historia – Sida 4

24 apr

Inte i finrummet, tack.

I söndags satt vi och pratade med svärföräldrarna om filmer och teveserier som har gjort bestående intryck på oss. Dallas kom upp till diskussion. Det handlade om åsikter i finrummet… (Svärmor hade förresten Staffan Vilse-i-pannkakan Westerberg i filmkunskap på lärarhögskolan. What?! 26 år i familjen och denna information hade jag helt missat!) Idag hörde jag att Cliff Barnes, Ken Kercheval, har gått bort. Han var gammal, men jag blir alltid så nostalgisk när jag påminns om det som varit.

När min klass åkte till vår vänortsklass i Hillerød 1983 hade vi förberett en sketch på engelska till dem. Det var ett slags Dallas-tribute.

”Good morning, miss Ellie!”
”Good morning, Sue Ellen!”
”What are your plans today, JR?”
”Cheers, Bobby!”

Tja, kanske var det inte riktigt så det gick till, men inte långt ifrån. Jag tror att jag var Sue Ellen, men jag kommer inte riktigt ihåg. Det kanske du gör, Sanne? Hahaha!

Jag tror inte det finns många i min generation som har gått helt fria från påverkan av Dallas. Vad har teveserier i samma stuk gjort för samhällets utveckling? Mamma gillade att titta på just Dallas. Jag fick inte, men på något märkligt sätt hamnade jag alltid i vardagsrummet framför teven en bit in i avsnittet. Alla dessa intriger, allt drickande, all ilska, all kärlek, allt elände, all lyx, alla frisyrer – mitt liv har lyckligtvis varit rena barnprogrammet i jämförelse.

Det enda riktiga skämsprogram jag tittat på är annars (tror jag) Paradise Hotel för många år sedan när min systers gamle kompis var med. Han träffade för övrigt sin nuvarande fru under programmet. De har med tiden flyttat utomlands, blivit porrstjärnor och lever numera ett upplyst, naket liv med stort fokus på, hm, andlighet och sex. To each his own, som man säger. Jag hoppas att P och O är lyckliga och har det bra. Jag kan inte o-se bilderna jag googlade fram och tänker inte länka till deras hemsida, men tro mig, jag gör dig en tjänst.

Med det sagt tycker jag du ska lyssna på Dallas signaturmelodi och skänka en tanke till Cliff Barnes och alla de andra som var med och formade oss till de vi blev. Cheers!

28 okt

Här hemma på ön.

Solsken, före. Nu är verandan tom. Den väntar på att återfå lite av sin forna glans och jag kan knappt ”hia mej”… När jag var ute och gick träffade jag Henning och Birgit. De bor lite längre ner på vår väg, men viktigast av allt är att Hennings farbror byggde vårt (eller än så länge min brors och svägerskas) hus. H har varit dålig och B vill att han ska pigga på sig lite innan han får sitta ner med mig och berätta sina minnen. Jag kan knappt hia mej för det heller.

Vi har nu fått hela Riksarkivets information om denna fastighet. Jag kan inte uttyda allt och ett par dokument verkar ha kommit fel. Trots det är det jättespännande att följa köpehandlingarna och jag älskar att vara en del av den här platsens historia! Nu ska jag bara förstå mig på de nitiska handläggarnas alla förkortningar.

05 jul

Serendipity!

Lite för ofta händer det att saker och ting faller på plats efter lång tid och att jag känner starkt att det var precis såhär ”något” skulle bli och vara. För flera månader hörde jag av mig till kommunen för att få reda på vilka som hade bott i vårt hus och kanske till och med få reda på vem som hade byggt det. Officiella dokument är ofta väldigt krångliga att förstå sig på och dessutom kan de vara svåra att hitta. För att komma längre än det vi redan visste (att Elsa och Anton Svensson hade bott här tillsammans med sin fosterson Kjell) fick vi gå vidare till Riksarkivet. Igår kom så ett kuvert med svar på min fråga… Enligt vissa källor finns information om att huset troligtvis byggdes 1915, kanske av ”återvändare” (emigranter som flyttade tillbaka till Sverige). Enligt Riksarkivets källor verkar det som att Sven Olof Larsson och hans hustru Hilda Maria Larsson (född Petersson) köpte marken 1914. Detta tyder på att uppgiften om att husets byggår är 1915 stämmer.

