Funderingar – Sida 17

17 aug

Återblick med nostalgiska toner.

Jag sitter i mitt arbetsrum och hör regnet smattra mot fönsterkupans tak. Vi har haft en lång, ruskigt torr period och jag njuter verkligen av tanken på att den törstande naturen får det de så väl behöver. Igår var jag och hämtade mina brorsbarn på fritids och förskola. Förskolläraren berättade att de gick från ”nästan inga barn” på hela sommaren till full besättning, 17 barn, igår. Den här veckan är det dags för mjukstart för vissa skolor och nästa vecka drar det igång ordentligt. Jag lider ibland av stark nostalgi (eller lider och lider, jag hänger mig snarare). I år är det första gången sedan 1993 som vi inte firar skolstart här hemma. Nu är fortfarande sonen som går på KTH här, han åker tillbaka till Stockholm om en vecka, men han har flyttat hemifrån och räknas ändå som sitt eget hushåll. Det känns verkligen konstigt!

Jag ser på detta foto från augusti 2011 och tänker att tio år är en hel evighet och en västanfläkt på samma gång. Våra barn växte upp med att vi åt frukost tillsammans varje dag, i ur och skur. Här laddades det med frukost inför sista året i Adolf Fredriks musikklasser för sonen. E skulle börja i sjuan och S var på väg in i femman. Våra hjärtan sitter runt det stora, röda matbordet i det hem som vi alla trivdes så bra i. Maken hade myror i brallan och hade länge förordat flytt och under det här året fick han med sig de två äldsta på sitt drömtåg. När skolåret var slut hade alla tre barnen fått vara med på AF:s sista luciafirande i Globen, G hade haft grundskoleavslutning och vi gick från plan till handling gällande familjens emigration till USA på cirka tre sekunder. Huset såldes snabbt, skolstarten året efter detta foto togs skedde i Orem, UT nedanför Klippiga Bergen och vi fick några riktigt märkliga och fantastiska år tillsammans innan min mammas palliativa cancerdiagnos fick mig och barnen att flytta tillbaka till Sverige (maken kom så småningom efter). Som sagt. Nostalgi.

Nä, detta var knappast min favorittid i livet. Jag hade några år som bjöd på mycket ofrivilligt, men nödvändigt och karaktärsdanande, jobb med mig själv. Vissa fnyser åt åldersrelaterade kriser, men jag får ändå kalla det en riktigt rejäl fyrtioårskris. Jag känner att jag vill klappa mig själv på axeln, krama om hon som var jag riktigt ordentligt och även skänka tröst och hopp. Det kändes rätt eländigt runt tiden då detta foto togs och värre skulle det bli innan det sedan blev bättre. Men det blev bättre! Riktigt bra till och med. Somligt önskar jag faktiskt att jag hade sluppit, men samtidigt är jag så tacksam över den person jag nästan bokstavligt blev täljd till. Det är som att jag kände kniven forma mig i realtid. Hon som är jag idag har mjuka, lena former också runt kvistarna i det råmaterial som var jag då jag kom till jorden. Finns det något jag vill bidra till i världen så är det att ge mina yngre medmänniskor hopp om livet. Ja, det suger ibland, och det är svårt, men glädjeämnena är många! Och som TT en gång lärde mig: This too shall pass (det här går också över).

15 aug

Vilodagen.

Att vara människa idag är fantastiskt på så många olika sätt och vis! Vi har det verkligen bra. Det är också svårt då många inte har förmågan att hantera alla de hjälpmedel som väl mest utvecklats för att göra våra liv lättare. Med elektricitetens intåg fanns det inte längre någon anledning att lägga ner arbetet då mörkret sänkte sig. Alla skärmar och de processer som styr dem gör att vi kan hålla kontakten med släktingar som emigrerat, få hjälp av läkare utan att flytta på oss, leta upp ett recept utan tillgång till kokboken i vilken det en gång publicerades, räkna ut arean på ett brunnslock, samla viktig information om årets skörd med tillhörande bilder och så vidare, och så vidare. Dessa skärmar har också blivit ett gissel. Vi har barn, ungdomar och vuxna som helt klart sover för lite då de inte kan släppa spel, teveserier, sociala medier, pornografi och allt vad det är. Över hela jorden somnar människor med ”nallen” i sin hand och diskussionen om huruvida det är alarmisterna eller revolutionärerna som har rätt i vilka effekter detta ger kommer att fortsätta under lång tid framöver.

