Author Archives: monnah

19 apr

Vårvibbar med smälta dahliablad.

Vad kan jag säga? Varje år gör jag samma misstag. Jag är alltid liiite för optimistisk gällande nattemperaturerna och offrar pga denna optimism någon eller några växter. I måndags bar jag ner de förodlade dahliorna till växthuset. Jag visste att de behövde lite extra skydd, så jag lade samtidigt över en fiberduk, men tydligen räckte inte den i den bistra aprilnatten. Dahliaknölarna överlever lite frost, men det gröna är mer kinkigt. Dessvärre glömde jag att dra fiberduken tillbaka över de små zinniorna. De gillar absolut inte heller frost, utan sackar ihop i en liten slemmig hög om det blir för kallt. Nu kan jag konstatera att de flesta dahliorna faktiskt klarade sig helt och att inga behöver börja om helt från början. Det löser sig! Det löser sig alltid.

Tulpanerna bangar inte lite kyla. Nu har de allra första börjat visa färg och jag är precis lika glad som alltid! Detta är mitt prövoår. Står jag ut med att kvaliteten inte blir maxad då jag låtit lökarna sköta sig själva och inte satte nya lökar i höstas? Borde jag skaffa de gammeldags sorterna, stora och enkla i gult och rött? Njae, min gissning är att jag fyller på med nytt i höst ändå, jag gillar tulpaner lite för mycket för att nöja mig med något halvdant. Vi får se, kanske slår blomningen i Lilla Rotterdam mig med häpnad! Det ser trots allt bättre ut än jag hade förväntat mig.

Inne i Karlskrona fick jag nästan känslan av försommar igår. Jag gillar verkligen de blomsterarrangemang som vi bjuds på i stora byttor, stadens trädgårdsmästare är riktigt duktiga! En grön och blommande stad är viktig för att invånarna ska må bra, det visar forskning klart och tydligt. Min gamla ”sambos” mamma brukade säga att det var viktigt att prioritera blomster ibland för hela familjen, även om det innebar att det blev soppa till middag två dagar på raken. Kanske privilegierat att säga, men jag är benägen att hålla med. Vi människor behöver olika slags bränsle och ”smörjning” för att må riktigt bra. Just när jag stod här vid blommorna i det vackra kvällsljuset lade jag undan telefonen efter att jag hade fotat dem för att ta in dem med alla sinnen. Sedan tjurade jag lite på mig själv för att jag inte njöt först och fotade sen, men landade i att alla måste lära sig i sin takt.

18 apr

Besvikelse, lycka, minnen och homeostas.

Jag funderar på det där med driv, drömmar och utvecklingspotential. Ju mer man vill, desto mer besvikelse leder det till. Ju mindre man vill, desto mindre utveckling kommer att ske. Häromdagen lyssnade jag på Ten percent happier med Dan Harris (jag kan tycka att han är lite väl lullig ibland, vill ha substans), men den här gången fortsatte telefonen med ett sådant avsnitt när ett annat program tog slut. Här pratade Harris med Arthur Brooks som jag stött på i flera olika sammanhang förut, bland annat om det där med hur mycket man förväntar sig av livet, eller i livet. Jag gillar överlag Brooks tankar. Han är musikern, professorn och entreprenören som i sin egen oförmåga att känna lycka började ta sig an just denna del i en människas liv. Vad är lycka? Hur uppstår lycka? Vad gör människor lyckliga? Brooks väg hit imponerar. Han har samarbetat med stora och viktiga organisationer, skriver populära ”How to build a life”-artiklar i The Atlantic, forskar om lycka, hänger med spännande personer. Sedan han slog in på den här vägen är han långt lyckligare, men säger själv att det handlar om att han äntligen lärt sig att fokusera på rätt saker i livet. (Jag gissar att sanningen är att det är omöjligt att se orsak och verkan till detta då han int bara fått mer kunskap i ämnet, utan även blivit rikare, fått högre social status, etc.)