Efter att ha gått in på Ancestry och sökt runt en stund kunde jag konstatera att vår käre Sven Olof emigrerade till Amerika 1893. Då han gifte sig med Hilda 1913 då de båda var liiiite till åren komna var det i Sturkö kyrka, så någon gång kom han uppenbarligen tillbaka. Sven, eller Swen, var återvändare! Det är faktiskt lite ryskvalitet på den här informationen. Jag hittar inga dokument från USA och inte heller några barn till Olof och Hilda, men än är inte den här historien färdigskriven. På sätt och vis känns det ändå som att det finns flera anledningar till att vi trivs så fint här hemma. Visst är historia fascinerande?

24 jun

Halleluja!

Det har regnat här hela eftermiddagen. Inga mängder, enligt väderstationen 4,5 mm, men det känns så bra! I vedspisen brinner det och yngsta dottern bakar sugar cookies. Ja, i vanliga ugnen alltså.

Jag läste i släktboken inför släktträffen härom veckan om hur flera missväxtår på raken fick människor att drabbas av allt möjligt elände. (Prisad vare potatisen!) ”Folk” reflekterar idag väldigt sällan om vädret annat än som av betydelse för hur lyckad semestern blir. Jag undrar hur många som skulle stå orubbade om någon stor naturkatastrof skulle inträffa? Hur många skulle ens ha tillräckligt mycket toapapper för en vecka? Det tål att tänkas på, men först ska jag fortsätta njuta av regndropparna på fönstret.

28 mar

Livet, döden och allt däremellan.

Livet. Av mammas sju pelargoner överlevde fem. Jag beskar och planterade om dem samma dag och väntade ivrigt på att se om de skulle ta sig. Eftersom det här var första gången under mina fyrtiosju år som jag gjort detta såg jag efteråt att jag nog borde ha beskurit lite hårdare på vissa av dem, men det är okej. Man lär sig av sina misstag! Fyra pellisar har nu tagit sig och den femte ser kraftig och bra ut, men den har helt enkelt bestämt sig för att inte släppa ut några fler värkande knoppar. Min syster som har bättre koll än jag säger att det i höstas fanns både Mårbacka, rosenknoppspelargon och några andra ”allmänna” sorter. Nu får vi se vilka det är som har klarat sig. Jag satte några toppar som sticklingar, men ingen av dem klarade sig. Bu… Dr Westerlund toppade jag och har nu två sticklingar som verkar ha tagit sig. Bottendelen har jag förberett för att få till en uppstammad ”fisblomma” (rosengeranium, doftgeranium eller Doktor Westerlunds hälsoblomma), den ena sticklingen ska min faster få och den andra hoppas jag kunna använda som ”avelsblomma”. Se där sådan plant-tant jag har blivit! Jag har stora drömmar.

Döden. Häromdagen gick jag förbi mammas, mormors och morfars grav för att titta till den lite. Det var ruggigt och kyligt och nästan lite kusligt och dagen passade perfekt för en kyrkogårdsrunda. Jag fotade alla Bonniers gravar (släkten från mormors sida, valloner, inte bok-Bonniers) och sprang på den här graven. Vem var Swan Swanson? Vem kan veta något om hans livsöde? Han måste ju ha varit en Sven Svensson som kom tillbaka från Amerika som Swan Swanson. När jag söker i släktforskningsregister hittar jag att han var stenhuggare, att han och hans hustru Charlotta emigrerade tillsammans med sin dotter Anna Carolina till USA 1908, men att både Sven och Charlotta dog på Sturkö (1956 respektive 1963). Vad hände med Anna Carolina? Blev hon kvar i USA då hennes föräldrar flyttade tillbaka? Anna Carolina hade en tvilling, Ernst Wilhelm, som dog bara ett par veckor gammal. Blev det fler barn då familjen hade flyttat till Amerika, eller vad hände? Jag borde kanske koncentrera mig på mina släktingar, men Amerikaemigranten i mig kan inte låta bli att fascineras…

Allt däremellan. Jag drömmer nu om trädgården, att påta och odla och njuta i syrenbersån som väl kommer att finnas om några år. Idag kom en duktig trädgårdsarbetare hit. Vi gick igenom gården, hon benade ur vad som behövde göras och vi kunde konstatera att jag har anlag för detta jobb (mycket av det hon föreslog hade jag ritat ner på min ritning), hahaha. Någon magnolia blir det inte just nu, kanske aldrig, men mycket av det jag skulle vilja ha tror jag att vi kan få till. Det kommer att ta tid, kosta en del och framför allt gäller det att böja rygg och hoppas på att den och lederna håller. Att vara plant-tant är en sak, men att bli en sådan där trädgårdsgalning är en annan. Mina leder börjar redan protestera, men det får väl lösa sig. Nu ska Uttorp 1:150 återfå sin forna prakt!