En sak som verkar vara tydlig är att vi kanske har blivit latare med alla de hjälpmedel som den tekniska utvecklingen fått fram, men att så många av oss trots det verkligen behöver vila. Vi behöver mer sömn, effektivare sömn, struktur, avslappning och frid. ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den” står det i Andra Moseboken. Det är lätt att fnysa åt kristendomens budord och tänka att det inte gäller i dessa upplysta tider, men jag hävdar att många skulle må bättre om de lydde detta råd. Vik en dag åt en mental vila, lägg undan mobiltelefonen en stund, ”koppla ur”, se till att fylla dina andliga behov, upplev naturens under, lägg undan ”att göra”-listan och öppna ditt hjärta för påfyllning. Ha en fin sabbatsdag, hör du! (Bilder från Fårö kyrka.)

03 aug

Välkommen tillbaka!

Kära du! Jag vill hälsa dig tillbaka till bloggen. Vilken sommar det har varit! Det verkar som att inte bara jag har haft möjlighet att tänka över ett och annat. Förhoppningsvis har också du fått ny energi, större lust, mer inspiration, en känsla av hopp och kanske ett driv framåt som inte fanns där för ett tag sedan.

Semester… Vilket ansvar det ligger på denna västvärldsuppfinning! Så många av oss lägger alla våra drömmar i en låda för att sedan hoppas att de ska uppfyllas under några ynka veckor då vardagen har lagts på is och vädret förväntas leverera varje dag medan alla skrotar omkring med rosor på kind och solsken i blick. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att orealistiska förväntningar kan slå krokben på den bästa av oss. Kanske är det inte så konstigt att det slår över här och där då projekt drar ut på tiden, väder slår om vid fel tillfälle, sjukdomar drabbar oss eller någon helt enkelt inte är på humör. Vikten av vilan som var så hett efterlängtad förminskas och kvällarna blir sena medan hängmattan glöms bort och telefonen fortfarande hänger med överallt.

Med det sagt ser jag fram emot det som ligger framför mig. Denna tid på året ligger mig varmt om hjärtat. Oskrivna block, en svag doft av nyvässade blyertspennor och stunder av fotvård för att ta hand om trädgårdsskitiga fossingar får mig på gott humör. Jag är tacksam för många timmars meditativ trädgårdsvattning, umgänge med alla våra härliga ungdomar, storfamiljstid och sköna bad. Ladan är fortfarande inte målad, men för ett par dagar sedan köpte jag färg och penslar och sonen blev igår färdig med förberedelserna inför uppfräschningen. Maken och svärsonen har grävt lite grus och vi är lite närmare den fina grusgången än vi var i juni. Trädgården dignar av rikedomar och både blommor och ”härodlade grönsaker” har välsignat vårt hem under stora delar av sommaren.

Nu är det dags att sortera igen, både bokstavliga och mentala högar. Jag börjar med att sträcka på gamnacken och förbättra positionen i arbetsstolen för att ge mig själv en chans. Det står ett par flyttkartonger redo för grejerna som står i rummet här bredvid och i mitt sinne har jag börjat fila på bättre strukturer för min verksamhet. Jag önskar dig och mig en njutbar sensommar och en förmåga att landa i det som är, inte uppehålla oss bara i det som var eller det som ligger framför oss.

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Håkan Hellström

11 jul

Om viktiga ting.

Idag svarade jag på frågorna i en enkät. Frågorna ställdes för öppet svar i ett forum till personer som jag känner mig helt trygg med vilket innebar att jag valde att svara helt ärligt.

1) Har ni vägt mer ibland än vad ni skulle önska?
2) Om ja, vad tror ni är orsaken till det?
3) Vad, om något, skulle ändras i era liv om ni alltid vägde en viss målvikt eller hade vissa kroppsmått?

