Det finns inget lätt svar på varför livet är så orättvist som det är. Det finns många olika förklaringsmodeller beroende på om du tror på en högre makt, om du är naturalist, om du tror att energier styr livet, om du tror på olika maktordningar osv… Det verkar ibland som att somliga glider på en räkmacka, medan andra åker på käftsmäll efter käftsmäll. Zoomar man ut och får en bättre blick över tid ser man att det kanske inte är hela sanningen. Tyvärr går det dock inte att komma ifrån det faktum att somliga får mycket större utmaningar att tackla än många andra. PTSD som leder till samsjuklighet, att leva i krig och misär, bestående hög belastning då ens barn föds med svåra handikapp, kroniska sjukdomar, NPF eller liknande, psykisk sjukdom, beroende, svåra olyckor, närståendes död, nedbrytande relationer – jag slutar här, men det finns naturligtvis mycket mer som hade kunnat rymmas under detta tak. Utmaningar som finns med en när man vaknar och fortfarande är kvar då man somnar. Det är vad det är. I dessa fall finns inte mycket att ändra på än sina egna val, sin inställning till problematiken eller sin kunskap om de utmaningar som man utsätts för.
När jag säger ”sin inställning till problematiken” menar jag inte ”attitude is everything”, som att man bara ska rycka upp sig och låtsas som att solen skiner. Att landa i acceptans över hur ens liv faktiskt ser ut kan vara otroligt frigörande. När man ser saker och ting för vad de är behöver man oftast inte slåss lika mycket och det kan spara enormt på krafterna! Inga ”vad dålig jag är” eller ”varför kan inte jag klara det alla andra verkar fixa med ena lillfingret”, utan ”ok, så här funkar jag”, ”så här ser min situation ut” eller ”hur kan jag bäst hjälpa mig själv här”. Ibland betyder det att man inser att man behöver be om hjälp, lämna över arbetsuppgifter till någon annan eller inte kan vara kvar i den omgivning man befinner sig i. Ibland betyder det att man blir aktivist, låter sig själv gråta en skvätt varje dag, inser att man faktiskt måste träna istället för att scrolla på telefonen eller behöva gå i terapi. Ibland kan man dela sin historia för att hjälpa andra som befinner sig i liknande situationer så de slipper att trilla ner i de djupaste hålen, eller bara få känna att det finns åtminstone en människa i denna värld som faktiskt förstår hur ens eget liv ser ut.
En viktig sak att påminna om är att vi alla kommer med olika bakgrund, förmåga och erfarenhet. Det är lätt att fnysa åt att någon behöver sjukskrivas då ens katt dött (jag har sett detta hända på en arbetsplats), eller ondgöra sig över att någon annan alltid kommer med andan i halsen till jobbet näääästan för sent (med ett barn som vägrar gå till skolan kvar där hemma), eller tycka att någon aldrig ställer upp på det extra (kanske för att ens partner lider av svåra depressioner och man måste dra hela det praktiska lasset, plus oroa sig över suicid), eller att det förväntas att ensamstående ska dra ett mycket större lass just för att de inte har fler människor hemma (fast deras ensamhet kanske är självvald pga tidigare toxiska relationer med svår ångest eller liknande som gör att energinivåerna är på botten). Det är inte heller helt ovanligt att människor med stora utmaningar blir extra kompetenta och kanske tar på sig en massa uppgifter som någon annan hade kunnat göra. Detta kan växa över huvudet då ingen människa har outsinliga källor till energi och till och med leda till komplett utmattning. Som vän och arbetskamrat har man en viktig roll att spela där man kan hjälpa till att dra i bromsen eller hjälpa till med delegering.
Allas val och ickeval beror på en massa olika orsaker. Allas förmågor är olika. Allas erfarenheter ser olika ut. Allas gener spelar olika. Allas vardagsliv ser olika ut. Det finns människor som går så långt som att påstå att det inte finns någon fri vilja, utan att varenda beslut man tar beror på vem man är och att det inte finns några alternativ. Där är jag absolut inte, men jag inser att bara för att något jag tycker är självklart är det inte säkert att min granne håller med mig. Ser du någon som du tycker gör dåliga val så är du välkommen att tycka i ditt eget huvud. Vad du sedan lämpligen gör när du interagerar med personen ifråga är att diskutera hur hen har tänkt och om det finns något du kan hjälpa till med. Vem vet? Kanske växer ni båda i processen. Livet är orättvist. Att acceptera detta är en bra plats att börja, både då det gäller tacksamhet för det som är gott i ens eget liv och då det gäller hur man ser på sina medmänniskor. Lev väl.