12 mar

Idag om ett år.

Just nu går ett teveprogram som heter ”Idag om ett år”. Om det nu blev som det var tänkt kommer vår gamle granne Ingemar Stenslätt att vara med i något av de kommande programmen. Idén är enkel. Varje deltagare har haft ett mål att uppfylla på ett år och i studion pågår lite trolleri (de går efter en intervju förra året ut genom en dörr och kommer in igenom en annan dörr i år). Vissa har lyckats med sina målsättningar, men för andra fortsätter livet på något sätt ändå. I det första programmet handlade det bl a om att hitta en partner, gå från otränad till att tävla i kroppsbyggning, göra hela tjejklassikern, utöka familjen med ett barn och lite annat stort och smått. Själva programmet kändes lite forcerat då det skulle hinnas med så många ändå rätt stora bedrifter på relativt kort tid, men jag har ändå inte kunnat sluta tänka på vad som hände dessa människor på grund av en medveten målsättning. Hur mycket kan livet förändras på riktigt? Hur kommer det sig att vissa människor verkligen gör något åt en situation de inte är bekväma med medan andra ältar samma saker om och om igen, sådant som de säger sig vilja göra (något åt) men som det aldrig blir något av?

Själv gick jag igenom den här bloggen för att se hur mitt liv hade gestaltat sig den här dagen under de senaste sex åren. Kunde jag hitta några tecken på att det var förändring på gång, eller rent av ältande? Är jag nöjd med hur mitt NU ser ut idag, eller vad tänker jag annars göra åt saken? Hur är det med dig? Känner du att du skulle kunna göra ditt NU bättre genom att göra det medvetna valet ”Idag om ett år…”?

12 mars 2017

I kväll kom min fina, fina Oremkompis hit och jag fick flera timmar i soffan tillsammans med henne. Orsaken till Sverigebesöket var varken rolig eller inplanerad, men då det jobbiga ”slutade lyckligt” är jag ändå jätteglad att hon kom hit. Ibland är det lätt att känna sig självisk.

12 mars 2016

12 mars 2015

En av grannfruarna hade förut blomsterbutik här i närheten, men bestämde sig för att satsa bara på bröllop och fester istället. Numera kör hon därför sin verksamhet hemifrån (garaget). E och hennes kompisar fick i går en blomsterarrangemangskurs som hette duga av henne. Hon gick igenom både hur man binder buketter och hur man gör de blomsterdekorationer som tonåringarna brukar ha på sig till sina skoldanser. Buketten som fick följa med hem gick inte alls av för hackor! Den är en riktig vitamininjektion på alla sätt och vis. Bra jobbat E!

12 mars 2014

Jag försöker nu utmana mig själv då det gäller mina kunskaper i Photoshop och Illustrator. Det ingår i mitt årsprojekt Ett Litet Ord (reach). Jag har alltid utgått från att jag har haft ett problem eller ett uppdrag att lösa. Nu funderar jag istället på vilka kunskaper jag saknar och har bara de senaste veckorna lärt mig nya kortkommandon (som jag hade haft nytta av för länge sedan) och annat klurigt. Dessvärre verkar det som att den äldsta dottern håller på att gå förbi mig när det gäller dessa tekniska utmaningar, men det är något som jag bara uppmuntrar!

Bra sätt att fira våren:

SMASKIGA REVBEN!

Dry Rub:

4 msk chilipulver

2 msk vitlökspulver

2 msk malda senapsfrön

1 msk havssalt

2 msk spiskummin

1 msk koriander

2 msk paprikapulver

1 msk torkad, malen chipotlepeppar (vi tar mycket mindre, och vi drar gärna ner till ca hälften av chilipulvret för tjejernas skull)

Pulvret räcker till två stora revbensspjäll eller tre ”baby back ribs”. Se till att skära bort hinnan på baksidan av revbenen som ev. inte har skurits bort av slaktaren innan du gnuggar in köttet ordentligt med pulver. Låt gärna ligga och dra i kylen väl inpackat i plastfolie några timmar innan de åker skjuts in i ugnen i 150°C. Lägg spjällen med benen neråt över ett galler på en aluminiumfolieklädd djup bakplåt och ringla lite olivolja över. Grädda i en timme. Vänd plåten (inte spjällen) en gång i halvtimmen efter det tills du har gräddat dina revbensspjäll i 3,5 h. (3 h för baby back ribs.) Smaklig spis!

