Människan är en byggarbetsplats.
Det är så spännande att följa brorsans bygge här på granntomten. Det känns nästan som magi att det nu står ett hus med väggar och dörrar på plats där det förut bara var snår. I jobbet använder jag ofta metaforer för att visa och förklara olika fenomen. Kanske var det då inte så konstigt att jag vid gårdagens besök såg ett helt liv utspela sig framför mina ögon.
När vi börjar vårt liv får vi hjälp att lägga en god grund. Vi behöver bra grundmaterial, inget fuskbyggande här inte, tack. Det räcker dock inte med det. Marken behöver vara väldränerad och isolerad och gjutningen kräver precision. Hur dyrt råmaterialet än är skiter det sig om inte marken är väl förberedd. Med den här bilden är det lätt att förstå varför somliga kan få lida under lång tid för att föräldrarna mått dåligt, inte skött sitt uppdrag eller bara gjort fel.
För att dra igång ett nytt bygge är det nu för tiden i princip nödvändigt att få tillgång till elektricitet. Energikrävande instrument gör att allt går mycket fortare och i många fall kan ske med större precision. Var har vi vår egen huvudkälla? Är det här livet kanske så komplicerat att fånga för att det inte räcker med en huvudkontakt? För att få fullt energipåslag behöver vi sova, äta, motionera, känna trygghet, ha ett socialt sammanhang o.s.v. Har vi sömnproblem eller vet att vi inte sköter vår kost kan vi åtminstone rent teoretiskt förstå varför vi inte mår bra även om det inte alltid är helt lätt att åtgärda.
Tänk nu att allt funkar som det ska, eller åtminstone delvis, för att vi ska få energi till varje ny dag. Då har vi de här kluringarna. Alla signaler ska nå fram utan att tjuvström dras någonstans. Allt ska vara rätt kopplat. Ibland är det inte det. Vi har kanske inte fått uttrycka våra känslor. Det finns en giftig relation som får oss att tro att vi är värdelösa. Vi lider av svår fysisk, andlig eller mental ohälsa. Vi lider av PTSD, något som helt kopplar om elektriciteten i hela systemet. Det finns många olika kontakter som kan vara felkopplade.
När allt det grundläggande är klart kan vi börja bygga på det som ska stå stabilt då det blåser, skydda oss då snö vräker ner eller solen gassar. Vattenpasset hjälper oss att se till att allt hamnar där det ska. Det är viktigt att lära sig hantera svårigheter, att vi föräldrar inte bara sopar framför våra barn för att de inte ska få komma i kontakt med ”skit”. Resiliens är ett modernt uttryck, på ett sätt kan vi säga att här har vi att göra med motståndskraften vi behöver för både kropp och själ. Ta emot svårigheterna och palla trycket. För att inte behöva börja om från början utan bara lägga tillbaka avblåsta takpannor eller måla om fasaden, eller för att helt enkelt inte ruttna, behöver vi lära oss hantera känslor och sköta våra relationer. Bygga på värderingar, vilken moral och etik vi vill leva efter. Bygga upp vårt immunförsvar. Öppna upp oss för det förunderliga i livet.
Sedan börjar vi komma till hur vi ska se ut på alla andra, men också hur mycket vi väljer att låta andra se. Vill vi leva ett liv i mörker, eller ett i ljus? Till hjälp kan vi investera i stadiga, energieffektiva fönster som inte läcker värme, men samtidigt låter oss ta vara på det ljus som solen, våra medmänniskor och det vackra i livet bjuder på. Balans. Kärlek. Fönster som går att putsa då livet ter sig grådaskigt och trist för att de täckts av smuts och skräp av olika slag.
Med jämna mellanrum behöver vi städa och organisera under byggprocessen. Sopa, tvätta, slänga ut, köpa in. Tänka om då det inte riktigt blev som vi tänkte, trots proffsiga ritningar och goda intentioner. Sopkvasten räcker långt, men ibland får vi ta till starkare doningar. En byggdammsugare är dyr, men mycket effektiv. Precis som bra terapi, alltså.
En dag står bygget klart. Eller vi tänker att det borde vara klart. (Här är huset som brorsan senast tog sig an, alltså vårt hem.) Det mesta är på plats och fortsättningsvis handlar det mer om ytskiktsfix än vad som händer i grunden och innanför kakel, golv och tapeter. Sängkläder och handdukar ska tvättas, hygienen skötas för att inte exempelvis skadedjur ska ta över och förstöra allt jobb som lagts ner på bygget. Men arbetet fortsätter, allt intill sista andetaget. Jag är verkligen tacksam över att jag kan se på människan på detta vis. Det hjälper mig hantera både mig själv och mina medmänniskor (inklusive mina klienter) med större förståelse. Den största insikten i detta är kanske att även om någon annan har tapeter och inredningsdetaljer som är riktigt fula i mina ögon så betyder inte det att allt det grundläggande inte är på plats… Det betyder bara att vi inte har samma smak. Och det är helt okej, eller vad säger du?
