18 mar

Innan jag tar mig an vecka tolv.

Idag vaknade jag prick klockan sex med klarvakna ögon, trängande blåsa och trött kropp. Skatparet i det yviga boet utanför vårt sovrumsfönster kan ha varit inblandade, men jag vill inte förta deras glädje. Eller glädje, vad vet jag? De kanske bara är sådär skräniga för att de fryser så mycket? Nu sitter jag här med täcke över benen och te som jag känner för att värma igen eftersom jag inte ens hann gå upp för trappan innan det blivit lite för kallt. Det är en sådan morgon. Jag går väl ner igen och gör om proceduren, tar på mig tjockkoftan och låter bli mjölk i teet. Det blir nog bra.

Denna helg har rört sådant som jag tänkte jättemycket på i tjugoårsåldern, men som jag återkommit till med regelbundenhet. Hur jag tänker på det är dock annorlunda idag än det var för trettio år sedan. Då var jag ganska arg av mig, men bara i mitt huvud. Det värsta någon någonsin fick se av mig är att jag var sur. Tyst. Passivt aggressiv med kommentarer som var söta och omtänksamma, men drypande av ironi. Nej, den känslomässiga omognaden längtar jag inte tillbaka till. ”Säg vad du menar och mena det du säger” är ledord som jag numera ser som ytterst viktiga för både min och omgivningens bästa. Det där med ohälsosamt kanaliserad ilska är inte direkt givande för någon. Man mår både fysiskt, mentalt och andligt dåligt av att vara en människa med ohanterad ilska. Jag menar inte ”huuu, det är dåååligt att vara arg”, inte alls. Men att gå omkring och ständigt eller ofta känna sig arg och irriterad över idioter, upplevd orättvisa, sakers natur eller grannens sätt att lösa situationer kommer att leda till att det är en själv som får lida. Vad sägs om de konsekvenser som ohanterad ilska kan leda till:

  • huvudvärk
  • matsmältningsproblem, såsom ont i magen
  • sömnlöshet
  • ångestpåslag
  • depression
  • högt blodtryck
  • hudproblem, exempelvis eksem
  • hjärtinfarkt
  • stroke

Vilka ämnen var det då som gjorde mig så upprörd, då, när åttiotalet och nittiotalet möttes? Feminism! Kvinnokampen. Hur starka kvinnor på olika sätt hävdade att män har en inneboende ondska. Orättvisan. I backspegeln ser jag att de argument som framkallade min ilska inte bar. Jag inser att allt har sin tid och just jag behövde tid att lära mig balansera det faktum att jag är en människa som bygger många beslut på känslomässiga argument. Logiska argument måste också få ta plats för att vi ska kunna uppnå balans i universum. Homo sapiens, människan, är en komplicerad skapelse med förutsättningar som vi alla behöver ta hänsyn till för att bäst kunna spela på vår egen planhalva. Generaliseringar säger ingenting om individer, men de hjälper oss att navigera lite lättare. Att skriva teoretiska protokoll och låtsas att de generellt inneboende fysiska och mentala skillnaderna inte finns låter oss sträva mot ett slags jämlikhet som inte är hälsosam för någon av oss.

Artikeln som min syster skickade var den här (dessvärre låst), Huskvinnan får mig att känna tickande obehag av Essy Klingberg. Essy har bytt ut hemmafru mot huskvinna. Namnbytet har kanske någon djupare mening i den teoretiska verkligheten, jag vet inte. Så fort man ger generellt manliga attribut högre/lägre värde än generellt kvinnliga attribut är man ute och cyklar. Det är min fullkomliga övertygelse. Det är konstigt att en ledning med bara män visar på ojämlikhet medan en ledning bestående av bara kvinnor är något starkt och fantastiskt. Vi behövs, båda sorterna. Min övertygelse efter alla forskningsrapporter jag plöjt om detta är att det finns generella mönster av personlighetsdrag hos de båda könen (ja, män och kvinnor). Däremot finns det många kvinnor som har en personlighet som vanligtvis hade kunnat förväntas hos en man och många män som kan upplevas som mer ”feminina”. Vi har satt oss i en rävsax där vi istället för att jobba med våra grundförutsättningar jobbar så mycket mot dem. Ursäkta, men vad är det för samhälle vi har skapat? (Jag ser att Sverige och USA glappar i tid, men händer något på det ena stället får det andra snart uppleva samma sak.)

