Nu är jag ingen smålänning, men jag bangar inte en högtidsdag som denna. Första torsdagen i mars har de senaste åren, eller under en längre period än så kanske, firats med pompa och ståt. Detta naturligtvis med massipantåta. Har man inga R i sin vokabulär gäller det ju att kompensera! Idag kommer vår tyska bonusdotter på besök då hon är i Sverige för att hälsa på och trots att hon inte är särskilt förtjust i sötsaker ska hon få fira med oss.
För övrigt vill jag tipsa om gårdagens nyupptäckta favorit, en biskvi som inköptes på en ICA Nära-butik i Mora: drottningbiskvi. Här hittar du ett recept som inte är testat, men som jag absolut ska lägga till min ”att göra”-lista. Den köpta versionen var mycket god, det kan jag i alla fall konstatera. Livet svänger! Ena dagen extremsport, nästa sötsaker. Båda tillför guldkant på livet, men bör inte återupprepas allt för ofta. Balans!
Står du tillräckligt länge på ett ben blir du jättestark i det benet. Å andra sidan blir musklerna i det andra benet så försvagade att de förlorar sin förmåga att fungera och ryggen blir sned. I vårt samhälle prioriteras det att köra halsbrytande balansakter. Wow! En person som jonglerar ”allt” och samtidigt dansar på lina får ofta pryda förstasidan. Jag har inte förmågan att göra ”allt”. Jag har prioriterat familjen och lägger ingen prestige i min jobbtitel. Jag har haft möjlighet att leva ett jättespännande liv, många gånger utmanande. Som min syster en gång sa: ”du har verkligen gått din egen väl, det märks att du inte bryr dig om vad andra tycker”.
När barnen var små var det jobbigt att hantera andras, nästan uteslutande andra kvinnors, frågor som i mina öron blev till anklagelser. Hade jag tänkt på min karriär? Kan man verkligen vara hemma med barn i så många år utan att det påverkar ens mentala hälsa? Pensionen då? Och om maken skulle lämna mig, vilken botten skulle jag hamna på då?
Kvinnokampen kan ibland vara som vägen till helvetet, kantad med goda intentioner. Jag minns den tonåriga kvinnosakskvinnan som föraktfullt berättade om sin dumma kusin som bara hade som mål att ”bli mamma”. Jag frågade denna Goda Unga Kvinna vilket slags kvinnosakskvinna det gjorde henne till om det var hon som kastade sten på sin kusin för de val denna själv gjorde. Är lika möjligheter eller lika utslag din kamp? Min är att vi människor ska kunna göra de val som är bäst för oss själva och de människor som är beroende av oss. Vi är inte enskilda öar. Många agerar som om de bestod av många enskilda öar på en gång. Balansakten blir svårhanterlig då ens öar börjar ta sig friheter och hoppar ur famnen rakt i den stora oceanen, eller kanske rymmer sin väg. Hur ska man kunna vara nöjd med sig själv om man inte ens ger sig själv möjlighet att balansera på ett hälsosamt sätt?
Igår satt jag och jobbade med texten som jag ska ha på min hemsida. Jag raderade och skrev om den mängder av gånger och jag är fortfarande inte nöjd. Jag vill att det ska vara kort och koncist och samtidigt hade jag velat berätta om varenda liten detalj som gör att jag känner mig så välrustad för att agera samtalsstöd till mina blivande klienter. Min personliga erfarenhet är definitivt en av mina största meriter, men det får man dessvärre inget studieintyg på.
Fortsätt balansera för all del! Det är en naturlig del av livet och något vi måste lära oss förhålla oss till. Glöm bara inte bort att stå fast förankrad med båda fötterna i myllan ibland. Och är du en balansaktsdansör så se åtminstone till att byta ben emellanåt om du vill göra dig själv en tjänst. Har du lagt till lindans till din rutin så se åtminstone till att sätta upp och förankra ett skyddsnät ordentligt. Det är mycket svårt att komma igen från ett fritt fall rakt ner i backen.
Du står på en bräda och ska gå över ett stup med sluttande väggar. Bakom dig står illvilliga banditer och framför dig finns kärlek och trygghet. Kommer du att lyckas komma över med livet i behåll? Hade brädan legat på marken vet du att du hade kunnat springa hela vägen utan att ens nudda marken, men nu gör hela situationen att du vacklar i din tro på dig själv och din egen kapacitet. Jag vet att om jag i det läget hade fått en ledstång hade det kunna göra hela skillnaden. Inget mer skulle egentligen krävas av mig, men jag skulle få hjälp att ta mig själv över stupet.
