Gräv där du står, yadayadayada. Rädda världen en individ i taget, men se till att göra det praktiskt, inte teoretiskt. Kanske får du börja med dig själv, vad vet jag?

17 mar

Livet ändå, om stora beslut och vardagliga betraktelser.

Nu har vi varit skrivna på den här adressen i sju hela år. Det känns inte alls konstigt vissa dagar, men andra kan jag känna att jag liksom springer efter mig själv och inte hinner ifatt. Far hade precis dött, det beslutades efter nästan ett år i limbo att maken till slut skulle flytta hem från USA och att vi faktiskt skulle bo i Sverige igen på heltid. Efter att i alla dessa år (närmare bestämt 23) ha närt drömmen om Green Cards och nu hade nått dit tog vi beslutet att det ändå var på hemmaplan vi önskade fortsätta våra dagar. Vi har inte ångrat detta beslut någon av oss, men det går inte att undvika att då och då nudda vid tanken att livet hade kunnat se mycket annorlunda ut jämfört med hur det gör nu. Var hade vi bott, vad hade vi gjort, hade våra barn bott på olika kontinenter, hade vi haft andra barnbarn än vår lilla älskling, hur hade våra familjerelationer sett ut… Alla dessa Sliding Doors!

Tre av de viktigaste anledningarna till att jag inte tvekar att bo kvar här är storfamiljens närhet, vårt underbara hem och kammarkören. Nu när vi har lilla barnbarnet i Stockholm och bara vill vara nära henne känns det ändå inte rätt att flytta efter henne och våra vuxna barn. Jag tänker på drömmar och utfall, hur vårt hem byggdes av en Amerikahemvändare vars Amerikakoffert fortfarande står i vår lada och hur hans hemhjälp sedan fortsatte sina dagar tillsammans med maken som noggrant skrev upp inkomster och utgifter i sin amerikanska anteckningsbok med läderpärm. Jag funderar på att det snart har gått sextio år sedan två grisar gick att köpa för 220 kronor medan det idag kostar 795 kronor bara att avliva en sådan. Livet förändras mitt under våra näsor. Vad ska vi göra åt det? Stillatigande se på, försöka motarbeta det oundvikliga, omfamna förändringarna som sker eller kanske försöka skaffa ett fordon som tar oss igenom den guppiga åkturen så bekvämt som det bara är möjligt? Jag röstar på det sista. Acceptans. Mental och fysisk styrka i den mån det går att påverka. Likt en guldgrävare sila livsgruset för att inte missa guldklimparna.

Idag står en nätt liten pärlhyacint på trappan och väntar på att få följa med till en nära anhörig som precis kommit hem från sjukhuset. Det känns fint att kunna vara på plats och lämna över den personligen. Värdefullt. Idag omfamnar jag historiens vingslag, landar i sakers natur, låter ögonen följa de grå molnen som snabbt glider förbi och blottar fläckar av den blå himlen, känner varm nostalgi och en snudd längtan efter det som var och tacksamhet och acceptans för det som är. Idag känner jag ingen ånger. Jag känner att livet i all sin oreda är precis som det ska vara. Och så tittar jag en gång till på filmen som kom igår på barnbarnets nya trick med ett fånigt leende i ansiktet och är tacksam att hon trots allt finns bara ett videosamtal bort.

16 mar

Om att försöka förstå sig själv.

Morot eller piska? Drivs du mest av känslan av att känna dig uppskattad/duktig, av rädslan att bli utnämnd till ett pucko, av det som helt enkelt känns bra i stunden eller drivs du av logik snarare än känslor?

Tänk dig att du har fått en uppgift som ska vara klar på lördag. Du har lovat att leverera något. Andra är beroende av att uppgiften genomförs. Du närmar dig dagen för leverans och inser att det krävs långt mer än du hade tänkt då du lovade att ställa upp. Vem är du rent känslomässigt i den stunden? (Jag menar inte att du ska svara i kommentarsfältet, mer att fundera över hur du själv funkar.)