Jag kommer inte att publicera mina svar här, men jag tror att det är frågor som är värda att funderas på också för dig som läser min blogg.

I alla tider har utseende varit en viktig fråga. Det har handlat om allt från poängsättning i den sociala stegen till viktiga markörer för att visa vilken grupp man tillhör. Vi har sett folk ta till den ena extrema metoden efter den andra för att manipulera eller förstärka det genetiska arvet i en viss riktning. Svarta tänder? Absolut, vissa tyckte det var ett helt okej mode. Operera bort några revben för att få en smal midja? Varför inte? Silikoninlägg i bröst, rumpa och kinder? Jajamen, inga problem. Bada i mjölk? Mmmm. Plocka bort ögonbrynen och tatuera in streck istället? Ja, men det låter som en utmärkt idé! Och vi tar din lilla flickbebis och vanbildar hennes vackra fötter så hon får fruktansvärt ont och inte kan gå själv! Men varför har jag inte tänkt på det själv? Snaggat hår på skalpen och en lång, flygigt hårgardin i nacken? Sexy, sexy…

Jaja, jag vet att jag drev på lite hårt där, men det är som det är. Utseende är svårt att förhålla sig till! Och vikt handlar inte bara om utseende, utan även till högsta grad om hälsa och välmående. Man kan vara mullig i kroppen, men orka jobba hårdare än någon annan. Vissa smala, särskilt äldre kvinnor som förnekat sig att äta en fullgod kost under ett helt liv, är så bensköra att de bryter benet om de bara snavar till lite i skogen. Men ofta är det så att en stark och frisk kropp är en betydligt bättre medarbetare än en överviktig, otränad dito. Får jag välja vet jag vilken jag tar.

Det finns så många omständigheter som sätter käppar i hjulet, så det gäller att hålla tungan rätt i mun! Jag befinner mig onekligen på andra halvan av livets spelplan och det känns viktigare än någonsin att försöka göra det bästa av det jag står här med. Hade jag varit lite mer, tja, något annat, hade jag fokuserat på att göra val som hade varit mer hållbara rent hälsomässigt. Nu blev det inte riktigt så, men jag är nöjd ändå. Här är jag, jag mår bra, jag har ett fantastiskt liv.

Igår dog min kära faster efter ett långt och strävsamt liv. Hon var redan lite åtgången då hon hamnade på sjukhus tidigare i veckan, men ingen var nog beredd på att hon stod så nära porten till nästa anhalt. Jag tror ändå att hon var väldigt nöjd med allt hon hade åstadkommit och att hon hade varit en så engagerad familjemedlem på alla håll och kanter. Och du. Ibland går det snabbt. Carpe diem.

17 jun

Svalors spillning, gammalt som blir nytt och goda vänner som består.

Vår fina festlada är numera ett gigantiskt svalbo, snickarverkstad och hemmagym. Det funkar bra. Vi samexisterar och får alla möjlighet att utnyttja utrymmet till fullo. Egentligen är det rätt fint att vädret är så fint att vi kan njuta i Bredavik och inte behöver tränga in oss under tak. Och Albertas lucka blir rätt fin. Jag gillar tanken på att en så värdslig sak som en kökslucka som funnits i släkten i många år har fått flytta hem till oss. Sån är jag.

Efter de senaste dagarna känner jag mig påfylld med något slags vitamin. Gamla vänner, nya vänner, släktingvänner, vänsläktingar – jag är så tacksam för möjligheten jag har att ha fina människor i mitt liv. De senaste dagarna har jag påmints om hur vi ibland får sortera om för att få livet att fungera. Rensa bort energitjuvar, sortera om i prioriteringslistan, vända ut och in på lådan med vardagspusslet för att hitta den saknade hörnbiten. (Ibland ligger den på något mörkt och gudsförgätet ställe, som i dammsugarpåsen.) Tack till dig som ger mig hopp.