Hur som helst. Jag brukar dela mina tankar runt lycka här i bloggen ibland. Det är ett ämne som intresserar mig. Själv är jag rätt förnöjsam, något som har kommit med tiden. Jag har dock sällan varit någon som strävat efter mer eller större. Med jämna mellanrum leder dock denna förnöjsamhet till besvikelse. Det händer grejer, men inte snabbt. Jag prioriterar många gånger möten med människor och socialt ”arbete/ansvar” framför annat. Jag och maken prioriterar ett liv där vi kan vara mycket flexibla framför ett liv med mycket pengar. Vi tar saker och ting i den ordning vi har möjlighet, tid, ork, lust och råd. Andra prioriterar annorlunda och mår bra av att ha det på ett annat sätt. Här i Lilla Rotterdam satte jag inga nya tulpanlökar förra året då jag året innan satt tulpaner som skulle ha en större chans att komma igen. Det verkar som att experimentet lyckades rätt väl! Jag får njuta av mina älskade favoritblommor tulpaner där de växer ifred innanför viltstängslet. Det har verkligen hänt mycket här sedan vi flyttade hit, men ändå kan jag ibland bli frustrerad över att det inte går snabbare eller händer mer. Jag är väl inte mer komplicerad än vilken medelmänniska som helst, utan jättenöjd för det mesta och besviken ibland. Då är det bra att plocka fram referensbilderna som försvunnit ur medvetandet. Så här såg det till exempel ut här i Uttorp för sju år sedan:

Här växte i princip bara ogräs och jorden var full av rötter efter gamla träd, björnbär och förvildade häckbuskar av olika slag. Brorsan hade plogat upp hela nedre delen av trädgården och vi fick plocka oändliga mängder rötter innan det ens gick att fixa till något slags trädgårdsland. Maken trodde att ”ett ganska högt stängsel” skulle hålla rådjuren ute. Fars underbara tulpanöverraskning som vi inte kände till, naturligtvis tulpaner i raka rader i gräsmattan, fick mig att gråta. Både för att han hade satt dem innan han inte längre fanns och sedan när rådjuren kom och åt upp många av dem. Det syns fortfarande spår i form av blad här och där på det där stället, men dessvärre var det moderna sorter som inte kommer igen. Verandan hade ännu inte hunnit bli husets smycke, utan såg minst sagt ut att vara i behov av lite omsorg och kärlek. Det är så lätt att glömma både dåligt och bra. Människan strävar efter homeostas i alla lägen. Jämvikt. Vi upplever, jublar eller sörjer. Sedan glömmer vi precis hur bra eller dåligt det egentligen var (om vi inte drabbas av PTSD, då behövs hjälp att komma vidare).

Idag tittar jag på bilden av när blomstersyrran grävde upp de illaluktande kejsarkronorna så vi kunde sätta dem på ett annat ställe. Jag minns de två husvagnarna som var fyllda av skräp, hur någon granne anmälde skräphögarna efter dem innan de hann transporteras bort och hur fint det är nu där de stod. Jag minns hur den gamla häcken såg ut och fortsätter att fundera på om vi ska sätta en ny och isåfall hurdan. Jag minns hur ladan skrek efter ny färg, och hur fin den är sedan vi målade om. Jag minns att vi inte hade några rabatter, men att vi nu har två sådana som ger mig mycket glädje. Jag minns att vi varken hade odlingslådor, växthus, rosportal eller visioner om att detta faktiskt skulle kunna bli vårt ”förevigthem”. Jag minns en del av alla de känslor som hunnit rinna under broarna sedan dess och är tacksam över att jag vet att lyckan oftast inte finns att hitta där de flesta av oss letar då vi känner att vi önskar mer av den varan. Jag vet också att vi kan förneka oss själva lycka genom att ägna livet åt sådant som mest orsakar tomhet, avundsjuka och besvikelser. Tack livet! Tack. (Och tack bloggen för egenterapin!)

17 apr

Alla måste börja någonstans.

Varje år sätter jag tomatfröer och drömmer om skördar lika Tomatmannens, men nöjer mig om jag får några frukter alls. Det är spännande att testa olika tekniker och olika slags gödselblandningar, men bäst resultat har jag fått av att lägga gräsklipp på jorden i de hinkar jag har mina tomatplantor i. Just i år satsar jag enbart på busktomater. Nästa år blir det något annat! Bifftomater har jag övergivit för alltid. De kan bli stora och maffiga, men ger inte alls lika god avkastning. Tomatodling är hur som helst en väldigt trevlig hobby för den existentiella hälsan. Att driva ett frö tillbaka till frön till fler plantor i ett evigt kretslopp tycker jag är fint!