12 mars 2013

Min dag idag kan sammanfattas med orden Bounce, Svett och Tårar. Jag har skrattat också, så det var inte så illa som det kanske lät vid första öronkastet… Jag har tvättat, haft ont i magen, gått utan att känna av benskadan alls för första gången sedan olyckan, sett gamla bilder och blivit ruskigt nostalgisk, lagat god och äcklig mat, haft ont igen, jobbat, skjutsat, lärt ut, umgåtts… Jag har däremot inte haft någon tid att leta efter musik, så jag bjuder på några självklarheter:

Agnetha Fältskogs nya singel When You Really Loved Somebody.

Totos I’ll Be Over You. Bara för att.

Pigram Brothers Nothing Really Matters. Maybe time will right the wrongs…

12 mars 2012

Jag känner att jag fylls med lite mer liv för varje dag som går. Solen, ljuset, grönskan – åh, vad jag har saknat det! För varje år som går blir jag mer och mer känslig för mörkret och kylan. Är det dags att överge fäderneslandet till förmån för ett ställe där man slipper denna evinnerliga vinterseghet? Jag har egentligen ingenting emot snön och det är otroligt mysigt med brasor och levande ljus, men det är fortfarande tungt att ta sig igenom allt det andra. Barnen är så mycket mer villiga att stiga upp då det faktiskt är ljust i rummet klockan sex då de ska upp och det är ännu en i raden av alla fördelar. Vi är gladare, mer positiva och ser mer av det fina runt omkring oss… Jag vet att det finns ljusterapilampor och att kost och motion påverkar den mentala hälsan också, men om man inte utsätter sin kropp för de här vinterutmaningarna alls? Vad händer då?

06 dec

Hur firar du jul?

Advent

Det kristna kyrkoåret börjar med adventus Domini, Herrens ankomst. Från början firades advent under sex veckor, en tid av fasta, förberedelse och firande av Jesu födelse. Sedan 1000-talet har vi firat advent de fyra söndagarna veckorna innan jul.

Den första adventsstjärnan hängdes upp i Tyskland på 1880-talet. De flesta av våra svenska jultraditioner kommer för övrigt från Tyskland och jag tycker fortfarande att tyskarna leder ligan i hur en slipsten ska dras under juletiden. För dig som aldrig har besökt en tysk julmarknad kan jag bara säga att det är mycket speciellt. Nu vet jag inte om saker och ting har förändrats sedan jag sist besökte en i Lübeck, men dessa marknader har inte många likheter med svenska knallemarknader med massproducerat godis, ”öl byggde denna vackra kropp”-tröjor och plastleksaker

Lucia

Lucia må vara ett helgon från Sicilien, men den 13 december var länge en viktig dag även innan några helgon blev inblandade. Midvinter var precis lika viktig som midsommar, årets längsta natt (detta under den julianska kalendern, numera sker vintersolståndet ca en vecka senare), och det ansågs vara farligt att gå och lägga sig och sova då. Därmed inleddes traditionen med lussevaka. Detta var årets mörkaste tid och ljusets makter besvärjades därför så ljuset kunde komma tillbaka. En ljusbringande kvinnofigur var sålunda inblandad även innan någon kände till Sankta Lucia. Det röda bandet i midjan, symbolen för Lucias offer, sägs vara det enda tillägg som kommit med det kristna helgonet. Julegrisen slaktades på lussenatten och efter det festades det tydligen friskt. Inget nytt under solen, alltså.

Staffanssjungning skedde från början efter jul. Då gick djäknar och de yngre omkring och sjöng och samlade in pengar. Att Staffan numera finns med i lussetåget är med andra ord en modern uppfinning.

Jul

Själva julen inleds på julnatten (i Sverige dagen innan jul) och avslutas på trettondagen, dagen då de vise männen sägs ha kommit fram till Betlehem. Den är ett hopkok av hedniska och kristna symboler och traditioner och firas mycket olika i olika delar av världen. I Sverige gillar vi att dra ut på firandet och vår jul firas därmed ända till Tjugondag Knut!

