I somras var vi i Dalarna för att uppleva Kristina från Duvemåla i Dalhalla. Sveriges hjärta är vackert oavsett om det pulserar av grön lummighet och midsommarvibbar eller om det ligger snö i drivor runt omkring.
Här står alla bussar som kör skidåkare fram och tillbaka i ett extremt välorganiserat system. Jag gissar att chaufförerna är rätt trötta på skidor och stavar efter den här veckan.
Alltså, att en sådan här påse skulle hamna hos någon i vår familj hade jag nog inte sett som troligt. Nu blev det inte som jag hade tänkt, utan som någon annan ville. Det är dock inte jag som ska åka, utan maken som tar sig an Vasaloppet 45.
Dessvärre var gårdagens norrsken inte särskilt intensivt på Sturkö, så det kändes fantastiskt roligt att kunna ta revansch och få se det upprepa sin bragd här i Mora. Fast det ska ju erkännas att ett norrsken gör sig bättre på bild än i verkligheten. Solnedgångar blir sämre, men norrsken blir definitivt bättre!
Somliga platser tål att besökas om och om igen. Sundborn och Carl Larsson-gården är en sådan. För tredje gången i mitt liv har jag nu haft chansen att inhämta allt det där vackra som inspirerade Carl och Karin Larsson. Jag hade hunnit glömma bort somligt, annat var ingen nyhet. Jag mindes till exempel att Larssons var goda vänner med Anders och Emma Zorn, men även med prins Eugen.
Carls vackra akvareller som så starkt har påverkat synen på vad som är ”svensk stil” gör mig alltid glad, men det är textilkonstnären Karin som är min stora idol. Det är ju även hon som i mångt och mycket har skapat den vackra miljö som avbildas överallt. Jag känner att min ”rädsla” för att testa olika tekniker och infallsvinklar borde läggas i en hög utanför dörren någonstans. Mitt fria broderi som påbörjades för många år sedan behöver bli klart! Fritt och fritt, jag har ju ett mönster att följa. Tänk att jag ska tycka att det är så svårt att improvisera!
Dalarnas landskap är böljande, grönt och blått. Skog och sjöar, odlad mark och röda stugor. Jag älskar Sturkö, men bebyggelsen är inte särskilt inspirerande. Där är det himmel och hav som utgör det mesta av allt det vackra.
Jag tycker det är fint att Larssons barnbarn och barnbarnsbarn förvaltar sitt arv så väl. Detta är ett levande hem samtidigt som det är en kulturskatt som man delar med sig av till alla intresserade. När vi var på plats såg vi något som såg ut som ett konstläger för barn i den privata trädgården. Jättemysigt!
Som bonus fick vi denna gång en utställning om Karins underbara textilier och de tankar hon byggde sitt skapande på. Otroligt välgjort och vackert.
Här kommer en bonusbild bara för att ”Karins bollar” är så vackra! (Hon satte liknande på sjalar, dukar och annat i hemmet.)
Väl tillbaka i Nynäshamn där jag mellanlandat fick jag tid att umgås med systersonen. Han visade sin musikaliska utveckling och gav en privatkonsert till moster Monna som var mycket nöjd. Så härligt det är med konstnärskap i alla olika skepnader! ❤️
