Nej, nu stod jag inte ut längre! Den här temporära lösningen som skulle få gränsen mellan grus och gräs att sätta sig hade spelat ut sin roll. Funktionell, men ful och en snubbelfälla.
Det som jag stört mig på i flera månader tog 1,5 h att fixa. Vad säger det om mig? Jo, att jag som vanligt tillbringat mer tid i huvudet med något som känts jobbigt istället för att bara göra det. Suck. Nu är det i alla fall fixat. Hurra!
Att vakna i sin egen säng är en fin känsla. Efter en vecka tillsammans med nära och kära runt huvudstaden känner jag mig upplivad, påfylld och mycket glad. En bekant jag träffade igår undrade varför vi inte flyttar tillbaka nu när vi har alla tre barnen i Stockholm. Jag sa att det inte går att hänga upp livet på sina barn, speciellt inte när de ännu är unga och utbildar sig. De kan hamna i Minnesota, Sundsvall eller Thailand och vi får i fortsättningen vara deras hemhem. Maken irriterade sig på att jag i många år efter att vi hade gift oss fortfarande sa att jag ”skulle åka hem” då vi egentligen skulle åka och hälsa på mina föräldrar. Så småningom kallade jag det hemhem, något som väl var mer överensstämmande med verkligheten.
När jag steg in i hallen slog hemtrevligheten emot mig. Vi har det fantastiskt då vi bor hemma hos min syster och svåger i Nynäshamn. Jag älskar att vi får vara så välkomna och en naturlig del av deras och syskonbarnens liv. (Det är för trångt att bo hos något av barnen i deras studentboenden.) Trots det är det något speciellt med att komma hem. Jag är så tacksam över att odören efter dött djur under köksgolvet någonstans är helt och hållet eliminerad. Nu kom vi hem till ett relativt välstädat hus med ordning och reda, rena sängkläder och discokula.
Discokulan hängdes upp då syskonbarnen var här på övernattning förra helgen och gör mig glad. Vi kan behöva lite mer glitter i vardagen, så den får hänga kvar ett tag till. Jag tog en vattningsrunda och hälsade på krukväxterna sådär vid midnatt då vi kom hem och nu på morgonen har jag tagit en tur i trädgården. Idag blir det till att plocka in de sista dahliorna innan knölarna åker upp för vinterförvaring. Jag ska få ner lite perenner som inhandlades på höstrea och så fröer som ska ges tid att ta sig inför nästa säsong. Blir det som planerat har vi också snart ett par nya fruktträd satta på baksidan. Vårt gamla Ingrid Marie har gett okej med frukt två gånger på sex år. Det är väl inte direkt ultimat, så vi får ta tag i föryngringen som vi talat om i flera år vid det här laget.
Jag har insett att våra värmeljus är slut, något som jag inte tror har hänt någon gång sedan jag bodde själv som nyutflyttad tonåring. Värmeljus är liksom en del av ett hems grundutrustning, precis som olivolja, lök, tvättmedel och såpa. Den här vintern som har förutsetts bli tuff gällande boendekostnader kan det vara bra att komplettera hemmet med både alternativa ljus- och värmekällor, inte sant? I det test som tv4 gjorde för någon vecka sedan blev ÖoB:s värmeljus i stearin överlägset bäst i test. Tack till syrran som tipsade! Min bloggvän Annukka har för övrigt testat lågprisvaruhus i närheten av Umeå. Spännande och värt att fundera över för egen del. Att sköta sina inköp på olika platser kostar både tid och ev. bensinpengar, så det gäller att fundera hur man bäst prioriterar. Jahaja, det var dagens funderingar så här på morgonen. Jag tänker att det inte bara jag som är hemma igen, utan också bloggen. Jag gillar verkligen inte att blogga i mobilen, så den senaste veckans klena uppdateringar har sin förklaring i detta. Nu är dock allt som vanligt igen! Peace.