Julen har anor från germanska kulturers förkristna traditioner, men även bl a från den romerska religionens Saturnalia. Midvinterblot, blodsoffer, existerade länge, men alla blotsoffer förbjöds då Norden kristnades. Däremot införde Håkon den Gode en lag då det nya julfirandet instiftades som krävde att man skulle börja dricka öl då julen inleddes och sedan dricka så länge ölen räckte. Annars fick man betala böter… Inte konstigt att svenskar har en lite vriden inställning till alkohol!

Julgranen har funnits med i det tyska firandet sedan 1500-talet. Den engelske munken Bonifatius, missionär i Tyskland, sägs ha förklarat treenigheten med den triangulära formen. Det sägs också att granen hängde upp och ner från taket från början.

Så där ja! Nu kan du fortsätta fira jul i lugn och ro.

04 apr

Boknördarnas drömkväll.

I kväll hade vi möjlighet att träffa och prata med Reid Moon nere i Riverwoods, ett av köpcentren i närheten. Reid är bokhandlare som specialiserar sig på gamla biblar, mormonlitteratur, litterära dokument och förstaupplagor och han har ett fantastiskt bibliotek värt tiotals miljoner dollar i sin bokhandel. I kväll hörde vi denna intressante herre ha en liten presentation om några av sina senaste fynd och efter det började vår familj prata med honom. Det blev ett långt samtal och det slutade med att vi fick komma in från utställningshallen till hans ”privata” bibliotek där han visade E förstaupplagor av Jane Austens illustrerade verk, en stol som stått i Charles Dickens hus och några andra fantastiska guldkorn. Stackars människor som stod i kö för att få prata med honom… Han måste ha tyckt att vi var jätteroligt sällskap! 😀 Jag hoppas att det inte var sista gången vi fick språka med honom. Han frågade ”Are we going to continue to be friends?” Ja, det hoppas vi.

På besök i det häftigaste bibliotek jag någonsin varit i. Snacka om historiens vingslag!

Jaha, ja. En privat visning av Jane Austens förstaupplagor av de första illustrerade verken. Vi fick se hur det var tänkt att Mr Darcy egentligen skulle se ut. Jag måste erkänna att likheten med Colin Firth knappast var slående, men nog var han tjusig!

Jaha, ja nummer två. E med Joseph och Hyrum Smiths privata Mormons böcker. Bara sådär.

Ett av de nyaste tilläggen. En svensk bibel från 1691 som hamnade i samlingen för några veckor sedan då en granne till Mr Moon kom och frågade honom om det fanns intresse för några gamla böcker som hans chef ville göra sig av med i en flytt. Underbar.

Det här var en handgjord exakt kopia av Gutenbergs bibel. Magiskt vacker. Texten är tryckt, färgen är handmålad. Vackraste boken på hela utställningen.

Stackars huvudlösa Marie Antoinettes bönebok och officiella dokument hjälpte föga då folket var i extas och letade syndabockar för orättvisa.

Hej på dig, Charles Dickens stol. Den som fick sitta på dig! Charles Dickens stol. Japp.

Ps: Det sista vi fick göra var att få en snabb titt i kassaskåpet. Där stod till exempel ett dokument undertecknat George Washington lite nonchalant lutat mot väggen. Och den sista skatten var inte dålig den heller. Elizabeth I of England, Anne Boleyns dotter. Tudors? Har du koll? Ja, Reid Moon hade alltså Elizabeths bibel där i kassaskåpet. Och jag svepte liksom lite med handen över den. Jag hoppas verkligen att vi fortsätter vara vänner med Mr Moon. Jag är nämligen inte färdig! Och vår äldsta dotter har nu bytt yrkesdröm. Nu ska hon bli bokkonservator. Heja E!

27 jan

Gräv där du står…

… och det är väl där du har dina rötter? De senaste dagarna har jag varit helt uppslukad av ancestry, företaget som maken jobbar för och som erbjuder tjänster för att bokföra och söka sina rötter. Jag har fört in mycket av alla namn som min mamma forskat fram genom åren både från sin egen och min fars släkt. Hon ägnade hundratals, kanske tusentals timmar, för att söka igenom microfichefilmer som hon hade lånat på biblioteket. Jag satt ibland med henne och letade efter namn i födelse- och dödböcker. Dessa namn var oftast skrivna med väldigt snirkliga bokstäver och kunde vara svåra att uttyda, men varje gång vi hittade en bortglömd släkting var det till tjo och tjim och glada danser.

