På fredag är det trettio år sedan maken bjöd in mig på semmelfest och vårt gemensamma liv tog fart på riktigt. Sedan dess firar vi semmeldagsjubileum, vilket alltså inte riktigt har med själva fettisdagen att göra. Trettio är ett stort, jämnt och imponerande nummer, så vi tänkte åtminstone fira med den närmaste familjen. Med tanke på att alla skulle få sitta någorlunda bekvämt fick min familj komma på lördagen och makens på söndagen. Bra plan, även om ena Karlskronabrorsans familj blev magsjuk och den andres åkte till Skåne hos svärmor och svärfar.

Jag ville att alla skulle få sitt lystmäte för semlor tillfredsställt, så jag gjorde sammanlagt över 40 semlor i lite mindre storlek. Alla gick för övrigt åt, det är poppis med semlisar. Min syster lärde mig ett nytt knep som verkade gå hem. (Jag smakade inte, men maken sa att de blev perfekta.) Riv mandelmassa och blanda med inkråm från semlorna. tillsätt lite sockerlag (koka upp lika delar socker och vatten, vispa tills sockret löst sig och låt svalna) och ev mjölk och mosa ihop med gaffel till en lite lösare smet som går att spritsa ner i hålrummet i semlan. Till 400 g mandelmassa använde jag sockerlag gjord på 1 dl vardera av socker och vatten, men fick också tillsätta en skvätt mjölk. I år har jag dessutom lärt mig att vispgrädde ska vispas långsamt tills den precis bildar toppar. Då blir den inte så där ”fettig” i munnen. Bra tips! Jag tycker det blir fint att spritsa med tyll. Då ser semlorna riktigt semliga ut.

Idag står den vackra tulpanbuketten från fd svägerskan så fint i vasen. Det är något med tulpaner som får mitt hjärta att ticka lite extra fort. Jag vet faktiskt inte vad det är, men de fascinerar mig på så många olika plan. I år blir det spännande att se hur många tulpaner som kommer igen i trädgårdslandet. Jag valde ju sorter som skulle ha högre chans att blomma om då jag satte lökar i Lilla Rotterdam, men det finns inga garantier.

Är det semmeldagsjubileum och alla hjärtans dag i samma vecka får man väl klyscha till det lite. Här hänger hjärtkedjan i köket som vore huset fortfarande fullt av pysslande barn. Det var naturligtvis jag själv som gjorde den och kul hade jag också. Varken vackert eller stilrent, men innerligt och kul.

Från kärlek, semlor och pyssel till sorg. Idag är det sju år sedan min älskade Far gick bort. Det känns fortfarande märkligt att han inte finns här. Mamma hade varit sjuk och fått sin palliativa diagnos ”för länge sedan” då han hastigt blev sämre och hans KLL började galoppera. Helt plötsligt var det han som låg på sin dödsbädd och somnade in, medan mamma inte gick bort förrän i december samma år. Vilket år det var! Det känns så länge sedan på ett sätt. Fortfarande kan jag dock få tanken att jag vill berätta saker som har hänt och plockar upp telefonen. Det är bara att skicka ut tankarna i universum! Dagar som denna, födelsedagar och årsdagar, är jag extra tacksam över mina föräldrar. På olika sätt gav de mig en riktigt välfylld verktygslåda att hantera livet med. ”Nu kämpar vi vidare”, som Far skulle ha sagt.