Efter en härligt vardagligt festlig födelsedag kom fina vänner med en cyklamen i en ovanligt vacker färg och fika till ett helt kompani, överraskning av bästa slaget. Plaketten från svärmor fick jag för många år sedan då ord i inredningen var poppis. Numera är det tydligen ute, men jag lägger mig inte. Jag älskar den här påminnelsen som har varit så viktig för mig de senaste åren. Gör mer sådant som gör dig lycklig. Mitt liv är så fint i all sin enkelhet, och även om jag inte kunde ringa mamma och tacka för livet som traditionen bjuder tände jag ljuset i hennes ängel och gjorde just det. Himlens telefon funkar bra den också.
Det blev lite symboliskt att de absolut sista luktärterna för säsongen fick påbörja mitt femtiotredje år på jorden. Vi som vägrar ge oss, som inte ber om ursäkt för oss själva fast säsongen egentligen är över.
Den här synen gör mig orimligt glad. Murarhinkar redo för odlingssäsongen 2023! Fast först ska de få sova gott i stenladan. Det har de verkligen gjort sig förtjänta av.
Snart är det dags att plocka upp dahliaknölarna och låta dem hämta sig innan det är dags för nya stordåd. De kommer nog att få byta plats nästa år, jag tror att jag utökar perennrabatten åt det här hållet istället. Rosa, blått och vitt åt alla håll och kanter tänker jag mig, precis som nu fast mer.
Detta är en av rea-dahliorna, står i kruka vid verandatrappan och vinner blomtävlingen för året (förutom Sven-Eriks och Blombergs klassiker som antagligen är så rikligt blommande då de inte är lika hårt drivna som de moderna sorterna). Jag gillar hur de skiftar svagt i rosa för att sedan bli helt kritvita. Jag tror att namnet har trillat ner mellan jord och hink, men kan tänka mig fler av den här sorten.
Grönkålen har tagit riktig fart. Jag gillar grönkålschips, så det laddar jag för nu! Härligt sätt att muntra upp den mörka, kalla tid som är på väg. Än så länge är det väldigt njutbart utomhus. Det blåser hiskeligt, men det är tydligen bra för elpriserna. Från att ha kostat upp till många kronor per kWh får vi betalt för att använda el?! Minuspriser… (Maken muttrar något om att det också beror på att det är fel på elledningarna till Tyskland, men vad vet jag.)
Amalia gillar sällskapet av orkidéer. De här två blommade båda när jag fick dem, sedan har de stått tråkiga och väntat i mååååånga månader. Jag förlorade lusten då alla mina fina orkidéer fick spinn och jag fick slänga dem och sedan kom jag ifrån rutinen att ge näring vid rätt tid och så vidare. Nu känns det bättre och den här duon har fått mycket bättre omsorg sedan en tid tillbaka. Det visade sig vara bra både för dem och mig, för nu har fem blomstänglar av fem börjat växa igen! Hurra.
Så här ser det ut i vårt gräs på flera ställen. Den otäcka grävlingen fortsätter utmana oss och skiter i att vi erbjuder läckerheter i buren som gillrats och som den lyckats ta sig ur en gång. Jaja, det ger sig väl till slut.
Jag vill inte sluta med något så deppigt, så här kommer istället hopp! Nästa års tulpaner är i jorden, den här gången på ett nytt ställe! Jag valde att fylla på med sorter som har stor chans att komma tillbaka år efter år. Detta ger mig chans att göda ”Lilla Amsterdam” och se hur stor återblomning det blir där om de lökarna får både benmjöl i höst och blodmjöl till våren. Tulpaner och luktärter passar bra som rabattkompisar tänker jag. Även om inte tulpanerna helt gett med sig då det är dags att sätta ut luktärterna så är det lätt att sätta ner dem mellan lökarna. Hoppas att du får en fin dag. Det tänker jag ha!
