28 jun

Obalans.

Du står på en bräda och ska gå över ett stup med sluttande väggar. Bakom dig står illvilliga banditer och framför dig finns kärlek och trygghet. Kommer du att lyckas komma över med livet i behåll? Hade brädan legat på marken vet du att du hade kunnat springa hela vägen utan att ens nudda marken, men nu gör hela situationen att du vacklar i din tro på dig själv och din egen kapacitet. Jag vet att om jag i det läget hade fått en ledstång hade det kunna göra hela skillnaden. Inget mer skulle egentligen krävas av mig, men jag skulle få hjälp att ta mig själv över stupet.

Det här olivträdet tog jag som dött förra året. En obarmhärtigt torr sommar med dålig bevattning och en halvt misslyckad övervintring hade sånär tagit kål på det och trots att jag gjorde några halvhjärtade försök att återuppliva det såg det nästan lika ledset ut i slutet på sommaren som det hade gjort i början. När sommaren var över och pelargonerna skulle flyttas tillbaka till sommarstugeköket fick olivträdet följa med, trots att det var i så risigt skick.

Snabbspola några månader… Ah! Pelargonerna skulle beskäras och väckas till liv och olivträdet fick stå kvar i det svala köket. Så småningom vande jag det vid utelivet och det började visa vilja till att leva igen. Jag planterade om trädet, gav det en större kruka och anpassad jord. Små ljusgröna knoppar tittade fram på flera av grenarna. Efter att ha konsulterat med min svägerska, som också hon hade givit lyckad konstgjord andning till ett kärt olivträd, bestämde jag mig för att klippa bort döda kvistar och rensa bort gula och trasiga blad. Idag ser det ut såhär. Alla blad är kraftiga och mörkgröna och knippen med små olivämnen kan hittas på flera ställen. Balansen är återställd, trädet har hittat hem. Dess resa över plankan gick bättre då jag erbjöd mer än ledstången det fick förra året. I år byggde jag istället ut vägen och anpassade den till trädets förmåga.

Ibland glömmer jag bort hur viktigt det är med balans. Jag har jobbat bort mycket av mitt perfektionistiska ok, men trots det kan det bli obalans helt i onödan. Jag har människor runt omkring mig som mer än gärna ställer upp med det jag behöver för att hantera etapperna på livets väg som består av plankor över ett stup. Idag tänker jag extra på alla som upplever att de inte har det stödet, de som inte vågar be om hjälp eller de som inte vågar släppa någon in på livet när det stormar och stupet ligger framför deras fötter.

09 mar

Balansera lagom.

Balla-balalla-balalla-balans. Tänk så svårt det kan vara! Inte för mycket, inte för litet, bara precis lagom. Man skulle ju kunna tro att vi skulle få lagom med oss på köpet bara genom att bli svenskar, men dessvärre fungerar det inte riktigt så. Själva livet inbjuder till både högt och lågt och med åldern har jag insett att det är osunt att förvänta sig ett konstant lyckorus. Det mesta handlar om vardagsgöromål. Vi ska få familjeliv, arbetsliv och privatliv att gå runt och helst ska allt bäddas in i något slags lagomvadd. Kan vi få paketet att glittra lite extra är det en bonus, men för de flesta av oss glittrar det kanske mer sällan än vi skulle önska. Vi är glada om lagomvadden finns där för att dämpa attackerna som består av allt från sömnlösa nätter till ”roliga projekt” som är på väg att leda till total utmattning.

Vissa av oss kör på utan att någonsin kolla oljan och rätt vad det är skär motorn. Andra springer rakt in i väggen och stångar pannan blodig, gång på gång på gång. Sedan finns det de som inte tar sig för något alls. De kommer till nya ställen utan att ens öppna dörrarna på glänt för att försöka upptäcka vad det nya har att erbjuda. Rädslan för att misslyckas har tagit över och ”det är ingen idé” har blivit deras ledord. Lagom känns långt borta och livet känns allt annat än ”varken för mycket eller för litet”, ”utan överdrift”, ”för ändamålet ’lämplig’ storlek, mängd, etc. (Definition enligt Wikipedia)

Foto: Markus Crépin

Jag älskar att tillbringa tid med nära och kära. Det är så jag fyller på mina energidepåer, men det är också i samspelet med goda människor som mitt liv glittrar lite extra. För en vecka sedan hade jag den stora glädjen att få åka upp till Stockholm för att umgås med människor som gör mig glad. Jag och min fina gymnasievän firade in vårt sista år som ”fyrtioplus” på Yasuragi och dessutom träffade jag ett gäng andra godingar. Jag lyckades undgå en krock med blotta förskräckelsen, parkerade mitt över slottet och körde olovligt på Hornsgatan med dubbdäck. Med andra ord fick jag till balansen helt perfekt! Jag kom hem mycket nöjd och glad och tror att jag får njuta frukterna av denna helg under lång tid framöver.