För att återgå till den där artikeln (jag är ju sämst på att hålla röda trådar). Hemmafrun är en modern uppfinning, ordet har inte funnits mer än i hundra år. Det är en roll som bryter ut det jobb som utförs i ett hem, sådant som logistik, mat, hygien, barn, städning och annat, och samtidigt med namnet ”hemmafru” ger detta arbete noll värde. (Inte konstigt att folk blir utmattade.) Det är ett ord som ger barns och vuxnas basala behov formen av en tyngd runt halsen, som blundar för styrkan som finns i att vara två föräldrar som har ansvar som är olika, men lika högt värderade. Jag har aldrig varit någon hemmafru. Jag har varit mycket arbetande från hemmet, hemarbetande. Vi, maken och jag, har sett oss som ett team där bådas behov, både kortsiktiga och långsiktiga, varit viktiga. Tid för återhämtning, ekonomi, social samvaro, samhälleliga och personliga ansvar etc. Det gäller att vara hård, men rättvis. Stark och svag tillsammans. Inte två individer som ska behöva slåss för sina egna behov. Snacka om att binda ris till varandras ryggar, att ge förutsättningar som leder att man inte orkar eller vill fortsätta tillsammans.

Är det något jag försöker peppa ”den yngre generationen” till är det att skaffa ett starkt nätverk med individer av båda könen. Kvinnor och män. Analytiska, känslosamma, praktiska, teoretiska, skönhetsälskande, tekniska, sportiga, pyssliga, ekonomiska, kreativa, musikaliska, andliga, logiska… Olika slags vuxna och ansvarstagande människor i olika åldrar som får agera förebilder för barnen som växer upp i dessa nätverk. Människor som kan hjälpa till att sätta gränser och visar att det finns RÄTT och FEL (bland kriminella är individer med dålig moral, alltså, bryr sig inte om vad som är rätt eller fel, och dålig impulskontroll starkt överrepresenterade – det första hade de många gånger missat att lära sig, det andra föds man med och behöver hjälp att hantera), positiva förebilder som får stå som ”jag vill bli som hen när jag blir stor”-exempel. En möjlighet att hitta en vuxen själsfrände för alla som känner sig som främmande fåglar i sin familj. Extrahera det bästa ur varje människa som föds, lär hen hitta sina styrkor för att kunna flyga så högt som möjligt. Tänk, så mycket bättre världen skulle kunna bli. Och kom ihåg att du kan vara den mentorn för något barn eller ungdom i din egen närhet. Gräv där du står, yadayadayada. Rädda världen en individ i taget, men se till att göra det praktiskt, inte teoretiskt. Kanske får du börja med dig själv, vad vet jag?

17 mar

Livet ändå, om stora beslut och vardagliga betraktelser.

Nu har vi varit skrivna på den här adressen i sju hela år. Det känns inte alls konstigt vissa dagar, men andra kan jag känna att jag liksom springer efter mig själv och inte hinner ifatt. Far hade precis dött, det beslutades efter nästan ett år i limbo att maken till slut skulle flytta hem från USA och att vi faktiskt skulle bo i Sverige igen på heltid. Efter att i alla dessa år (närmare bestämt 23) ha närt drömmen om Green Cards och nu hade nått dit tog vi beslutet att det ändå var på hemmaplan vi önskade fortsätta våra dagar. Vi har inte ångrat detta beslut någon av oss, men det går inte att undvika att då och då nudda vid tanken att livet hade kunnat se mycket annorlunda ut jämfört med hur det gör nu. Var hade vi bott, vad hade vi gjort, hade våra barn bott på olika kontinenter, hade vi haft andra barnbarn än vår lilla älskling, hur hade våra familjerelationer sett ut… Alla dessa Sliding Doors!