15 apr

I mitt parallella liv…

… bortom portalen i vårt döda träd lever tiden på ett annat sätt. Minuter kan dras ut till evigheter och komprimeras till sekunder. Pengar i rätt valuta har jag i mina guldbyxor och jag kan röra mig fritt på vilket sätt jag vill. Avstånd är bara siffror på vägskyltar, inget hinder över huvud taget. Det bästa är att jag kan ha möten som annars inte är möjliga och döden är inte längre samma hinder som i det vanliga livet. Denna plats är dock inget efterliv och jag kan njuta fullt ut med både kropp och själ. Jag kan inte bestämma berättelsen som skrivs, men den skapas av mina djupaste drömmar, både sådant jag är medveten om och sådant som kanske döljer sig väl. I mitt parallella liv…

… sätter jag mig på Öresundståget och drar ner till Malmö. Jag tillbringar spännande dagar i Malmö, åker hem till lillastesyster och hennes familj, jobbar i deras trädgård, diskuterar psykologiska dilemman och äter jättegod mat innan jag åker vidare till Hillerød via Köpenhamn. Där hänger jag med Sanne och vi sitter och stickar i soffan och skrattar och förundras över livet, talar om djupa ting och stora drömmar.

Hux flux har jag tagit mig till New York där hela min lilla familj redan befinner sig. Vi strosar omkring i den spännande miljön, åker båt, äter bagels med vallmofrön, philadelphiaost och kallrökt lax och går på minst tre musikaler på lika många dagar. (Lilla barnbarnet har hörlurar och tittar storögt på showen, hon är hooked på musikal från första stund.) Familjen följer med mig till Utah också. Där betar vi av storfamilj och vänner i lagom takt medan vi varvar med besök till Costco, Target och dagar uppe i bergen. Jag promenerar och promenerar med mina gamla promenadkompisar som händelsevis alla är samlade igen. Medan jag sitter och doppar fötterna i den iskalla bäcken som rinner längs vägen på Carterville Road pratar jag på FaceTime med mina föräldrar i himlen, fast de ser ut att gå omkring och skrota i Bredavik. Mamma säger att hon förstår om maken inte vill jobba på kommunen, men undrar om jag inte saknar läraryrket, Far säger att han sett att jag älskar att vara samhällsterapeut och förstår att jag inte vill bli rektor. Vi åker runt, blir bjudna på mat, lyssnar på underbar musik, har Montaignediskussioner med lagom doser skav och kärlek. Cina kommer och plockar upp mig och vi smider planer, gråter med stor passion och skrattar åt att vi blev precis som Ulrika och Kristina (från Dufvemåla, men utan bakgrundshistorierna). Jag känner doften av den heta Utahluften, pratar amerikanska igen med samma lätthet som förut och läser långa böcker med lyckliga slut. Landar i att beslutet att flytta tillbaka till Sverige var riktigt och vill sedan åka vidare.

Innan jag hunnit blinka befinner jag mig i en varm och svettig lokal i Nashville. Jag andas andras drömmar om att slå igenom som musiker, lyssnar på den ena fantastiska spelningen efter den andra medan jag vaggas av smekande bluesgångar, ettrig bluegrass och jazziga arr med sjukt läckra ackordföljder. Fast egentligen kom jag dit för countryn. Jag vill bada i countrymusik skapad av unga talanger och gamla rävar, på fötterna har jag cowboyboots, guldbyxorna har blivit till jeans som sitter som en smäck och helt plötsligt är mitt hår långt och svallande. Dolly Parton kommer förbi och sätter sig och spelar The grass is blue och Light of a clear blue morning bara för mig medan jag gråter som jag aldrig har gråtit förut.

Gråten tar mig tillbaka till Irland. Pilgrimsfärden jag längtat så till går där, i sol och regn, i allt det gröna, med all tragisk historia, i ett med vädrets makter. Jag får uppleva enighet, får svar på böner, hittar frid och blir hel. Därifrån simmar jag över till syrran i Skottland där alla andra syskon möter upp för några underbara dagar bland slott och kojor. Vi pratar och pratar, minns och skrapar för att komma under ytan, hittar jämvikten mellan alla våra individuella personligheter och livserfarenheter och känner styrkan i att ha just det vi har.

Från Skottland är det bara att hoppa upp genom portalträdet. I vår lite spretiga trädgård väntar släkt och vänner i en salig blandning. De finns där, alla som jag älskar och bryr mig om. Alla trivs tillsammans och respekterar varandras olikheter. Inte en enda skärm, förutom kameran som fångar fina stunder. Solen skiner, men de ljusskygga sitter tryggt i härligt inredda utrymmen i ladan. Annars minglas det friskt och alla är sociala på det sätt de mår bäst av. Nunnor, tonåringar, djurälskare, nördar, hantverkare, politiskt inkorrekta, motvallsfolket, de som ännu inte har hittat sin plats och alla helt underbart vanliga Svenssons. Vi har barnbarnsmys och släktträff och kompisdejt och körövning och söndagsskola och bokklubb och jobbsamtal och barnpassning och valborgseld och högtidsfirande och fest och konserter och roliga överraskningar och så äter vi en himla massa god mat som vi alla hjälps åt att laga. Och innan jag hinner räkna till tre sitter jag här igen och tackar för mitt fantastiska liv. Tack för denna vackra värld, tack för drömmar och tack för hopp om att allt som gått sönder kan lagas igen.