För det mesta är jag nu för tiden mycket nöjd med livet och de omständigheter jag befinner mig i. Det finns alltid sådant som går att jobba med och stor utvecklingspotential på alla håll och kanter. Sådant kan man inte låta sig styras av. En sak i taget och allt det där, för att inte tala om allt som faktiskt borde läggas åt sidan för att inte störa tankarna på det som verkligen betyder något. Trots det kan det ibland dyka upp tankar på längtor och glädjor från andra tider. När jag såg den här vyn torna upp sig över trädgårdslandet kändes det precis som att jag stod i vår trädgård i Orem. Bergen var där, men ändå inte. Jag gav mig själv en stund att sakna den tid som var och det som fanns i mitt liv då. Tänkte på det liv som nu ligger så långt borta, både i tid och rum. Det finns ingen ånger över att vi lämnade USA. Det finns dock sådant som aldrig kommer tillbaka och just igår tog jag mig en stund att både sakna det och vara tacksam.
För övrigt fanns det inte så mycket tid till annat än att röja och fixa. Det blev varken något av målning eller listmålning då maken behöver göra några små insatser innan det blir min tur. Jag tog istället till exempel hand om resten av pumporna och förberedde dem för att kunna komma till glädje inför Halloween. Maken fångade mig då jag kom ångande med skottkärran med en ljudbok i lurarna. Det värsta med fotografier är att man blir medveten om sådant som är lätt att blunda för annars. Kanterna mellan grusgång och gräs. Stenstolparna som ska ner i jorden, gruset som inte kommit på plats än. Kanske är det bra att påminnas just för att tacksamheten blir så mycket större då det väl blivit åtgärdat?
Något som kändes riktigt bra var att alla hinkodlade grödor blev slängda på limpan längst ner i trädgården och tillhörande murarhinkar diskade. Detta är annars något som har blivit uppskjutet till våren. Trädgårdsenergin är på väg att rinna ut mot noll vid den här tiden på året och då är det så lätt att skjuta på sådant som inte är absolut nödvändigt. Att hinkarna nu är färdiga trots att vi knappt hunnit påbörja oktober är en otrolig bonus.
Hur går det med odlandet då? Jodå, vi fortsätter äta gott. De sista physalisarna är rätt klena, men precis lika goda. Jag samlade in dem från marken, skalade, sköljde och torkade av dem för vidare transport in i kylskåpet. De smakar toppen tillsammans med de goda hösthallon som vi för första gången fått njuta lite mer av. Det är stor skillnad på att få ihop några enstaka bär och att lyckas plocka ihop närmare en liter. Nästa år blir det ännu bättre! Dessutom finns det fortfarande mycket kvar att ge från hallonbuskarna. Kanske borde jag koka sylt, men eftersom färska hallon är något som jag tycker är något av det godaste som finns passar jag (vi) på att äta direkt från buskarna.
Hallon, chokladpudding och grädde är inte dumt det heller. Vad gör du med dina hallon? Kanske stoppar du dem i kanelbullarna idag, då det är kanelbullens dag och allt. Själv ska jag absolut baka, men här blir det utan hallon i fyllningen. Hälften kanel och hälften vanilj tänker jag. Det gäller att hålla koll på spotpriset. Just nu 3,74 kr per kWh, vid 14-tiden är det nere på 1,80 kr för samma mängd. Det kanske låter fånigt att räkna på ett fåtal kronor så här, men jag tror att den som håller koll på sina utgifter och se till att vara lite om och kring sig slipper en massa bekymmer när det är dags att balansera sin budget. Det gäller ju att vara pragmatisk också. Vid tio ikväll är priset 40 öre per kWh, men vem vill äta nybakade bullar vid midnatt? Eh, jag tror inte maken skulle misstycka i och för sig, men ändå. Däremot är det ju smart att tvätta då det är billigare, så jag använder gärna tvättmaskinens timer. Sån är jag.
Vad gör jag själv när hösten kommer? Just nu funderar jag till exempel över vad jag ska göra med mina två enorma palettblad som står i verandan och börjar bli riktigt skräpiga. Möjligtvis är det slakt på gång. Två skott i varje färgställning kanske får växa lite försiktigt i vinter i någon fönstersmyg. Om min växtälskande systerdotter vill ha ”trädet” får hon det gärna. Kanske det går att utveckla det med beskärning? Jag blev tyvärr av med två av grenarna vid olika tillfällen i sommar då växten stod lite illa till och efter det blev jag dålig på att fortsätta forma genom att toppa den.