Tre av de viktigaste anledningarna till att jag inte tvekar att bo kvar här är storfamiljens närhet, vårt underbara hem och kammarkören. Nu när vi har lilla barnbarnet i Stockholm och bara vill vara nära henne känns det ändå inte rätt att flytta efter henne och våra vuxna barn. Jag tänker på drömmar och utfall, hur vårt hem byggdes av en Amerikahemvändare vars Amerikakoffert fortfarande står i vår lada och hur hans hemhjälp sedan fortsatte sina dagar tillsammans med maken som noggrant skrev upp inkomster och utgifter i sin amerikanska anteckningsbok med läderpärm. Jag funderar på att det snart har gått sextio år sedan två grisar gick att köpa för 220 kronor medan det idag kostar 795 kronor bara att avliva en sådan. Livet förändras mitt under våra näsor. Vad ska vi göra åt det? Stillatigande se på, försöka motarbeta det oundvikliga, omfamna förändringarna som sker eller kanske försöka skaffa ett fordon som tar oss igenom den guppiga åkturen så bekvämt som det bara är möjligt? Jag röstar på det sista. Acceptans. Mental och fysisk styrka i den mån det går att påverka. Likt en guldgrävare sila livsgruset för att inte missa guldklimparna.

Idag står en nätt liten pärlhyacint på trappan och väntar på att få följa med till en nära anhörig som precis kommit hem från sjukhuset. Det känns fint att kunna vara på plats och lämna över den personligen. Värdefullt. Idag omfamnar jag historiens vingslag, landar i sakers natur, låter ögonen följa de grå molnen som snabbt glider förbi och blottar fläckar av den blå himlen, känner varm nostalgi och en snudd längtan efter det som var och tacksamhet och acceptans för det som är. Idag känner jag ingen ånger. Jag känner att livet i all sin oreda är precis som det ska vara. Och så tittar jag en gång till på filmen som kom igår på barnbarnets nya trick med ett fånigt leende i ansiktet och är tacksam att hon trots allt finns bara ett videosamtal bort.

16 mar

Om att försöka förstå sig själv.

Morot eller piska? Drivs du mest av känslan av att känna dig uppskattad/duktig, av rädslan att bli utnämnd till ett pucko, av det som helt enkelt känns bra i stunden eller drivs du av logik snarare än känslor?

Tänk dig att du har fått en uppgift som ska vara klar på lördag. Du har lovat att leverera något. Andra är beroende av att uppgiften genomförs. Du närmar dig dagen för leverans och inser att det krävs långt mer än du hade tänkt då du lovade att ställa upp. Vem är du rent känslomässigt i den stunden? (Jag menar inte att du ska svara i kommentarsfältet, mer att fundera över hur du själv funkar.)

1. Du kommer inte att vara i den situationen eftersom du är plikttrogen/betar av uppgifter i god tid. Du behöver varken morot eller piska för att genomföra uppgifter i livet.

2. Du struntar i allt annat och jobbar som en gnu, struntar i sömn och låter barnen äta Snickers till middag för att uppfylla löftet för att imorgon stå stolt respektive lättad över att ha uppfyllt löftet du avgav.

3. Din situation har förändrats sedan du gav löftet och något annat som känns roligare eller mer relevant har erbjudits. Du hör av dig till den som bett dig utföra uppgiften och säger att du tyvärr fått förhinder och släpper taget om det som du förut lovade utan att fundera vidare över det. Eventuellt hör du inte ens av dig alls, konsekvenstänkande är inte ditt forte.

(4. Ett scenario kan vara att du helt glömt bort det du lovade eftersom du lider av hjärndimma och/eller glömska pga utmattning, demens, övergångsbesvär eller något annat som påverkar dig neurologiskt. Det har alltså inte att göra med vilket slags personlighet du har.)

15 mar

Katastrofläge.

Region Blekinge går mot en halv miljard i förlust. Det är verkligen tuffa tider. Byggbranschen är illa ute, liksom företagare med verksamhet som bygger på obskyra särintressen. Nej, men vad skriver jag? Inte behöver verksamheterna bygga på några särintressen. Folk har det tufft i allmänhet och det flyger i nuläget knappast gödda oxfiléer omkring i luften att samla in. Hur en konkurs går till är något som allt fler svenskar ovilligt får kännedom om.

De enda gånger jag eventuellt lyssnar på vanliga nyheter är om jag sitter i bilen och jag inte orkat/hunnit koppla in min telefon. Igår hände detta och jag påmindes om sakers elände. Hyrpersonal i vården står för en mycket stor utgift i vår region och jag gissar att det är likadant i andra regioner runt omkring i Sverige. Allmännyttan står för pengarna i ett system som är riggat för ”vanlig” konkurrens vilket gör att allt blir helt skevt. Detsamma gäller skolvärlden där privatskolor konkurrerar mot de kommunala skolorna med helt olika förutsättningar. Jag har inget emot verksamheter med nytänkande, men jag är ytterst avigt inställd till slöseri med skattemedel.

