Ge mig en höstdag Ge mig färgerna, ge mig det strilande regnet och doften av förmultelse Ge mig barndomens födelsedagspirr och kärleken till de varma stunderna vid brasan Ge mig mörkret, sömnigheten och bokhögarna som kanske får betas av Ge mig lager på lager, vardagar och drömmar om solen Ge mig vinden som skakar ner de sista löven och ugglan som skriker i skogen Ge mig nostalgi, saknad och glittrande kyrkogårdar
Och när det regnat klart, ge mig regnbågen och hoppet om att den långa vilan leder till nytt liv, större mod och styrka att börja om
Yngsta dotterns nya hemland bjuder på gemytlighet och ett språk som jag inte kan sluta försöka härma. Göra tungan stor och diftongerna markerade. Igår skulle vi städa efter oss innan hemgång. Jag letade efter en dammsugare och fick fram ett ”Støvsuger?” med tjockt s och stöusuuue som ledde mig fram till rätt maskin och noll höjda ögonbryn. Kanske dansken som fick min fråga trodde jag hade talfel eller något, men han bad åtminstone inte att jag skulle försöka mig på ordet igen. Jag kände mig nöjd och funderade bara en kort stund över hur jag kunde detta ord. Vad jag vet är det inte något Sanne och jag har diskuterat under alla våra år som vänner, hahaha. Kanske de har varit renliga i någon härlig dansk deckare som har konsumerats genom åren?
Danska bagerier är mer inspirerande än svenska och har godare bakverk än tyska. Att glida med ögonen över alla dessa läckerheter gav mig lite vetemjölssorg, men jag plockade till mig en fragilité medan maken valde något slags cruffin med pistagekräm och något wienerbrödsaktigt. När vi kom ut på gatan stod vår kompis från Hästholmen där med sin resväska, redo att ta sig till stationen. Vi kom fram till att det vore trevligare om hon ville åka med oss till Karlshamn, så kunde hon ta tåget därifrån sedan. Sagt och gjort. Spännande och filosofiska diskussioner under flera timmar, vilken bonus!
Väl framme i Karlshamn frågade vi en snubbe på gatan efter en restaurang och fick till tips att ta oss till torget. Där hittade vi en ”gourmet thai-restaurang”. Priserna var rätt gourmet, maten inte särskilt thai och definitivt inte gourmet. En tre centimeter tjock meny med allt från sushi till indiska specialiteter och pannkakor gjorde att vi valde fyra små rätter från första sidan för att vara på den säkra sidan. Det kändes som att jag var tillbaka i Växjö 1990 och åt tre små rätter på kinarestaurangen vid stationen. Helt okej, men inte särskilt gourmet, alltså. Med perfekt marginal lämnade vi vår vän vid stationen, varefter maken lämnade mig vid Lokstallarna där det bjöds på A cappella-festival med konst, hantverk och streetfood.
Kul med en massa körer som fick chans att lyssna på varandra och kanske hitta lite ny inspiration. Vi är vana vid Fredrikskyrkans svulstiga akustik, så det var onekligen utmanande att sjunga i en varm lokal med supertorr akustik. Publiken var dock generös och vi fick till det ganska bra till slut. Nästa söndag är det dags för allhelgonakonsert och sedan kommer både advent och jul tätt på varandra. Detta är min bästa tid på året och jag har lovat mig själv att ta in så mycket musik live som jag kan och orkar i år. Med tanke på hur schemat redan ser ut tänker jag dock att jag är glad över att Spotify finns, för sannolikheten är att det inte blir riktigt lika mycket som jag hade önskat.