I ettårsrabatten fortsätter ringblommor, lejongap och rosenskära blomma. Jag vet att ju mer jag plockar, desto mer kommer. Det glöms tyvärr lätt bort och jag blir lite snål. Dahliornas revansch är tydlig och alla har efter bättre bevattning börjat leverera igen. Det gäller att njuta innan de första frostnätterna gör entré! Kärleksörten är finare än någonsin och jag funderar på hur jag bäst ska omfördela blommorna i perennrabatten inför nästa år. Tyckte det var bra att låta allt vissna ner på hösten och möblera om på våren, så jag följer det konceptet inför nästa säsong också.
Här ser du hur gången ned till trädgårdslandet blev. Sonen och jag påbörjade projektet i somras, men sedan kom skolstarten emellan och det tog paus eftersom jag inte riktigt prioriterade grävandet. Mammas kusin grävde lite då han var här (han har svårt att sitta stilla) och den senaste veckan har maken gjort en stor insats. Jag är så nöjd! Det blev precis som jag tänkte mig. De fula kanterna mellan gräs och grusgång ska såklart bort, men det översta lagret grus har ännu inte kommit på plats. Nere i trädgårdslandet tar jag hand om en låda i taget och med utvärderingen av årets säsong kommer stor tacksamhet över att vi kan få så mycket mat ur jorden, även en så torr sommar som den här. Med varje dag kommer mörkret tidigare och önskan att kura skymning växer. Fram med handarbetena!
Välkommen frisk kylig luft om nätterna och brittsommarvarmt t-shirtväder! Jag njuter verkligen av denna årstid. Det finns massor att göra i trädgården och trädgårdslandet, men jag har liksom tröttnat lite. Vet att jag borde gödsla upp somligt och fortsätta stödvattna då det är så torrt. Orkar bara inte hela vägen! Det blir lite duttande här och lite duttande där. Det viktigaste måste ju skötas naturligtvis, som att plocka in vackra buketter att njuta av.
Sven-Eriks dahlior har fått ny kraft liksom fars ringblommor. Lejongapen blommar på och rosenskärorna svävar framför stenmuren som vackra fjärilar. Jätteverbena skulle jag också kunna plocka, men den här buketten fick bli min klassiska septemberbukett i glada färger på den gulröda skalan. Skulle aldrig ta på mig den här färgkombinationen, men tycker att det är så vackert!
Vi är helt självförsörjande på grönsaker en bit in i oktober. Tomater, gurka, squash, morötter, lök, rödbetor, vitkål, broccoli, selleri, paprika, hallon, päron och potatis finns att välja på, så vi behöver inte tjura. Jag glömde däremot så nya sallatsfröer, men det är kanske inte för sent än? Jag vet ju att många har egen sallat under en lång period. Purjolök, blomsterkål, spetskål, palsternacka och rotselleri är inte riktigt klara för skörd än. Dessa har inte fått tillräckligt av vad det nu är de behöver. Vatten, näring, skydd främst. Jag antecknar resultat och lär mig inför nästa säsong. Så tacksam jag är för att jag började skriva odlingsdagbok redan då jag försiktigt trevade mig fram i början av 2018. Nu finns anteckningar från (nästan) fem hela säsonger!
Brorsan har fått många önskemål om ved som han tyvärr inte kan uppfylla. Han var däremot sjyst och levererade en omgång till oss. ”Syskonen går först.”