Ett av de finaste citaten från låtar jag gillar kommer från Leonard Cohens Anthem:

Det finns en spricka, en spricka i allt
Det är så ljuset kommer in

När vi slutar upprätthålla en perfekt fasad ger vi oss själva möjlighet att fyllas av ljus. Det är i samtal med andra, när vi delar stort och smått, framsteg och bakslag, som vi kan växa och förstå livet bättre. Vi står inte ensamma och mörkret har inte vunnit.

04 jun

Blekingefärgerna.

I Bredavik står världens vackraste solnedgång att finna. Jag tänker alltid att de som uppfann Blekingesöm inspirerades av färgerna i denna och drog ur det essentiella. Jag är tacksam över det hängkläde som mamma sydde till mig, att jag kunde se bortom ungdomlig dumhet och smak då jag inte riktigt uppskattade detta hantverk.

Igår satt vi ute i trädgården tillsammans med mammas kusiner och deras fruar. Magisk solnedgång, filtar för att betvinga kylan och riktigt trevligt sällskap. Känslan av att livet fortsätter också efter det senaste årets galenskaper och tacksamhet över de offer våra föräldrar gjorde för att vi skulle kunna ha tillgång till detta fantastiska. Nu börjar våra och mina syskons barn växa upp och snart är det dags för nästa generation att ta över. Hur den framtiden ser ut är det ingen som vet. Karlskrona kommun planerar bebyggelse längs hela Näsvägen, ”skärgården ska bli mer tillgänglig”. Jag vill inte. Spjärnar emot, vill att paradiset på jorden ska vara intakt och att barn och barnbarn ska få fortsätta njuta. Vi diskuterar framtida scenarier, funderar på olika lösningar, tar en dag i taget. Och njuter av de vackra solnedgångarna.

25 maj

Linoljefärg, för trä och själ.

Något av det härligaste som finns i hantverksväg är att måla med linoljefärg. Min bror sa en gång att den är så pigmentrik att när man tror att färgen är slut i penseln så räcker den flera kvadratmeter till. Precis så känns det. Jag bestämde mig för att välja en halvlitersburk med färg till blomtrappan eftersom en deciliter lät alldeles för lite (jag ska dra på mer färg på ena ytterdörren också), men nu står jag med en ganska liten burk med väldigt mycket färg kvar. Fast jag tyckte att jag hade målat ut all färg tog det en dryg halvtimme att tvätta ur penseln med vatten och linoljesåpa. Jaja, då och då bör man omsätta teori i verkligheten för att något verkligen ska sätta sig.

Precis som det är med så mycket annat i livet är det svårt att omsätta de teoretiska tankarna för välmående i verkligheten. Det spelar ingen roll hur mycket jag vet om hälsa om jag inte omsätter kunskaperna i mitt dagliga liv. Jag har dessutom så många år på nacken att jag hunnit testa en hel del och därför finns erfarenhet också med i paketet.

Mat (ju mer grönsaker och ju mindre processad mat, desto bättre)
Sömn (min syster påminde mig om att utmattningssyndrom började uppmärksammas då elektriciteten kom till stan på 1800-talet, dvs försök att inte hamna i fällan att stanna uppe halva natten bara för att du kan)
Träning (promenader fyller på både kropp och själ, kvinnor bör lyfta lite tungt ibland för att motverka benskörhet)
Relationer (vårda goda relationer och fundera på hur de dåliga kan bli bättre eller ge minskad tyngd)
Generositet (att hjälpa sina medmänniskor är gott för själen, det behövs ingen tjock plånbok för detta)
Tacksamhet (att uttrycka tacksamhet för det goda man har istället för att fokusera på allt som är dåligt ger styrka)

När något på denna lista glappar är det lätt att bli bitter ju mer tyngd som ligger på det. ”Lätt för henne att säga att jag ska…” är en vanlig försvarsreaktion. Vem har inte varit avundsjuk på någon glättig och falsk människa som har allt det man själv inte har? Eller hur många jämför sig med en (eller hundratals) Instagramprofil som bara visar en bråkdel av sitt liv? Är det ens möjligt att vara tillfreds om man lider av ständig sömnbrist, om man bara har råd att äta vitkål och Eldorados kycklingfiléer, om det inte finns en minut över till att ens ta trapporna på jobbet, om ens tonåring lider av svår depression eller om Kronofogden står på trappan och bankar? Jag vill påstå att det är möjligt. ”Stunder av stillhet, ett ögonblick av ro ibland” sjöng Cecilia Vennersten i Det vackraste 1995. Det är en rad som har stannat hos mig som ett uppnåeligt mål i livet. ”Stunder av lycka” sjunger hon också, inte att man ska gå omkring och vara lycklig hela tiden. Det går liksom inte.