Jens Nylander är en ”utvecklare, analytiker och serieentreprenör” som byggt en AI-robot som gått igenom offentliga verksamheters upphandlingar och fakturor. Hans hemsida uppdateras hela tiden med nya uppgifter och den är öppen och sökbar för alla. I en artikel för Kvartal berättar Nylander om hur han med sitt AI-verktyg kommit fram till att det finns åtminstone 90 miljarder att spara genom att styra upp de svenska kommunernas och regionernas ekonomi. I det sammanhanget låter en halv miljard som småpengar. Region Blekinge har blivit lovad att besparingarna inte gäller faktisk vårdpersonal, men just nu surras det runt omkring i vårt län! Folk är oroliga. Jag har försökt följa vår regions förehavanden sedan vi flyttade hit 2016 och det är mycket som varit mer än lovligt skumt. Att det i slutänden handlar om människors liv och död gör att det känns olustigt. Ju större organisation, desto större administration och ju längre kommer man från de personer som man faktiskt ska ta hand om. Vurmen för dessa stora paraplyn som sväljer allt i sin väg känns inte alltid helt sund.

Det ska bli synnerligen intressant att se vad som faktiskt händer i den process som nu rullar igång i Region Blekinge. Det är i vanlig ordning många som länge ropat på att saker och ting är galna, men få som accepterar att det kan göra ont att göra om och göra bättre. Eller snarare, de flesta vill säkert att något ska göras, men få är beredda att betala priset. Allmännyttans hjul är varken kända för att snurra särskilt snabbt eller särskilt effektivt, men kanske kommer vi den här gången slås av häpnad? Den som (över)lever får se.

13 mar

Varde ljus…

… och varde det inget ljus får man skapa illusionen av detsamma. Ljuset är livsviktigt för människan, framför allt de som har lika lite energi som vore de björnar i ide fast de ändå måste funka som fullt sommaralerta varelser. Det är inte lätt, det där. Jag har flera av dessa sommarfjärilar i min storfamilj. De som vaknar till liv, kommer ur sin vinterdvala klippandes med trötta ögon och slokande axlar ungefär när vitsipporna svämmar över i gläntor och vattnet porlar sådär extra vackert i bäckarna. De som känner att de kan andas lite lättare om himlen bara visar blå fläckar, som sträcker sig mot ljuset och får rakare ryggar och mer spänst i stegen då solen glittrar till i de nakna grenarna som längtar efter att saven ska stiga. För alla som mår så här, som känner så här, som längtar på det här viset, blir varje solstråle viktig. Och eftersom mörkret kämpar på med stor kraft i år är det mer eller mindre livsnödvändigt att gå på ljusjakt, att fylla livet med sådant som ger känslan av att ljuset är här fast det kanske dröjer. Det går inte riktigt att gräva i jorden än, men det går att fylla krukor med billiga ICA-påskliljor. Det går att baka egna hamburgerbröd till frasigt stekta nötfärsburgare (som kan ätas som en glad och inbjudande hamburgertallrik utan bröd om man är jag) och man kan stoppa omtänksamma buketter i second hand-inköpta tunga och ljusblå kristallvaser. Önskan om ljusets vardande blir uppfylld och när värmen sprider sig från hjärtat istället för att komma från det mot solen vända ansiktet med blundande ögon finns det ännu lite kraft att vänta in den riktiga solen.

12 mar

När ChatGPT får uppgiften att röra om i grytan.

Jag har fullt upp i livet, men varken kamera eller telefonkamera har fått jobba särskilt hårt sedan vi kom hem från Stockholm. Att det inte finns bilder betyder inte att livet varit händelselöst. Tvärtom skakas det runt hos många runt omkring mig, både nära och längre ifrån. Så är det ju med livet, det pågår vare sig vi är nöjda med handlingen eller ej. Det finns ingen regissör att avskeda, ingen kompositör som kan ändra från soundtrack i moll till dur, ingen scenograf som helt plötsligt fixat vårfint och putsat ens fönsterrutor. Måsbajset sitter där det sitter om inte jag torkar bort det och är jag missnöjd med något kan jag klaga (sällan en bestående situation till det bättre) eller agera med handlingskraft (bättre chans till förändring).