När broderskapet kom med veden började maken lägga ut allt som låg i vedboden på gräsmattan och tänkte låna släpet för att hiva iväg allt som skulle till sopstationen. Jag glömde att fota ”allt”, men det såg inte klokt ut. Margarinlådor med metallskrot, andra lådor med annat skräp, skräp överallt. Nu var sopstationen inte öppen, men efter några timmars arbete var jobbet gjort. Detta har hängt över oss sedan innan vi köpte stället. Mängder med osorterat skrot, glas och ”grejer”. Nu är allt tillbaka i vedboden, men denna gång sorterat i sopsäckar och murarhinkar. Metall, el, brännbart, kemikalier, glas… Jag är så nöjd! Det blir lätt att köra iväg till tippen på det här viset. Vi sparade somligt som kan komma till användning, så idag ska jag lägga några av de grejerna i citronsyravatten och se om jag kan lyckas rengöra från rost. Det är väl dumt att spara sådant som är skräp på riktigt. Nu är det bara grejerna i sommarvistet kvar! Ja, och allt i ladan, haha. Tur att det finns att göra.
Efter den här sommaren känns vardagen som semester efter semestern. Det låter kanske märkligt, men det har verkligen varit full fart de senaste månaderna! Eftersom det varit så torrt har mycket tid gått åt till att sköta vårt lilla trädgårdsland så bra som möjligt. Vi har inget bevattningssystem och då är det fotarbete som gäller. Det är världens bästa helkroppsträning; två tioliterskannor i händerna och att gå fram och tillbaka över gården ger många steg på en dag. Jag hade tänkt bjuda över några vänner från stan och lite längre ifrån, men dagarna gick och nu är det mitten av augusti. Goda ambitioner är bra att ha, men blir det inte som man tänkt vinns det ingenting på klander och besvikelse.
Det är lätt att fastna i morgonljuset då det rinner in genom fönstren. Den nymålade verandan har bidragit till ett lyft, men nu känner jag att dörrarna som rengjordes väl vid renoveringen och sedan lämnades som de var inte längre håller måttet. Köksdörren ska definitivt målas om och jag tror faktiskt att även sovrumsdörren kommer att få lite ny färg. Ett hem är i ständigt utveckling, precis som en människa. Känner man sig ”klar” kan man nog vara lite orolig.
Pelargonerna har haft världens bästa sommar. De har mått så gott i solen och att jag varit duktig på att vattna med Blomsterlandets pelargonnäring har gjort underverk. Jag har långsamt fått lära mig att jorden måste ha något att bidra med mer än att vara som ett oasisblock för plantans rötter. Just pelargonerna har inte fått några stora odjursangrepp. Tusenfotingarna har varit och tuggat på krukdahliorna precis som vanligt, men numera har jag accepterat att det får vara så. Hela gården skiftar i grönbrunt då vi har haft det så torrt hela sommaren, men det här hörnet prunkar av färg. Rabattdahliorna blommar väldigt lite trots att de brukar vara fulla av blommor vid den här tiden. Det mesta har torkat bort eftersom jag har behövt lägga vattningsfokus på det ätbara. Jag hoppas att de kommer igen om det behagar regna lite mer någon dag.
I mormor Brittas Argentavas står de intensivt röda luktärterna och bjuder på en riktig färgsymfoni. Igår klippte jag ner hela luktärtshäcken vid rådjursstängslet eftersom jag inte hunnit hålla efter med plockning sedan dottern och svärsonens bröllopsfest. Detta har inneburit att det har hunnit sättas en massa ärtskidor och då avslutas ju blomningen… Jag hoppas att det åtminstone finns lite kraft kvar där. Efter förra årets tomatrekord känns det trist att skörden ser ut att bli rätt klen, men vad gör man? Nu är jag åtminstone tillbaka som kål-förespråkare och det är inte fy skam att ha ett helt gäng fina vitkålshuvuden och rätt mycket broccoli. Som vanligt har lökskörden blivit riktigt fin och det gläder jag mig mycket åt. You win some, you lose some. Samma gäller min fina väns son som sprang 3000 m hinderkval i EM igår. Jag och maken satt och hejade för fullt då han låg först av alla. Dessvärre föll han vid ett hinder och det såg lite läskigt ut, men jag har fått besked om att han inte blev illa skadad. Han är så ung fortfarande och har många lopp framför sig! Förhoppningsvis kommer han i framtiden att se på det här loppet som en viktig erfarenhet. Är det inte det våra liv är? En lång rad erfarenheter av varierande grad. Hoppas att din dag leder till något som får dig att känna dig nöjd.