Det här olivträdet tog jag som dött förra året. En obarmhärtigt torr sommar med dålig bevattning och en halvt misslyckad övervintring hade sånär tagit kål på det och trots att jag gjorde några halvhjärtade försök att återuppliva det såg det nästan lika ledset ut i slutet på sommaren som det hade gjort i början. När sommaren var över och pelargonerna skulle flyttas tillbaka till sommarstugeköket fick olivträdet följa med, trots att det var i så risigt skick.
Snabbspola några månader… Ah! Pelargonerna skulle beskäras och väckas till liv och olivträdet fick stå kvar i det svala köket. Så småningom vande jag det vid utelivet och det började visa vilja till att leva igen. Jag planterade om trädet, gav det en större kruka och anpassad jord. Små ljusgröna knoppar tittade fram på flera av grenarna. Efter att ha konsulterat med min svägerska, som också hon hade givit lyckad konstgjord andning till ett kärt olivträd, bestämde jag mig för att klippa bort döda kvistar och rensa bort gula och trasiga blad. Idag ser det ut såhär. Alla blad är kraftiga och mörkgröna och knippen med små olivämnen kan hittas på flera ställen. Balansen är återställd, trädet har hittat hem. Dess resa över plankan gick bättre då jag erbjöd mer än ledstången det fick förra året. I år byggde jag istället ut vägen och anpassade den till trädets förmåga.
Ibland glömmer jag bort hur viktigt det är med balans. Jag har jobbat bort mycket av mitt perfektionistiska ok, men trots det kan det bli obalans helt i onödan. Jag har människor runt omkring mig som mer än gärna ställer upp med det jag behöver för att hantera etapperna på livets väg som består av plankor över ett stup. Idag tänker jag extra på alla som upplever att de inte har det stödet, de som inte vågar be om hjälp eller de som inte vågar släppa någon in på livet när det stormar och stupet ligger framför deras fötter.
Balla-balalla-balalla-balans. Tänk så svårt det kan vara! Inte för mycket, inte för litet, bara precis lagom. Man skulle ju kunna tro att vi skulle få lagom med oss på köpet bara genom att bli svenskar, men dessvärre fungerar det inte riktigt så. Själva livet inbjuder till både högt och lågt och med åldern har jag insett att det är osunt att förvänta sig ett konstant lyckorus. Det mesta handlar om vardagsgöromål. Vi ska få familjeliv, arbetsliv och privatliv att gå runt och helst ska allt bäddas in i något slags lagomvadd. Kan vi få paketet att glittra lite extra är det en bonus, men för de flesta av oss glittrar det kanske mer sällan än vi skulle önska. Vi är glada om lagomvadden finns där för att dämpa attackerna som består av allt från sömnlösa nätter till ”roliga projekt” som är på väg att leda till total utmattning.
Vissa av oss kör på utan att någonsin kolla oljan och rätt vad det är skär motorn. Andra springer rakt in i väggen och stångar pannan blodig, gång på gång på gång. Sedan finns det de som inte tar sig för något alls. De kommer till nya ställen utan att ens öppna dörrarna på glänt för att försöka upptäcka vad det nya har att erbjuda. Rädslan för att misslyckas har tagit över och ”det är ingen idé” har blivit deras ledord. Lagom känns långt borta och livet känns allt annat än ”varken för mycket eller för litet”, ”utan överdrift”, ”för ändamålet ’lämplig’ storlek, mängd, etc. (Definition enligt Wikipedia)
Foto: Markus Crépin
Jag älskar att tillbringa tid med nära och kära. Det är så jag fyller på mina energidepåer, men det är också i samspelet med goda människor som mitt liv glittrar lite extra. För en vecka sedan hade jag den stora glädjen att få åka upp till Stockholm för att umgås med människor som gör mig glad. Jag och min fina gymnasievän firade in vårt sista år som ”fyrtioplus” på Yasuragi och dessutom träffade jag ett gäng andra godingar. Jag lyckades undgå en krock med blotta förskräckelsen, parkerade mitt över slottet och körde olovligt på Hornsgatan med dubbdäck. Med andra ord fick jag till balansen helt perfekt! Jag kom hem mycket nöjd och glad och tror att jag får njuta frukterna av denna helg under lång tid framöver.