OM det nu var så att jag kunde förändra inte bara min egen livssituation, utan även mina medmänniskors, hur skulle jag gå tillväga? Frågorna kom från ChatGPT efter att jag önskat ”frågor om sådant som är viktigt på riktigt”. Sanningen är att de tre första omgångarna frågor var urtrista och inte alls ”viktiga på riktigt”. Det handlade om resor i tiden, superkrafter, att träffa nu levande eller döda personer, att äga vad som helst i hela världen osv, osv. Den fjärde omgången tycker jag har något. Inte är frågorna särskilt lätta att svara på, men eftersom det inte finns något facit och jag inte behöver ställas mot väggen efteråt så försöker jag ändå.

  1. Om du kunde ändra ett samhällsproblem över en natt, vad skulle det vara och hur skulle du lösa det?
    Jag skulle trolla bort människors egoism. Så mycket av mänsklighetens elände skulle försvinna per automatik.
  2. Hur tror du att världen skulle förändras om alla människor plötsligt hade total öppenhet och ärlighet gentemot varandra?
    Oj, det hade varit revolutionerande både rent mellanmänskligt och samhälleligt. Om det ingick en känsla av tvång att tala sanning oombedd hade livet blivit mycket tuffare, skulle det finnas möjlighet att inte i alla stunder uttrycka det man tänker hade det lett till färre problem.
  3. Om du hade makten att omstrukturera utbildningssystemet, vilka förändringar skulle du införa för att förbättra det?
    Alla skulle definitivt inte gå i skolan på det sätt den är strukturerad nu. Mindre grupper, större frihet att nivågruppera, fler lärlingar, möjlighet att hemskola sina barn, färre som skulle fortsätta med högre studier.
  4. Hur påverkar teknologins framsteg ditt sätt att skapa och upprätthålla meningsfulla relationer?
    Jag talar med barnbarnet via FaceTime nästan varje dag, kan upprätthålla kontakt med släkt och vänner som befinner sig på alla möjliga platser i världen och är tacksam för andra plattformar genom vilka kontakt kan upprätthållas. Mobiltelefonsamtal i bilen är ju också toppen! Jag har också fina vänner som jag träffat genom gemensamma intressen i nätforum, vissa vänskaper har hållit i över tjugo år.
  5. Om du kunde eliminera en form av orättvisa eller diskriminering från världen, vilken skulle det vara och varför?
    Att alla barn skulle få känna sig älskade och trygga från första stund. Så mycket elände orsakas i förlängningen av att det inte är på det viset.
  6. Hur tror du att vi bäst kan hantera de utmaningar som klimatförändringarna medför?
    Jorden har visat sig vara en mycket motståndskraftig skapelse som gått igenom mängder av olika katastrofer och fortfarande är en plats för liv. Vi får helt enkelt hjälpa till genom att göra anpassningar som leder till gott för oss alla som lever i detta ekosystem!
  7. Om du hade möjlighet att påverka världens politik, vilka grundläggande principer eller värderingar skulle du försöka främja?
    Se svaret på fråga ett. Inga vidare utvecklingar behövs.
  8. Hur ser din vision ut för en idealisk framtid, och vilka steg tror du skulle leda oss dit?
    Idealisk för vem kan man undra… Jag har tyvärr ingen nydanande John Lennon-text med visioner om en omänskligt kärleksfull mänsklighet i bakfickan. När människor sätter sig själva som gudar över universum verkar det leda till ännu mer elände. Homo sapiens utan visioner om något mer, något större, något mer balanserat, det känns som att det är där vi är. ”Om alla bara var lika smarta som jag skulle vi bara ta livet av oss allihop, då skulle jorden få chans till läkning.” Typ den kommentaren läste jag från en klimatkämpe för några år sedan. Bli vegan, sterilisera dig, utrota de onda människorna. Jag kan tyvärr inte hitta artikeln, men det behövs kanske inte, för jag tror verkligen inte att det är rätt väg att gå. Acceptans för att livet är orättvist och att vi ändå kan göra mycket för att göra det bättre, att det finns hopp, det är min önskan för mänskligheten. Hur vi skulle kunna komma dit har jag dock svårt att ens börja sortera tankarna runt.
  9. Om du kunde ge en enda insikt eller lärdom till alla människor, vad skulle det vara?
    Du är värdefull.
  10. Hur skulle världen förändras om människor övergav materialism och istället prioriterade andlig utveckling och personlig tillväxt?
    Om glitchar som narcissism, psykopati, PTSD, psykisk ohälsa och liknande samtidigt försvann skulle vi nog få något slags kollektivistiska småsamhällen där människor mest strävade efter att göra gott. (Kloster, amishliknande samhällen osv.) Vad nu ”gott” innebär är ju beroende på vilken kultur man kommer ifrån, så vi får kanske fortsätta den diskussionen en annan dag.
11 mar

Frågor och svar om musik med hjälp av SB och ChatGPT.