Väl hemma igen kändes det skönt att slänga på mig morgonrocken och stryka färdigt det som låg i soffan och väntade. Varje ledig stund under den kommande veckan kommer sannolikt att läggas på bröllopsförberedelser, så det känns skönt att börja utan att ligga efter. Maken gjorde sin specialchoklad och vi plockade fram läckerheterna från förmiddagens sötsakssafari. Kanske var det den som gav mig orolig sömn, eller så är jag bara stressad. Tidsomställningens extra timme togs iallafall tacksamt emot. Jag lekte mamma inatt under de vakna perioderna. Låg och planerade olika scenarier och försökte få ihop allt på många olika sätt. Vet att det kommer att lösa sig med alla underbara som hjälper till, men det märks att det är många tankar på gång samtidigt. Det är bara att spänna fast säkerhetsbältet och åka med, helt enkelt. Tjoho!
Jag behövde hämta något i Bredavik, kom dit sent på kvällen och fick använda telefonens lampa för att hitta fram. Väl tillbaka vid bilen stannade jag till och vände mig mot det lilla ljuset från stan och alla stjärnor på himlen. Hur många gånger har jag stått och sett ut över detta vackra sedan 1983? Hur många tankar har snurrat ut i universum? Hur många lösningar på problem har det lagts upp maskor till just här?
Nostalgi ansågs vara en psykisk sjukdom som vissa soldater på 1600-talet sas lida av. En sjuklig hemlängtan. (Det var kanske snarare PTSD de drabbats av om man läser vilka symtom de uppvisade.) På 1700-talet ändrade Immanuel Kant nostalgins betydelsen till ”en längtan efter ett då snarare än ett där”.
Att låta nostalgin styra ens liv kan orsaka onödig smärta tänker jag, åtminstone blir det så för mig om jag inte medvetet hanterar den. Det händer allt mer ofta att jag tar mig tid att stanna upp och kalibrera både känslor och inställningar. Min benägenhet till att hänfalla åt nostalgiska tankar sätter onekligen tonen till dessa stunder, men efter en stund tar jag befälet och låter tacksamheten ta över. Jag får finnas! Jag får vara med! Jag har nya chanser framför mig! Jag får vara med om detta oerhörda äventyr! Tacktacktack! På fredag drar Trettio tacksamma dagar igång. Den här upplevelsen hade inte kunnat komma mer lämpligt.
Så sa hon, körkompisen, till vännen som satt mitt emellan oss. Båda började skrocka lite. Något svar kom inte, men en fjärde person blandade sig i konversationen och gav något tips om vad som är lämpligt att svara då man egentligen mår skit. De första två personerna är nämligen sjukskrivna, en för mental utmattning och en för hälsoproblem. Vi vet alla att situationen är problematisk. Vad säger man lämpligen istället? Bara hej? Hoppas du har haft en fin dag? Härligt med körövning!? Underbara Clara har egen erfarenhet av utmattning och skriver då och då tankeväckande inlägg om detta fenomen. Själv tänker jag tillbaka på den fullkomliga kollaps som följde på föräldrarnas dödsår. Hur maken fick med mig på en tre veckor lång viloresa och hur ledsamt det var att känna sig levande död. All kärlek till dig som balanserar på linan som hänger över Utmattningsland, vare sig du trillar ner eller kommer över på andra sidan med hjärtat i halsgropen. Jag känner med dig.
Livet med unga, vuxna barn har, åtminstone för oss, inneburit att vi hjälpt till att flytta bohag ett stort antal gånger vid det här laget. Vår yngsta dotter har bott i ett helt gäng andrahandsboenden och som inneboende under de senaste åren och har därmed bidragit till att ett antal individer tjänat många sköna extra tusenlappar. (Och så har förstås min lillasyster ställt upp med generöst gratisboende.) Jag förstår alla som fixar extrainkomster genom uthyrningsrum och utbyggnader. Det är en perfekt extrainkomst! Nu har dock flyttkarusellen hoppats av då dottern flyttat till Danmark och vi kör med vår perfekta flyttbil hennes bohag dit till helgen. Tack kära Kia för alla mil du har tagit oss runt i världen! Du är bäst. De senaste månaderna har dock bilen kostat oss lite för mycket för att det ska vara kul. Förhoppningsvis är de åtgärdade problemen och det som är på gång att fixas inte en indikation på hur det ska se ut hädanefter.