Jag skriver i den här bloggen av olika anledningar, men mest är det min personliga dagbok som jag sedan använder för att gå tillbaka och hämta minnen, information eller något annat som jag annars glömmer bort. Det är en kombination av hemmansägarkalender, trädgårdsanteckningar, planttantsredovisningar, släktkrönika och funderingssamling. Jag kastar in fotografier och dikter här och där och det som sedan kommer ut i andra änden är alltså monnah.se. De senaste veckorna har innehållit mängder av sådant som hade varit roligt att ha här i bloggen, men sanningen är att jag är mycket tacksam över pausen som så naturligt uppstod. Jag funderar numera mycket sällan över vad som ska hamna i bloggen innan jag sätter mig vid tangentbordet. Det ger sig helt enkelt och beror på hur tankarna går då fingrarna börjar dansa över tangenterna, så också idag.
Vi kan väl börja med Marx och amaryllisen? Det känns väl lite märkligt att vi har Karl Marx på huvudplatsen i köket, men det som började som en skämtpresent till maken har också blivit en påminnelse om vad som är viktigt i livet och att inte bara svälja vare sig sådant som samhället proppar i en ideligen eller sådant som faktiskt inte hör hemma hos en själv. Amaryllisarna nere i trädgårdslandet fortsätter frodas på sin sommarsemester. Denna skönhet bestämde dock att hon ville blomma till sensommaren och vem är jag att hindra en sådan önskan?
Verandan är så, så fin och otroligt mycket mer praktisk med sin nya inredning. Dörren in till köket ska få ny färg och som du kanske ser saknas både nya strömbrytare/kontakter, textilinredning som kuddar samt foder och lister på sina ställen. Ett steg i taget gäller också detta projekt och jag är otroligt nöjd med att vi kommit så här långt!
Under tiden som Festen och hennes familj fortfarande var kvar hann vi med så många aktiviteter att jag knappt kommer ihåg alla. Jätteroligt alltihop, men nästa år får vi nog räkna in några vilodagar under skottarnas vistelse här. Jul i juli är en stor favorit varje år och med en solig jultomte som denna är det svårt att inte känna sig nöjd och glad. Vi fick även till en minisläktträff med flera av Fars syskon och ett gäng kusiner och kusinbarn. Så lyckat!
Sedan var det det där med att vara sju syskon utan föräldrarna kvar i livet. Vi får jobba själva på att få ihop mötesytor där vi alla kan träffas och ju fler som tillkommer, desto klurigare blir det. Sedan 2018 har vi försökt få till en syskondag då vi gett oss av på en utflykt av något slag. I år hade årets jubilarer (50 och 30) planerat en överraskning som tog oss västerut. Vi hade en härlig dag på Tjärö som gick via den mysiga Äggaboden i Ronneby. Jag har bott utanför Blekinges gränser så länge att jag missat många guldkorn som kanske är självklara att en 51-årig bleking ska ha passat på att uppleva. Alla somrar som vi tillbringat i Bredavik har vi ogärna rört på oss, men utan småbarn ser ju livet annorlunda ut. Nu får jag helt enkelt ta igen det som inte hunnits med förut.