Sandra Beijer bad ChatGPT om hjälp att hitta tjugo frågor till ett blogginlägg om musik som skulle kunna ge underhållande svar. ChatGPT var i vanlig ordning mycket hjälpsam(t). Sandras svar är till viss del underhållande, men framför allt blev jag sugen på att sno frågorna rätt av och svara på dem jag också. Särskilt underhållande blir kanske inte mina svar, men jag ser personligen fram emot att för en stund snurra runt i en av de världar jag trivs bäst i.

→ Vilken låt har en speciell plats i ditt hjärta och varför?
Jag inser redan på första frågan att de här svaren kommer att bli allt annat än okomplicerade. Jag lyssnar jättemycket på musik. Känslorna styr om det ska upplevas, tröstas, ges kraft eller något helt annat och ibland kan jag bara nöta samma gamla spellista dag ut och dag in i veckor. Hur ska jag ärligen kunna svara på den här frågan? Av någon anledning var den första låt som kom upp i huvudet Rajatons Butterfly. Åren med våra barn i Adolf Fredriks musikklasser bjöd på så många omvälvande musikupplevelser. Denna hörde jag framföras av en äldre klass på en av sonens konserter och blev golvad. Fortfarande tillhör den mina favoritfavoriter.

→ Om du kunde vara frontfigur i vilket band som helst för en dag, vilket skulle det vara och varför?
Jag vill absolut inte vara frontfigur, aldrig någonsin! Jag hade velat vara basist eller trummis om jag nu ska befinna mig i en låtsasvärld. Det hade dock varit roligt att få skriva låtar med gubbarna i Rush då det begav sig.

→ Vilket är ditt tidigaste musikminne och vilken känsla väcker det?
Att sjunga ”Du lilla bäck” tvåstämmigt med min mamma! Åh, älskade det och var forever hooked på att sjunga andrastämmor.

→ Finns det en låt som alltid får dig att dansa, oavsett situation?
Jag är känd för att inte vara av det dansanta slaget, men drar du igång Queens Don’t stop me now så kan jag inte låta bli att vicka på tårna.

→ Vilken är den mest oväntade låten i din spellista?
Tja, jag får väl utgå från hur jag ser på min egen musiksmak. Eftersom jag och mina brorsbarn gillar att ha dansparty tillsammans har jag en del av deras låtar som jag tycker är rätt, hm, märkliga. En sådan är Niellos och Lisa Ajax Tror du att jag bryr mig. Den hade jag aldrig lagt till själv.

→ Om du kunde välja en låt att lyssna på för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?
Beethovens pianosonat no. 8 i C moll, op. 13, den som också har fått namnet Pathétique. Detta stycke fyller mig med all världens vemod, men ger mig också den tröst jag behöver.

→ Vilken låttext har påverkat dig mest och på vilket sätt?
Under tiden som jag har gått igenom stora och bestående förändringar har jag alltid lyssnat mycket på musik. Att välja bara en text känns futtigt och otillräckligt, så jag får välja den som först tryckte sig igenom gyttret av livsomvälvande texter: Carpenters Top of the world. Vi spelade den högt och ofta i bilen under en period i barnens tonår då det ofta var ”spänt läge” hemma. Alla brukade sjunga med och under de stunderna kände jag verkligen trösten i ordspråket ”this too shall pass”. Och det gjorde det ju!