Hoppas att du får en fin dag. Själv njuter jag av regnet. Nu behöver jag inte vattna!

16 maj

En grind till en hage, inte Duvemåla, och lite om triggers.

Duvemåla hage

Sedan han lämnat Korpamoen
tar han stigen mot Bökevara
Bidalites vägskäl ser han snart
en halv fjärdingsväg är det bara

Skälljud från korna hör han svagt
ifrån Åskålens näs och uddar
Hölassen där, i träd och snår,
brukar kvarlämna strån och suddar.

Över grind och stätta
har han svingat sig, nu är han nära
Fötterna är lätta
för han vandrar vägen till sin kära

Åkerby har han bakom sig
där ska dansas på lördagsnatten
När han passerat Åleberg
ser han Kråkesjöns dunkla vatten

På Krysseboda sommaräng
ser han liljekonvalj utslagen
Björkskogen där bär nya löv
Där är ljust in på sena dagen

Över grind och stätta
har han svingat sig, nu är han nära
Fötterna är lätta
för han vandrar vägen till sin kära

Och snart är han vid Sju bönders grind
Jag kan skymta hans vita krage
Snart med hans axel mot min kind
går jag i Duvemåla hage.

Björn Ulvaeus/Vilhelm Moberg

Tänk hur många gånger jag har lyssnat på Björn-och-Bennys Kristina från Duvemåla. Alla känslor, all förståelse gällande de olika skedena i Kristina och Karl-Oskars liv, särskilt som emigranter. Den käcka Duvemåla Hage brukar inte direkt framkalla några tårar, men till andra stycken kan jag inte ens höra introt innan tårarna trängs bakom ögonlocken.

Häromdagen skulle jag förklara för en klient hur det är möjligt att återuppleva något om och om igen, bara genom att råka ut för en trigger. En trigger är någonting som får en att reagera känslomässigt. Vanligtvis hänvisar man till triggers då det gäller något svårt och traumatiserande, men man kan också jobba med positiva triggers för att sträva efter önskade mål. En av mina finaste positiva triggers är när förstafiol i en orkester stämmer sin violin och hela orkestern väcks till liv i en hysterisk, men kort, stämningskakafoni. Sorlet som tystnar, tutandet och gnidandet och tyssssstnaden… Jag blir alldeles uppfylld av hänförelse och kroppen bereder sig på att nu kommer det något som jag mår riktigt bra av. Jag längtar verkligen efter att få uppleva detta igen. Att få sjunga med min älskade kör. Att få gå på konsert. Att få stå i ett publikhav. Att få sitta i en domkyrka och förundras över storheten i en makalös komposition med flera hundra år på nacken. Att sjunga med i texter jag har hört massor av gånger. Att helt enkelt få hänföras på det sätt som jag älskar mest. Jag går i min egen Duvemåla hage och väntar på att denna dag ska komma och jag låter inga rapporter störa min förväntan.

09 maj

Åtta år.

Det sägs att varje gång man plockar fram ett minne gäller det senaste gången man tänkte på det. Jag inser att det var länge sedan jag tänkte på dig. På ditt skratt och den Upprörda Rösten. På dina outfits som alltid var klockrena oavsett om kläderna kom från Kappahl eller Ralph Lauren. På otaliga ommöbleringar, tapetseringar, burkar med målarfärg. På historierna om möten med fantastisk sjukvårdspersonal och influencern på jobbet, hon med hunden i väskan som vägrade anpassa sig till hygienkraven. På alla diskussioner om god mat och tips på recept, tänk vilken duktig kock du blev från att knappt veta hur man blandade en ”riktigt god sallad”. På gemensamma funderingar över livet med solsken i blick och hur vi gemensamt tog oss an det som snuddade vid det mörkaste mörkret. På diskussioner om anknytning, ursprung och lojalitet. Tänk, så tacksam jag fortfarande är. ”Vi vet det båda: vår vänskap varar än.”