Det är komplicerat, det där med relationer, men ingen av oss kommer undan att behöva förhålla oss till dem. Somliga får det de önskar och vill sedan inte ha det. Andra sörjer det de inte får till den grad att de går miste om allt det andra fina som finns tillgängligt. En del sabbar sina relationer medvetet eller omedvetet och får sedan sona i resten av sina liv. Somliga jobbar hårt på att bygga upp en stabil grund och kan luta sig mot den då det börjar svaja. Att få goda relationer är inte gratis och inte är det alltid särskilt lätt heller. Somligt kommer naturligt, men det betyder inte att det är rätt. Annat får man ta befälet över för att inte ledas helt åt Tjotahejti. Det sägs att tid är pengar, men tid är så mycket mer. En timme över telefonen för att få rätt hjälp är otroligt värdefullt, en timme över telefonen bredvid barnet som leker kanske inte är lika optimalt. Det gäller att hitta balans mellan sitt egos behov/önskan/viljor och sin roll som familjemedlem, vän eller samhällsmedborgare. Som sagt. Inte är det lätt.
Själv har jag gjort mycket rätt och en hel del fel i livet både gällande det ena och det andra. Jag kan inte önska bort det som blev fel, men är tacksam för att det som blev rätt står på egna ben. På den senaste tiden har jag läst om föräldrar som tvivlar på sitt eget föräldraskap, som ältar det som blev fel, undrar om de gjort för lite eller kanske för mycket. Jag tänker att just gällande min roll som mamma har jag verkligen gjort mitt bästa. Jag har bett om förlåtelse för det som blev fel och fått den. Våra tre barn är väldigt olika som individer, men alla tre vet att de kan lita på sina föräldrar i ur och skur. Vi älskar varandra. Vi ställer upp för varandra. Nu har det kommit in tre nya individer i vår lilla enhet. Två svärsöner och ett barnbarn. Man kan gissa hur mycket som helst gällande hur något kommer att bli, men sedan lever detta ”något” sitt eget liv. Jag kan vara tacksam för svärsönernas önskan att göra rätt, för det jobb deras föräldrar lagt ner och för deras villighet att göra sin del för att anpassa sig till just vår gemenskap. Jag kan förstå mina och makens föräldrars sorg över att vi drog iväg så långt med barnen och så länge. Jag inser att det fortfarande finns plats i hjärtat för de som behöver få rum där i framtiden. Just idag ligger dock fokuset på ”livets efterrätt”, det lilla barnbarn som jag älskar med allt jag har. Det är en fröjd att ha henne i mitt liv och min önskan är att det ska nå fram till henne. Grattis på ettårsdagen, lilla L! Vi älskar dig.
Den här tiden på året bjuder på utmaningar för många i detta land som allmänt verkar funka bättre det ena halvåret än det andra. Då talar jag alltså inte om det nuvarande, utan om det som var och det som kommer. Årstider finns inte överallt, men där de ger sig tillkänna beter de sig på ett sätt som kanske inte nödvändigtvis känns igen av personerna som får uppleva dem. ”Kulturella skillnader”, eller vad man nu ska kalla det. Jag har upplevt höst där jag suttit och skrivit brev i solstol ena dagen och nästa blivit varnad att akta mig för mud slides, under några höstar har jag äntligen kunnat andats ut efter 35° och 100% luftfuktighet under allt för många dagar, andra gånger har jag upplevt frost på morgonen för att sedan försöka ta in makalöst vackra och glödande färger från ett öppet bilfönster på eftermiddagen och så har jag fått njuta av väldigt många helt vanliga, svenska höstar som jag själv njutit av i fulla muggar medan folk runt omkring mig ofta koncentrerat sig på de kommande deppmånaderna mer än något annat.