→ Har du någon musikalisk guilty pleasure? Berätta!
Hahaha, vem har inte det? Jag brukar säga att jag kan osedvanligt många texter till dansbandslåtar för att påstå att jag ”hatar dansband”. Mina föräldrar älskade dansbandsmusik och under deras sista tid i livet då jag till och från bodde hos dem på heltid blev det mycket dansband. Vad kan jag säga? Det är trallvänligt! Dessutom älskar jag country och dansband ligger inte långt ifrån, varken stil- eller textmässigt. Att en av de sista låtar som åkte upp på min Gillat-lista på Spotify var Arvingarnas Inbjudan till Bohuslän hade jag aldrig känt mig manad att berätta utan denna fråga…

→ Vilken är den bästa livekonserten du någonsin har varit på och varför?
Hjälp, dessa frågor är så svåra! Kent? Dolly Parton? Visfestivalen i Västervik någon gång på 90-talet? Sonens avslutningskonsert i nian? Bon Jovi? Globens Lucia? Gardners Lamb of God? Nej du, den här frågan kan inte få något vettigt svar. Jag älskar livekonserter, vare sig småglin sjunger falskt med känsla eller världskändisar levererar som om deras liv hängde på just denna konsert! Jag skulle kunna fylla ett lyxhotells största pool med tårarna som trillat de gånger jag upplevt livemusik genom åren. Musik är livet!

→ Om du kunde transporteras tillbaka i tiden för att bevittna ett historiskt musikevenemang, vilket skulle du välja?
Lätt! (Äntligen…) Premiären för Händels Messias i Dublin.

→ Vilken låt var den första du lyssnade på imorse?
Sias Courage to change. Den har de senaste åren betytt mycket för mig och känns som en bra start på dagen.

→ Har du någonsin gråtit till en låt? Vilken och varför?
Hahahahahahahahaaaaaaaaa! Hahaha. Om detta är första gången du läser något jag skrivit ber jag om ursäkt för mitt gapskratt. Maken har uppfunnit ordet ”gråtknarka” efter att ha blivit inspirerad av mitt sätt att ta mig an konstformer av olika slag. Jag är kanske lite ovanlig så till vida att jag är väldigt jämn i humöret i vardagslivet för att känna mina känslor så intensivt som jag gör genom musik, film och böcker. Svaret är att jag nästan varje dag (sedan jag fick vårt första barn, innan dess grät jag sällan) gråter till musik.

→ Vilket musikinstrument önskar du att du kunde spela och varför?
Jag önskar att jag hade varit bättre på att öva på min fiol och på pianot. Jaja, nu gav dessa instrument mig mycket glädje under min uppväxt, så jag får vara glad över det. Annars hade jag gärna spelat elbas, cello eller trummor. Eller oboe, det är så vackert. Förresten, jag har alltid fascinerats av duktiga barockmusiker, varför inte bli blockflöjtsproffs?

→ Finns det en låt som förändrade ditt sätt att se på världen? Berätta!
När min moster i slutet av sjuttiotalet ledde barnkören i kyrkan i ”Över jordens buller” så taket lyfte upptäckte jag hur härligt det är med körsång. Jag har sedan dess varit en trogen körsångare och hoppas att jag får fortsätta sjunga med andra forever and ever.

→ Vilken låt påminner dig om en specifik person eller tid i ditt liv?
George Michaels hela CD Listen without prejudice är den första som kommer upp i huvudet, men jag lyssnade på den så, så mycket under några år (kom ihåg, detta var innan jag ens hade kunnat uppfinna Spotify i fantasin) då jag gick från att vara en ung lärarstudent som trots allt levde ett otroligt skyddat liv till att bli en ganska ung vuxen som hade skakats om på många olika sätt på bara några år. Alla dessa Sliding Doors-tillfällen kan ju ge vem som helst hicka…

→ Vilket är ditt favoritalbum? Berätta mer.
Mamma brukade ärva LP-skivor av sin tvillingsyster. En av dem var Dolly Partons Jolene, den som ledde till en livslång kärlek till countrymusik. Detta var alltså anledningen till att jag visste att Whitney Houstons kändisskap byggde på någon annans skapelse. (Inte för att det gjorde något, jag älskade Whitney av hela mitt tonåriga och kärlekskranka hjärta.)

→ Vilken artist eller band skulle du helst vilja se återförenas?
Båda systrarna Nilsson i Ainbusk är ju döda, men deras musik är odödlig. Deras livekonsert som jag och lillasyster gick på precis när hon skulle åka jorden runt (tror jag det var, hon skulle i alla fall ut på resa) gick inte av för hackor. Där kan man tala om passion och närvaro!

→ Om ditt liv var en film, vilken låt skulle spelas i öppningsscenen?
Salem Al Fakirs Keep on walking eller Jumpers Solen stiger upp även idag. Jag är pessimisten som verkligen vill vara optimist, så dessa realistlåtar med positiv pepp gör mig alltid lika full av hopp. Jag är nöjd över att kunna plocka bara två att välja mellan.