Sen var det trädgårdslandet och trädgården. Ja, vad kan jag säga? Sommaren har bjudit på en blandad kompott. Inget regn, men vattnet i brunnarna har inte sinat lika illa som 2018. Det lite större växthuset har gett oss en riklig skörd av paprika och physalis och vi har uppskattat att kunna plocka med oss egen squash, paprika och lök till de vedugnsgräddade pizzorna. På förekommen anledning har jag bara nödvattnat tomaterna och gett en skvätt då och då till det mest vattenkrävande i landet den senaste dryga veckan. Den förekomna anledningen är denna:
I april 2020 gifte sig de här gullisarna i en mycket liten och intim ceremoni i Uttorp tillsammans med föräldrar, syskon, farmor och fotofaster. Det blev ett mycket lyckat bröllop trots att 120 gäster blev till 12. Coronanedstängningarna har väl inte direkt lockat till stora fester, men äldsta dottern har verkligen längtat efter att få till ett lite större firande. Till slut blev det alltså av, 2,5 år efter själva vigseln. Det var väl värt all väntan, det är allt jag har att säga. Det blev så bra, så bra! Bilder kommer kanske senare, jag har dessvärre knappt några bilder från denna underbara dag eftersom jag upplevde en massa och däremellan hade kökstjänst. Hela trädgården i Bredavik var helt omvandlad till en festlokal med flera rum. Ceremonin med utvärdering av löften, vacker musik, fantastiska ord lämnade få oberörda. Gästerna fick vara med och göra sina egna pizzor, något som ledde till ett mycket trevligt mingel mellan släkt och vänner. Min lillasyster och svåger var toastmasters, och detta med den äran. Sällan har lekar och aktiviteter varit så roliga, och detta naturligtvis också för att gästerna verkligen bjöd på sig själva. Kak- och tårtbuffén blev både vacker och god. Trots att det hade lovats regn blev det bara mycket litet av den varan, men det ledde till en magisk solnedgång. Musik är underbart och det bjöds på mycket av den varan. När jag framåt småtimmarna gick och lade mig var jag så uppfylld av glädje och tacksamhet! Tacksamhet för ALLA som var med och skapade magi, före, under och efter festen. Det krävdes viss återhämtning för att kunna landa i vardagen igen, men nu är jag här, åtminstone på besök. Även denna vecka är nämligen full av skoj. Om en vecka tar vardagen mitt liv i besittning igen och då kommer jag säkert att börja med mina små morgonsessioner vid datorn igen. Lev väl tills nästa gång!
Europa brinner och det har uppmätts temperaturer så höga som 40°C. Det är illa nog med 24 grader som vi har haft här hemma. Jag är verkligen ingen värmeälskare! Eller fel, jag gillar inte heller att frysa, så den temperatur som krävs för att jag ska må bra är inte helt lätt att definiera. En bubbelpool med 38 grader är underbar en kylig vårkväll och de vinterbad jag tog i bara några plusgrader i Östersjön i vintras var lika underbara på sitt vis. ”Extremhetta” på sommaren är dock inte i min smak. Att gå omkring och känna svetten rinna överallt, vara orolig för hur allt i trädgården ska klara värmen och känna kroppen röra sig i slow motion, det är helt enkelt inte riktigt min stil. Vilken tur att det finns andra som tycker annorlunda! Maken njuter i fulla drag. Igår drog han ut en runda i kajaken medan jag stod och svettades i floder medan jag målade verandan. Olika sätt att hantera samma tillstånd helt enkelt.
Potatisen är tydligen på mitt lag, för jag har fått klippa av all bladmögeldrabbad blast och har lagt den i en svart sopsäck för vidare transport till soptippen. Mikrojordsentusiaster påstår att de fermenterar också mögeldrabbade växtdelar, men jag vågar inte. Jag tycker mig verkligen märka en kvalitetshöjning av jorden sedan jag började med bokashi och EM aktiv, men det tar väl tid innan jag bemästrar mikroorganismerna fullt ut.
Efter flera dagars förberedelser med skrapning, slipning och målartvätt var det äntligen dags att måla igår. Verandan må vara liten, men det tog flera timmar innan jag hade tagit mig runt hela vägen. (Dörren ska också fixas, men det får bli efter sommaren tror jag.) Grundfärgen här från tidernas början var lindblomsgrönt. Fint, men jag är glad över beslutet att bara köra vitt överallt.
Luktärterna levererar mängder av blomster. Det märks verkligen skillnad på hur de mår då de får bra ”mat”. Luktärter gillar näring och vatten, båda i massor. Plockar man sedan rent varje dag blir skörden fantastisk. Doften är ljuvlig!
I alla rum står det nu luktärtsbuketter. Ringblommor och dahlior hoppas jag fortsätter blomma länge än, jag är inte riktigt inne på höstfärgerna.
