Jag har sagt det förut och säger det igen. Snö ska upplevas i lager på lager och i sällskap med barn. Vi hade inte kunnat beställa en bättre dag för pysseldejt med brorsbarnen! De små iskristallerna hade inte hunnit bli perfekt kramsnö, men de gick åtminstone helt okej att forma snöbollar med. Vi fick gemensamt till en rejäl snögubbe och brorsonen skapade en gigantisk snöboll som även kunde användas till snöfort då det utbröt snöbollskrig. Vi var ute tills det blev för kallt och då var snögubben ändå färdig. Det var länge sedan jag hade så roligt som där i snön! Nöjda och glada skuttade både barn och vuxna in för att dricka varm choklad.
11-åringen fixade lyxchoklad med det hon hittade i skåpen. Det är en försigkommen liten tjej som är kreativ, omtänksam och driftig. Det är bra för mig att öva upp min kreativitet i hennes sällskap. Massor av bra idéer har lett till vackra skapelser, roliga lekar och rentav gapskratt genom åren. Vi fortsatte efter önskemål från båda barnen att pyssla julkort. Och vilka kort det blev! You Do-Lena hade kunnat använda dem i marknadsföringssyfte. Både mina barn och syskonbarn tycker det är synnerligen imponerande att jag jobbat med ”att pyssla”, typ. Så här i efterskott är jag framförallt tacksam för allt roligt jag fick uppleva under åren på Metalimo och You Do. Arbetsmaterial därifrån förgyller fortfarande mångas liv, inklusive mitt eget. Efter allt pyssel blev det sedan filmkväll och lite snacks i sann lördagskvällsanda. Jag kan säga att alla sedan somnade ovaggade, även om jag sedan lade mig på soffan då sexåringar som lägger sig på snedden kan bli väldigt långa. Och så gick den lördagen.
Äntligen har jag fått träffa världens just nu finaste lilla varelse! Min lilla systerdotter är helt perfekt. På väg hem från Danmark fick vi chans att hålla henne, gosa med henne, hålla henne i handen, se henne äta och helt enkelt bara vara perfekt. Hennes föräldrar är stolta och tacksamma och vackra och duktiga och coola. Det här blir bra. Välkommen lilla älskling! Vi är många som finns här för dig.
För ett par veckor sedan lovade jag brorsonen att han skulle få en egenövernattning hos oss innan sommaren drog igång ordentligt. I förrgår kväll åkte vi sålunda och hämtade med honom hem. Han hade varit så spänd att han satt sig för att spana efter mig flera timmar innan jag dök upp, så han hade somnat av ren utmattning. Tur att man får vara uppe lite extra länge när man inte har förskola dagen efter!
Lillkillen tog sovmorgon till klockan sex och han och jag tog en långfrukost tillsammans. Maken hade vis av vana valt att lägga sig på övervåningen. Sist tror jag vi började dagen kvart över fem på morgonen, hehe. När Lilleman skulle klä på sig valde han finskjorta. Jag tyckte att de randiga linneshortsen som låg i väskan hade passat utmärkt till, men se det förslaget förkastades lika fort som mitt förslag att fixa tuppkam som finfrisyr för ett tag sedan. ”Idag e ja fef. Fefer kan inte ha såna shorts på sig. Det är inte fint till fefskjortan.” Okej, så skjortan var en chefsskjorta och chefer har inte randiga linneshorts på sig. Nej, naturligtvis! Det förstod jag på en gång. Som chef är det viktigt att strukturera upp dagen tillsammans med sina undersåtar. Chefen bestämde att vi skulle baka chokladtårta, steka pannkakor, leka kurragömma, läsa nya dinosurieboken, hälsa på lammen och spela spel. OCH leka med Schleichdjuren. Det gällde att skrida till verket på en gång för att hinna med allt.
När syskonbarnen är här försöker jag få med dem i det vardagliga fixandet. Det är lättare att ha syskonbarn än egna barn när det gäller den här biten, åtminstone för mig. Det finns mer tid, man ska oftast inte stressa iväg någonstans och så är jag äldre och långt mer prestigelös än då våra barn var små. Det här gången blev det tid att lära sig skala morötter, den grönsak som jämte gurka ungefär är det enda som går ner hos den här unge mannen. Han hade gärna ätit pannkakor, vitt bröd och våfflor hela dagen. Och chokladtårta, INTE gräddtårta.
Så här blev tårtan. Jag brukar inte baka chokladtårta, så jag hade inget bra recept i rockärmen. Som tur är finns Vår Kokbok till räddning i snart sagt alla matrelaterade situationer. Jag tror aldrig jag testat något därifrån som inte blivit bra, till skillnad från vad som gäller hippa kokböcker av kändiskockar. Denna fudgetårta är ungefär en kladdkaka med en chokladkolasåsfyllning. Inte fy skam är allt jag har att säga om detta.
Bästa stunderna på dagen blev nog ändå timmen på stenmuren borta vid lammen, tillsammans med stunden med de relativt nyfödda cocker spaniel-valparna hemma hos våra vänner på Tjurkö. Chefen blev till en mycket undfallande och tyst liten person med hundrespekt, men ville gärna gosa. Med armarna hängande längs sidorna, sittande i mitt knä, fick han hjälp att hålla valparna nära sig och snusa lite på dem. Tårarna vällde upp i ögonen på honom och han ville inte sluta prata om dem när vi åkte därifrån. Det här är en känslig själ och bäst är hans lilla ”åh”-ljud då han uttrycker att han tycker något är gulligt. Som lammen till exempel. Vi pratade med lammen, många och långa konversationer. ”Bäääää.” ”Bäbä.” ”Bääääähäähääää.” ”Bähääääää.” Både jag och lillkillen tyckte det var lite frustrerande att varken förstå vad fåren och lammen sa till oss eller att vara säkra på att vi sa rätt då vi skulle säga något tillbaka. Vi landade i att vi trodde att vi hade pratat om att vi tyckte att de var fina och att maten var god. Japp. Det gäller att njuta medan tid är, sanna mina ord.