→ Om du kunde skriva en låt med någon, levande eller död, vem skulle det vara och vad skulle låten handla om?
Georg Riedel, Kenneth Gärdestad, Sofia Karlsson eller någon annan fantastisk kompositör som inte nödvändigtvis är så känd. Låten skulle naturligtvis handla om livets komplexitet, högt och lågt, men den måste sluta med solsken i blick.

→ Vilken är din favoritmusikvideo och varför?
Det finns inget annat val än detta. Vad kan jag säga? Jag var tonåring på åttiotalet, Morten Harket var så ruskigt snygg och hela upplägget är och var sjukt läckert.

Här har du alltså en liten del av mitt musikaliska hjärta, komprimerat med hjälp av ChatGPT. Så kan en måndag i mars också börja.

10 mar

Allt fint klockan 19.16 en söndag.

  • filmen där lilla barnbarnet busar med sin moster
  • att höra maken och sonen snacka på FaceTime
  • Spotifys tidskapsel som spelar Kyrie med Mr. Mister
  • den perfekta sprejflaskan som kan spreja upp och ner står återigen på skrivbordet
  • basilikan har kommit upp
  • de trettiotvå pennorna på skrivbordet som jag bara har lekt med i en halvtimme
  • glasögonen som gör att texten på datorn blir perfekt skarp
  • smaken av den smarriga asiatiska kycklingrätt med risnudlar som dröjer sig kvar i munnen
  • tacksamheten över att ha kunnat hjälpa någon idag
  • alla mina små extrabarn som ger så mycket kärlek
  • brorsonens inspelade hälsning om att han och syrran kommer hit på onsdag med bifogat muskelflex under cool, svart täckväst
  • doften av en välmående Dr Westerlund
  • vetskapen om att finnas i ett givet sammanhang som jag älskar
  • bilden på solsken i blick
  • långvarig och ny vänskap
  • en någorlunda bibehållen kognitiv förmåga
  • hemtrevligheten i mitt arbetsrum
  • den väntande stickningen framför den varma kaminen
  • det faktum att imorgon är en annan dag
10 mar

Fira det nya livet!

Med så mycket släkt och vänner i USA växte jag upp med några traditioner som jag tog för givna, men som de flesta andra svenskar uppmärksammat först i närtid då amerikanska påverkare delat med sig av sina liv. Jag och mina syskon hade bland annat julstrumpor som vi fick grejer i på julaftons morgon (fortfarande en viktig tradition för de flesta i vår familj) och kvinnorna i mammas familj och väninnorna hade en baby shower för mamma då jag låg i magen 1970. Att vi inte firade Halloween hade, tror jag, mest att göra med att mamma verkligen tyckte det var otäckt med att sätta låtsasgravar i sin trädgård, hänga skelett runt om i huset och klä ut sig med läskiga masker.

En av våra barndomsvänner gifte sig och hamnade i USA. Hon och hennes man har blivit som vår familj. Våra ungar ser på deras barn som sina amerikanska ”låtsaskusiner” då vi firade alla födelsedagar, högtider och andra begivenheter med dem under våra år i Orem. Den äldste sonen och hans fru väntar barn i april. Med anledning av detta bestämde de sig för att flytta från Virginia till vårt lilla hörn i Sverige för att de ville erbjuda sitt barn en tryggare miljö. (Frun i familjen är ”public defender”, allmän försvarare, och tycker att Sverige mest har ”cute crime”. Hon hänger inte riktigt med på svenskars syn på att Sverige har blivit otryggt. Att se på livet genom andras ögon kan ibland ge perspektiv.)

Igår hade min syster ordnat en så fin baby shower till den blivande förstagångsmamman och den lilla bebisen som är på väg i sitt vackra hem. Det var fantastiskt att känna kvinnokraften från alla åtta kvinnor som hamnat i Karlskrona på olika vis (Jag och syrran är födda här, flyttade som unga och trodde aldrig vi skulle flytta ”hem” igen, vår svägerska är från Stockholm, den blivande mamman från USA och de andra kvinnorna från Umeå, Norge, Ryssland och Iran. Wow!) Jag åkte hem och kände mig så glad och tacksam för syrrans initiativ och att vi alla kunde hjälpa till att få de nyinflyttade att känna sig välkomna och omhändertagna.