Tills vi möts igen…

Vad är en vänskap? Kan den förklaras,
blicken som säger: vänner är vi.
Sällan vi talar, om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det: vänner vi skall förbli!

Kanske med åren, ses vi rätt sällan,
möts inte ofta, skiljas igen.
Men när vi träffas, du är densamma.
Vi vet det båda, båda: vår vänskap varar än!

Fröjd det mig ger att du finns i världen,
att vi kan mötas och skiljas så,
helt utan fraser, självklart och enkelt.
Tänk, att en sådan gåva, man kan av livet få?

Ulla Hernborg

04 maj

Ekonomi, ordning och reda.

Bill och Melinda Gates skiljer sig. ”After a great deal of thought and a lot of work on our relationship, we have made the decision to end our marriage,” the pair tweeted.” De har varit tillsammans sedan åttiotalet och gifte sig samma år som vi. Några år äldre och några av världens rikaste och mest inflytelserika människor, men det hjälpte inte. De är nu slut som par, men fortsätter som business partners. Tänk att reda upp i den skilsmässan rent ekonomiskt.

De senaste dagarna har jag funderat mycket runt privatekonomi med anledning av vad som hänt runt omkring mig och samtal jag har haft. Jag är väldigt tacksam över fars erfarenhet av bodelningar som ledde till att han verkligen satte sitt hus i ordning innan han gick bort. Han gjorde allt som stod i hans makt för att det inte skulle bli krångligt för mamma och hon fortsatte på samma väg för att det inte skulle bli krångligt för oss syskon.

En vän till mig hade föräldrar som var hoarders. Det var så traumatiskt för henne och hennes syskon, så när dagen kom då det var dags att ta hand om föräldrahemmet gav de uppdraget till ett företag att bara ta hand om allt och slänga rubb och stubb trots att de visste att det fanns mycket värdefullt i röran. Hon har ingenting fysiskt kvar från sin barndom, varken gamla skolböcker, köksprylar eller prydnadsfigurer. Hon berättade att det är en stor sorg, men samtidigt har det inneburit att hon blivit bättre på att ge sina egna barn andra förutsättningar. Fina upplevelser och gemensamma minnen är något som hon har fokuserat på att lämna efter sig.

Mina barn, dina barn och våra barn är något som blir allt vanligare att behöva förhålla sig till. Arvsrätt, känslor, rättigheter, skyldigheter, laglotter, orubbade bon, ditt och mitt. Nej, det här är sannerligen inget som är särskilt lätt. Jag har sett olika angreppsvinklar, men måste nog säga att det som verkar funka smidigast är att se till att själv ha ordning på torpet och inte förvänta sig att någon annan ska ta hand om ens oreda. Jag tycker att det populära uttrycket ”dödsstäda” är lite läskigt, men samtidigt vore det ju bra om alla hade dödsstädat redan från tidig ålder. Var sak på sin plats, ordning och reda i skåp och på bankkonton, tydliga planer, förråd, pärmar och excel-ark.

En minimalistisk livsstil förordas många gånger för att prylar och pengar tynger sinnet. Vi blir ofria av att vara rädda för att människor kanske vill utnyttja oss, av att någon vill sno den dyra bilen eller göra inbrott i vårt hem och jag gissar att de flesta tycker att en stökig och överbelamrad garderob är jobbig oavsett om de har ett ordningsamt sinne eller ej.

Här hemma har vi rensat och organiserat i flera omgångar, men det är ju ett evighetsprojekt. Just idag hade jag hoppats få potatis och lök i jorden, men det regnar och är sex grader varmt. Jag kanske städar ur köksskåpen i eftermiddag istället. Det är ändå rätt roligt. Tjing!