Texten inspirerades av uppgiften som min brorsdotter hade fått i skolan om att skriva en fantasyberättelse. I min berättelse är alla bara glada och precis lagom snälla, så jag behöver inte slåss mot någon ond kraft. Fint så.

13 apr

Det kanske inte är så farligt med AI ändå?

När jag skulle se hur väl jag kunde få ChatBox att avbilda mig gick det sådär. Jag tänkte att vidare instruktioner skulle förbättra resultatet och öka chansen till att få en mer rättvisande bild.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, mer än att jag inte oroar mig över att AI tar över världen just idag. Det var länge sedan jag skrattade så hjärtligt!

12 apr

Tänkvärt.

Lillastesyster skickade denna skärmdump med meddelandet ”hittade detta broderi, passar dig”. Jag funderade på varför det passar mig. Inte för att jag inte höll med, utan för att det är intressant att se på sig själv utifrån. Passar det för att jag gillar citat? Passar det för att jag gillar att brodera och det är ett underbart broderi? Passar det för att jag har en bakgrund som martyrernas martyr? Passar det för att jag gillar att skriva kalligrafi? Passar det för att jag är snäll i allmänhet, men att jag inte borde låta det styra mitt liv? Efter att ha kommit så långt bestämde jag mig för att skriva av citatet. Istället för att stoppa det i mappen tänker jag hänga upp det på väggen för eget bruk.

Nu har jag dessutom kommit längre i mina funderingar. Jag tänker att citatet kan peppa någon som delar min personlighet och till viss del låter sig bli utnyttjad av andra i sin snällhet. Man ställer sig ständigt åt sidan för att släppa fram någon annan, aktar sig noga för att inte göra andra besvikna, vill absolut inte lämna andra med känslan att de blivit överkörda eller utnyttjade. Den inre glöden, elden, släcks långsamt. Å andra sidan tänker jag att det också passar någon som är bipolär. I de hypomana eller maniska perioderna kan en sådan person skada relationer genom att inte respektera andras gränser, men även sig själv genom att inte ta hand om sina egna behov. Elden som känns så inspirerande och givande ger upphov till små ”cowboy och indian-leksbränder” i skogsbryn, eller till och med rasande skogsbränder. Att få hjälp i en sådan situation och stävja elden kan vara nödvändigt och precis det som är snällt. Å ena sidan, å andra sidan. En påminnelse om att livet sällan är så svartvitt som det kan synas vid en första anblick, något som hjälper både i interaktionen med sitt eget inre och andra människor.

11 apr

I väntans tider.

Igår hade jag möjlighet att fota ett par som väntar sitt första barn inom kort. Det är något särskilt med en gravidmage, det har jag alltid tyckt. Det betyder inte att jag går omkring och petar på tjocka magar, vilket somliga verkar tycka ha sig rätten till. Däremot kan jag bli nostalgisk över att ha haft en själv. Jag kände mig inte särskilt vacker, men jag gillade att vara ”hemma” rent bokstavligen för den lilla som låg där inne. Hur som helst, jag väntade in en kväll då ljuset kunde förväntas vara på vår sida och lyckades pricka in en fullträff! Sist jag var i Bastasjö var 1991 då jag gjorde praktik på Verköskolan. Inte mycket hade ändrats utifrån vad jag kom ihåg och det faktum att en orienteringsklubb hade träning där kastade mig tillbaka till att ha läraransvaret på friluftsdagar. Kvällen blev helt enkelt mysig på många olika plan. Äldsta dottern har lovat att titta över bilderna och trolla lite med sina bildredigeringskonster för att göra bilderna större rättvisa. Men åh, vad roligt det var att fota igen! Nu är batteriet laddat, jag har lust att fotografera och kameran ligger framme. Detta var precis vad jag behövde!