Att ta emot hösten med öppna armar känns kanske inte helt intuitivt. Hur ska man kunna njuta när man vet att träden snart står nakna och spretande, att solen knappt kommer att hinna gå upp innan den går ner igen och att energin som var så lätt att komma åt i maj plötsligt är inlåst på något ställe utan åtkomst? Jag kan inte tala om för någon annan hur de ska göra, men nog tror jag på att detta är tiden då man gott kan vara lite extra snäll både mot sig själv och andra. Acceptera att sömnen behöver ta större plats under dygnet, ge dig själv gåvan att röra på kroppen på ett sätt eller annat och tända ljus och mysa med andra miserabla medmänniskor. Löven kommer att falla av, allt kommer att kännas mörkt och dött, energinivåerna kommer att sjunka och vardagen kommer sällan att bjuda på grillfester eller bad i skogsbryn. Det är okej. Var redan nu redo på att acceptera detta faktum och ladda med alternativa aktiviteter. (Jag vet att dessa förslag inte funkar för alla, men för de flesta borde de vara helt okej.) Kolla upp öppettider på badhus med tillgång till bastu, kolla vilka vänner som kan tänka sig att följa med ut i skogen och grilla korv om vädret tillåter, införskaffa ordentliga regnkläder så du kan komma ut även om det regnar, satsa på att återupptäcka biblioteket, bädda om mer ofta så sängen känns fräsch och inbjudande, skriv riktiga brev och skicka till vänner, börja släktforska, sortera och rensa i ditt digitala bildbibliotek, pyssla, baka, sov middag, ring till dina gamla släktingar, städa garderoben, spela brädspel, börja handarbeta… Och vad du än gör, ta inte lätt på det där med valet mellan att sova och scrolla. Sover man inte tillräckligt mår man inte bra.
Varje gång jag kommer till Stockholm slås jag av hur mitt inre tempo skruvas upp, hur jag rycks med i det ökade tempot och hur irritationen byggs upp över människor som rör sig för långsamt eller befinner sig i min väg. Det stör mig, men jag förstår ju att det blir så. Tiden som stressad förortsbo är förbi och mycket vatten har runnit under broarna sedan detta liv var mitt. Då jag kom till Stockholms central i fredags bestämde jag mig för att medvetet motverka denna för mig negativa stress. Jag promenerade istället för att ryckas med i strömmen, valde trappor istället för rulltrappor och stannade till för att leka turist. Inte en enda gång, vad jag kan komma ihåg, har jag lyft blicken för att undersöka taket på Stockholms station. När jag nu gjorde det blev jag fast i flera minuter. Taket visade sig vara både vackert och konstfullt. Förmiddagssorlet kändes helt plötsligt spännande och förväntansfullt. Jag insåg att de stressade pendlarna lämnats bakom mig och nu var det mest turister, pensionärer och föräldralediga som verkade uppehålla sig innanför huvudentrén. Jag köpte en varm choklad och gick sedan ner till pendeltåget för att ta mig till dottern. Visst tog jag fel tåg och fick byta på vägen, men det var väl meningen att jag skulle fortsätta stressa ner.
Morgonen efter gick jag ut på syrrans altan med morgontekoppen, barfota. Luften var hög och altanen var märkligt varm och inte alls höstklibbig. Jag njöt av höstlöven, den vackra slänten och stunden jag fick innan de sista kalasförberedelserna drog igång. Ännu en stunds medvetet ”grundande”, en påminnelse om att inte rusa i onödan eller fångas av stressen. Det är mycket nu, men det blir bra. Stunder som dessa är så viktiga i vardagen och lätta att glömma. Jag gillar den lilla påminnelsen om att vara närvarande i sitt eget liv som uttrycket ”titta upp, titta ner, vad är det du ser” bjuder på. Nu ska jag bara komma ihåg det också.
Vissa dagar är lättare att minnas än andra. Barnbarnets första födelsedagsfirande blev just en sådan dag för mig. Tack för att vi får ha lilla L i våra liv!
