Idag är det 49 år sedan mina föräldrar gifte sig och ett år sedan vi spred fars aska i Klackamåla. Jag och två av mina syskon gick upp till ”fars kulle” och tittade samtidigt till dessa syskons skog som har avverkats nu i vinter.

Vi hade med oss lite blomster såklart. Tulpanerna är fars egna, vitsipporna är från Klackamåla och en av systrarna hade bett om att få med en pärlhyacint i buketten.

Efter avverkningen kan man se den vackra björkskogen som verkade ha kommit dit som av ett trollslag då den har varit dold av barrträd innan.

Här spatserar skogsägarna. Det känns nästan overkligt att se deras namn på stockarna som ligger och väntar på transport!

Fars lillasyster har tagit sig an föräldrahemmet. Nu blir det fint med ny panel.

Dessa skönheter dök upp i vägkanten bara någon kilometer innan vi var framme i Klackamåla. De är ju för sköna!

Enligt tradition var det till kvällen dags att samlas på Vitsippsön i Rödeby. Våra amerikanska gäster fick uppleva en Valborg av sällan skådat slag då det blixtrade och dundrade som bara den. Det fina vindskyddet som grabbarna byggde förra året räckte gott och väl till att hålla oss alla torra och det mesta av tiden hade vi faktiskt uppehåll! (Jag hade klätt mig i fyra lager kläder, vis av erfarenhet.)

Fina lillasyster, inte så liten längre.

Sedan är det den stora pian som snart drar vidare på nya äventyr.

Hej och hå!

Skirt och vackert bladverk. Njutbart!

Anemone nemorosa. Vitsippor. Hela ön är full! Det märktes att våren var mycket senare i år än förra året då vitsipporna inte kommit lika långt.

Efter blixtar och dunder var det dags för magiska under. Nu är vi redo att ta emot maj månad!