… när ens nystan är ett enda kråkbo? Det är ju så lätt egentligen, bara man får tag i rätt ände. Idag har jag inte tid att leta efter några förlorade ändar, för min att göra-lista är fullbokad från nu till klockan 21:30 ikväll. Jag började iallafall dagen med att fortsätta läsa om Tomas Sjödins ”Detta händer när du vilar”, en riktig pärla med många fina insikter och påminnelser. (Tack Annukka!) Då kändes det helt plötsligt inte jobbigt att tvätta om en tvätt för att någon hade glömt att ta ut en pappersnäsduk ur fickan.

Mitt ledord för 2018 är NU. Hur långt har jag kommit? Ärligt talat är det en dans med två steg fram, ett tillbaka och ett steg fram, två tillbaka. Det känns mest som att jag dansar runt med mig själv utan att direkt komma någonstans, men kanske är det verkligen det jag behöver just nu? Jag njuter av växtkraft och kan lägga mycket av ”så länge” åt sidan utan att det stör lika mycket som det har gjort förut. Och är inte ”så länge” också en viktig del av NU? Peace.