1. Du kommer inte att vara i den situationen eftersom du är plikttrogen/betar av uppgifter i god tid. Du behöver varken morot eller piska för att genomföra uppgifter i livet.

2. Du struntar i allt annat och jobbar som en gnu, struntar i sömn och låter barnen äta Snickers till middag för att uppfylla löftet för att imorgon stå stolt respektive lättad över att ha uppfyllt löftet du avgav.

3. Din situation har förändrats sedan du gav löftet och något annat som känns roligare eller mer relevant har erbjudits. Du hör av dig till den som bett dig utföra uppgiften och säger att du tyvärr fått förhinder och släpper taget om det som du förut lovade utan att fundera vidare över det. Eventuellt hör du inte ens av dig alls, konsekvenstänkande är inte ditt forte.

(4. Ett scenario kan vara att du helt glömt bort det du lovade eftersom du lider av hjärndimma och/eller glömska pga utmattning, demens, övergångsbesvär eller något annat som påverkar dig neurologiskt. Det har alltså inte att göra med vilket slags personlighet du har.)

15 mar

Katastrofläge.

Region Blekinge går mot en halv miljard i förlust. Det är verkligen tuffa tider. Byggbranschen är illa ute, liksom företagare med verksamhet som bygger på obskyra särintressen. Nej, men vad skriver jag? Inte behöver verksamheterna bygga på några särintressen. Folk har det tufft i allmänhet och det flyger i nuläget knappast gödda oxfiléer omkring i luften att samla in. Hur en konkurs går till är något som allt fler svenskar ovilligt får kännedom om.

De enda gånger jag eventuellt lyssnar på vanliga nyheter är om jag sitter i bilen och jag inte orkat/hunnit koppla in min telefon. Igår hände detta och jag påmindes om sakers elände. Hyrpersonal i vården står för en mycket stor utgift i vår region och jag gissar att det är likadant i andra regioner runt omkring i Sverige. Allmännyttan står för pengarna i ett system som är riggat för ”vanlig” konkurrens vilket gör att allt blir helt skevt. Detsamma gäller skolvärlden där privatskolor konkurrerar mot de kommunala skolorna med helt olika förutsättningar. Jag har inget emot verksamheter med nytänkande, men jag är ytterst avigt inställd till slöseri med skattemedel.

Jens Nylander är en ”utvecklare, analytiker och serieentreprenör” som byggt en AI-robot som gått igenom offentliga verksamheters upphandlingar och fakturor. Hans hemsida uppdateras hela tiden med nya uppgifter och den är öppen och sökbar för alla. I en artikel för Kvartal berättar Nylander om hur han med sitt AI-verktyg kommit fram till att det finns åtminstone 90 miljarder att spara genom att styra upp de svenska kommunernas och regionernas ekonomi. I det sammanhanget låter en halv miljard som småpengar. Region Blekinge har blivit lovad att besparingarna inte gäller faktisk vårdpersonal, men just nu surras det runt omkring i vårt län! Folk är oroliga. Jag har försökt följa vår regions förehavanden sedan vi flyttade hit 2016 och det är mycket som varit mer än lovligt skumt. Att det i slutänden handlar om människors liv och död gör att det känns olustigt. Ju större organisation, desto större administration och ju längre kommer man från de personer som man faktiskt ska ta hand om. Vurmen för dessa stora paraplyn som sväljer allt i sin väg känns inte alltid helt sund.

Det ska bli synnerligen intressant att se vad som faktiskt händer i den process som nu rullar igång i Region Blekinge. Det är i vanlig ordning många som länge ropat på att saker och ting är galna, men få som accepterar att det kan göra ont att göra om och göra bättre. Eller snarare, de flesta vill säkert att något ska göras, men få är beredda att betala priset. Allmännyttans hjul är varken kända för att snurra särskilt snabbt eller särskilt effektivt, men kanske kommer vi den här gången slås av häpnad? Den som (över)lever får se.