Det fortsätter blomma för fullt i min favorithörna. Pelargonernas blomning kom igång väldigt sent, men å andra sidan levererar varje planta många blomstänglar. Bästa pelargonåret någonsin! Det är bra att lära sig mer och mer, få större insikt i hur saker och ting funkar. Jag har läst mig till mycket, men blir galen på att så många tips går emot varandra. Det är bara att testa helt enkelt för att se vad man själv gillar och vad som funkar här hos oss. Jag har insett att mina myntaplantor har börjat må mycket bättre sedan jag började ge dem mer vatten. De överlever kanske allt, men jag vill ju att de ska vara vackra! Det är de verkligen då de nu börjar blomma. Dessutom luktar de gudomligt de också.
Tvestjärtarna gillar fortfarande dahlior lika mycket. Jag orkar inte bråka med dem mer. De ska ju äta andra skadedjur, det blir aldrig något nollsummespel. Bara att bita ihop och hoppas på att det blir fler plus än minus. Carry on!
Jag älskar att komma till svärmor och svärfar, till deras småländska pärla där livet saktar ner och man kan lyssna på stenkakor och vinylskivor, bada i Kappemålagölen och cykla till makens favoritutsikt. Här smakar all mat godare, fast jag sover gott i vanliga fall sover jag ännu bättre här och det finns något tryggt över stället som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Alla våra barn har pluppat stenar i ån under sträng uppsyn och fått uppleva en sådan där lycklig barndom som man önskar alla barn i världen.
Min duktiga svägerska har gett trädgården en stor makeover efter sin trädgårdsmästarutbildning. Tänk bara, överallt finns det så vackra detaljer och växter som ska locka till sig ett rikt djurliv. K älskar vildängar och ekoxar, sömntutor och rosenskära, stenpartier och luktärter. Ja, och mycket mer. Trädgården har alltid varit inbjudande, men det är roligt med uppdateringarna!
Igår gick Mörtforsdagen av stapeln. Svärmor och hennes kusin höll loppisen öppen och det kom massor av kunder, jag och maken hjälpte till lite här och där med det vi kunde. Mellan oss och antikvariatet fick tändkulemotorn jobba hårt och drog till sig många intresserade åskådare. Jag undrar var den yngre generationen som ska ta över så småningom höll hus?
I morse tog vi oss ett morgondopp i Kappemålagölen. Badplatsen i Mörtfors brukar vara väl underhållen, men den hade fräschats upp riktigt ordentligt sedan jag var där sist. Jag älskar att bada och tycker väl att varje bad är årets bästa, så också idag. Det lena sjövattnet (som jag vägrar doppa huvudet i, sjövatten ger mig ont i ögonen) kändes som sval sammet där jag simmade omkring. Maken kände sig lite mer äventyrlig och höll sig vid hopptornet. En badgäst simmade fram och tillbaka med en badboj som sällskap. Bra idé om man är och badar själv!
Slutligen blev det en cykelutflykt till makens favoritställe. När man väl har plumsat sig igenom blåbärsris, diken och älgmarker öppnar sig denna vackra utsikt och då känns det väl värt den där strapatsen. Nu har jag testat detta några gången, så eftersom jag visste vad som väntade var jag inte tjurig. (Den första gången irrade vi runt i skogen väldigt länge innan vi hittade fram, då var jag icke på mitt bästa humör kan jag säga.)
Den rosa himlen speglade sig i grannhuset och gav det en så vacker nyans, både på fasaden och på spegelbilden i ån.
Ännu bättre var det ju förstås att lyfta blicken och möta solens sista strålar i resterna från dagens orosmoln. Nej, elände är elände och behöver inte bemötas som annat, men nog finns det tillfällen då svårigheter i perspektiv ger något som inte bara är oväder sådär i efterskott? Jag vet att jag inte hade känt den trygghet i mig själv som jag gör idag om jag inte hade upplevt en del saker som jag egentligen inte önskar någon annan. Det är svårt riktigt sätta ord på den känslan, men så här ser den i alla fall ut. May the road rise to meet you…