Hemma lyckades jag pricka in exakt sista solstrålarna över påskliljorna som brorsan satte uppe vid vägen sin första vår som ägare. Han undrade om vi inte skulle dela upp lökarna och sprida ut dem lite, men jag gillar känslan av att ha dem samlade i ett riktigt blomsterhav. Gula, härliga små solar som kan ge alla förbipasserande en extra glädjeinjektion. Detta utan att behöva gå nära den minsta lilla spruta, de behöver bara öppna sina ögon och ta in det vackra.

10 apr

Privilegierad över alla privilegierade.

Det går ju bara inte, tänker jag. Suckar över min förgänglighet, min försiktighet, min plats på jorden. Undrar över hur någon kan ta så mycket plats som jag gör, både bildligt och bokstavligt, och samtidigt stänga in sig själv i en liten, liten, liten låda. Jag tänker på hur det skulle vara att vara någon helt annan, med någon annans hjärna, i någon annans liv. Att bli begränsad av föräldrar, påtvingade könsroller, klass, brist på pengar, hudfärg, brist på intelligens eller handikapp av olika slag är något som miljoners miljoner, kanske miljarders miljarder, har fått uppleva i alla tider. Jag inser att jag fick det väldigt bra, så borde jag inte ha gjort mer med det jag fick istället för att skämmas? Nej! Jag vägrar skämmas, jag har haft nog av att skämmas över sådant som andra tyckt att jag borde skämmas för.

”Det är ju lätt för dig att säga som är snygg.” (Släkting angående mitt självförtroende.)

”Du svenne, jag blatte. Att jag hatar Sverige betyder inte att jag behöver flytta tillbaka till mitt hemland, jag får väl säga att alla svennar är idioter om jag vill.” (Tonåring som hade vuxit upp i Vårberg med rötterna i annat land till mig som hon hade känt i nästan hela sitt liv.)

”Dina föräldrar var exceptionella. Att det gått så bra för dig och dina syskon är ett undantag. Socioekonomiska faktorer är viktigare att åtgärda än att fokusera på moraliska frågor.” (Släkting i politisk diskussion.)

”You will never understand what it’s like to live in a dark skin. It puts you in trouble at all times. Darker means more troublesome.” (Amerikansk bekant då jag påpekade att jag i USA upptäckt att rasism var något helt annat än det jag lärt mig hemma i Sverige.)

”Känner du dig hotad av att någon mindre intelligent än du själv ska ta för sig på din bekostnad?” (Vän i diskussion där jag hävdade att det är alldeles för stort fokus på högre studier idag och att flera som idag studerar vidare kanske hade haft bättre liv utan dessa studier, men också att det är dåligt för alla om man sänker kraven för att fler ska klara målen.)

Min syster och hennes man var i Amsterdam för att fira hennes femtioårsdag och gulligt nog tog hon med oss syskon på resan genom att ladda upp helt fantastiskt vackra bilder från Keukenhof (efter dessa foton har dahliarabatten här hemma fått namnet Lilla Keukenhof), och andra som var mer irriterande tankeväckande. Den här privilegiepyramiden, en interaktiv tavla från Amsterdams etnografiska museum, fick mig att tänka. Jag har faktiskt fortsatt tänkt på den i flera dagar. Jag vet att jag inte läst allt som finns om idéer som bygger på privilegier, men jag har läst en hel del. Tankarna runt det jag läst har gjort mig mer och mer övertygad om att vi gör hela mänskligheten en otjänst när vi graderar allt det som leder till vem en människa blir, och den som hamnar längst ner i pyramiden ses som något slags (negativ) vinnare. I dessa fall skapas ett förakt underifrån för folk som har det bättre än en själv och ett självförakt ovanifrån inför de som har det sämre än en själv. Vem har nytta av folk som försöker krympa sig själva för att inte sticka i andras ögon? Jag tänker att ju fler privilegier du får med dig, desto större samhällsansvar får och bör du ta. Detta måste man lära sig på individnivå, att det jag gör påverkar andra både på gott och ont. Ju mer gott jag gör, desto bättre får alla det. Men jag får väl fortsätta tänka, jag är inte färdig.

Ett vitt barn till två klipska, svenska, friska föräldrar som är gifta med varandra. I USA hade hon räknats till privilegierad över alla privilegierade. Jag önskar att vårt lilla barnbarn L får växa upp stark och stolt, medveten och ansvarstagande, driftig och tillfreds. Jag önskar också att hon får växa upp utan all denna felplacerade skam som håller på att slå sönder vårt samhälle. Och måtte jag få vara med länge, länge och stötta henne medan hon tar sig an de utmaningar som det innebär att vara människa.