När jag nu har fört in dessa namn har jag med jämna mellanrum fått tips av ett litet vibrerande löv om födelse- och dödsuppgifter i avfotograferade böcker. Det är lika spännande varje gång det sker, men ännu roligare är det att hitta någon som har mina släktingar i sitt släktträd! Bara idag har jag skickat iväg sju mejl till olika personer som jag antagligen är släkt med på ett eller annat vis.

Vissa dokument berör mer än andra. Detta till exempel:

Margareta (Greta i födelseboken) SOFIA Hansson var min morfars mormor. År 1900 kom den ensamstående mamman Sofia ”i olycka” för andra gången i sitt liv, denna gången med tvillingar. Vid detta tillfälle jobbade Sofia hos en bonde i Klappmark. ANNA Sofia och Karl OSKAR föddes hemma i köket där Sofia var alldeles ensam. Lyckligtvis fick husbonden, som inte var hemma vid detta tillfälle, besök av en rådig man som hämtade släde och fru och tog hem Sofia och de två nyfödda till sig där nöddop utfördes.

Själva historien är inte sorglig i sig även om den vittnar om några tuffa livsöden. Jag kände redan till Sofias och Annas historia, men när jag såg kyrkoboken med två små bebisar som kallades oäkta blev jag ändå väldigt illa berörd. Fy sjutton. Den lilla oäktingen Annas liv komplicerades ytterligare av att hon under sitt första levnadsår drabbades av engelska sjukan och blev döv. Trots dessa utmaningar, eller kanske tack vare dem, visade hon sig bli en fantastisk kvinna som jag är ledsen att jag aldrig fick lära känna. Jag vet faktiskt inte ens om hon fick träffa mig. Hon dog 1972, så rent teoretiskt skulle det vara möjligt. Jag får väl fråga mamma…

Känner du till några spännande livsöden i din släkt?

24 jan

Om att känna historiens vingslag.

Det känns lite trist att säga att jag inte kände min morfar eftersom han inte dog förrän jag var 15 år, men så är det. Han hade sin första hjärnblödning min första jul och sedan kom det fler. För varje gång hans hjärna attackerades förändrades hans personlighet lite grann och det är mest genom alla andra jag fått veta att han måste ha varit den bästa människan på jorden. Alla som kände honom, och då menar jag alla, vittnar om hans fantastiska personlighet. Visst är det väl så att döden kanske lätt får en att putsa någons resumé lite lagom sådär, men inte så här extremt.

Vad vet jag då om Karl Reinhold förutom att han tydligen var otroligt snäll och kärleksfull? Jag kommer ihåg hans vackra norrländska och hans intensiva blick. Jag kommer ihåg att han uppmanade oss barn att inte använda målarböcker utan att vi skulle teckna själva för att utmana vår kreativitet. Om vi nödvändigtvis ville använda de där böckerna, och det ville vi, skulle vi se till att dra alla tuschstreck åt samma håll. Morfar var hobbykonstnär. Han var inte överdrivet fantastiskt och många av hans tavlor skulle kanske kallas ”Hötorgskonst”. Det finns en och annan skapelse som är fantastisk. Jag älskar till exempel porträttet på amiralen (?) som hänger i sommarhuset på Sturkö. (Tavlan med kattungarna är dock så ful att den knappt får hänga på yttervinden…) Morfar tro betydde otroligt mycket för honom och han målade till exempel en stor väggmålning med hela skapelseberättelsen. Han ägnade stora delar av sitt vuxna liv till att dela med sig av sin tro.

När man diskuterar arv och miljö finns det inget som pekar på annat än att man varken kommer undan det ena eller det andra. Det kan sägas vara både på gott och ont. Min kreativa sida tror jag kommer från morfar. Idag var vi hemma hos mammas kusin som är dotter till morfars syster. Vi fick se på tavlor som morfars mor målade och en receptbok som morfars systerdotter hade plitat ner sina bästa recept i. Det går inte att förneka att det sög till lite i magen då jag tänkte att det säkert är från morfars mor, till morfar, till mamma, till mig som intresset för att skriva väl har kommit. Skrev du så här vackert då du var 15 år?