Tag Archives: vår

07 mar

Öppet fönster och ny jord i krukorna.

En dag som denna är det dags att plocka in Lisa Ekdahl, lite härliga rytmer och ren glädje! Efter en förvisso fin helg kände jag mig lite extra glad då jag vaknade upp till denna Punschrullens dag.

Så här deppigt såg det ut i vår hall igår morse. Jag hade varit i Bredavik och hämtat mina pelargoner som fått vintervila i det minst sagt kyliga köket i sommarhuset. Betydligt hoppfullare än förra året då så många av övervintrarna hade frusit ihjäl vid den intensiva köldchocken som ledde till att vi kunde gå på isen över till Knösö och åka pulka på sportlovet (i år har vi haft en grön vinter nästan rätt igenom). De fyra största plantorna var i absolut sämst skick. Dem har jag inte beskurit eller planterat om än, men jag känner att stammarna/stjälkarna har bra stuns. Just pelargoner kommer igen efter vilan och även då man tror att det är kört väcker våren deras livsgnista om man bara tar hand om dem ordentligt.

Så här såg pellisarna ut efter att ha beskurits, fått den gamla jorden avskakad, krukorna diskade, lecakulor och fiberväv (för att hindra att myror tar sig upp då jag ställer ut dem) i botten, ny jord med lite perlit iblandad och så bara en gnutta vatten för att försiktigt väcka rotsystemet. Nu kommer jag att vänta en vecka innan jag vattnar igen. Dessa krukor står nu på mitt arbetsbord vid ett österfönster, men när ”växthushyllan” kommer upp ställer jag dem kanske där under lysrör. Vi får se. Alla rötter såg friska och livsdugliga ut, så förhoppningsvis kommer återupplivningsförsöken att ge resultat.

Förra året fick jag knappt ihop en handfull skott, i år har jag 48 stycken tagna från alla plantor på fotot här ovan. Jag har haft mycket varierande framgång med mina sticklingar. I år testar jag såjord med extra perlit och inte allt för mycket vatten. Dessa står i västerfönster med ett tillhörande ”fönsterlock” som ger dem lite extra skydd, en fuktig och lite varmare miljö. Kan det vara något?

Ampelliljan har blivit av med de flesta av sina bebisar. Jag satte ihop två knubbiga plantor och gav bort den ena till ett par plantintresserade ungdomar. Egentligen borde den här kanske få en större kruka då rötterna fyller upp snart sagt hela den gamla, men ampelliljor är inte så kräsna och en större kruka får inte plats i ampeln. Jag fortsätter nog att stoppa i sådana där näringstillskott i form av gröna pinnar och hoppas att det räcker. Uppenbarligen lever den fortfarande och skickar även nya blad och nya plantbebisar. Det reder sig nog.

I ett månadsbrev från ”Bodil Blomsterfantasten” fick jag en länk till ett fantastiskt palettbladsträd. Det här får vara min nya inspiration till den här pinnen med två ”gamla” och fyra nya blad. Vad tror du? Kan det lyckas?

03 mar

Och livet bara går vidare…

De fyra förrymda ankorna har tydligen inte setts till av någon som har koll på bortsprungna djur på Sturkö och Tjurkö. Jag börjar landa i att de antagligen fallit offer för någon förövare. Under tiden har Pim lugnat sig och sticker inte undan så fort hon ser mig. Ankor är flockdjur, hon behöver lite vänner. Tills vi kan fixa det verkar hon nöja sig med mig, kråkorna och skatorna. En dag i taget.

Igår kom detta härliga paket i brevlådan. Dottern vet vad mamman älskar. Cholulasås gör snart sagt all mat godare! Eller, kanske inte, men det är iallafall min favvo-favorit. Fläderfiskarna var utsökt goda och simmade snabbt ner i våra magar här hemma. Jag gillar ”Swedish Fish” i alla färger och tycker att de kan komplettera med den här sorten också!

Det har pysslats lite här hemma de senaste dagarna. Det går inte fort och är inte fokuserat, men det ger mig så mycket glädje! Känner mig ibland som sexåringen jag en gång var, hon som älskade att lukta på Björnklister, då jag målar, limmar och skriver. Kul är det i alla fall. Känner FRAMÅTANDAN i mig. Inte räds jag konventioner, jag försöker göra lite som andan faller på. Detta intalar jag åtminstone mig själv, egentligen har jag lite svårt för det och vill gärna följa mönster och regler.

Alltså, irisen har en rent fantastisk färg och trots att detta lilla arrangemang står på norrsidan verkar det ta för sig och växa. Tulpanblad börjar bryta mark både i trädgårdslandet och i stora byttan vid verandan; ja, ja, våren väntar! Snödropparna lyser upp lite här och var, alla högar jag inte tog hand om i höstas behöver nu gås igenom. Tomathinkarna ska tömmas i komposten och diskas allihop. Det är långt kvar tills något ska planteras i dem, men det ser för skräpigt ut vid södersidan på ladan. Problemet med skräp (vi har lite grejer som behöver transporteras bort, samlat på några få ställen förvisso, men ändå) är att det inte känns lika nödvändigt att hålla städat runt omkring heller. Det ser inte ut som något skrotupplag, men så mycket är ”så länge” eller ”halvfärdigt”. Jag vägrar hamna i stressen som min mamma alltid kände att få saker gjorda, men kanske borde jag stressa lite mer än jag gör? När man har varit i botten är det dock inte lockande att leta sig neråt igen. Jag siktar på att hålla mig flytande, eller till och med bryta ny mark ovanför. Men tömningen av ladan är nästan klar och det på kortare tid än jag hade planerat för. Är inte det bra så säg?

Planttanten njuter av den nya långköraren på övervåningen! Norrfönstret är orkidéernas bästa vän vad det verkar. Jag saknar verkligen inflyttningsorkidén som bodde här från december 2016 till förra årets spinnattack. Den stod i blom eller med knoppar på gång konstant i fem år. Har aldrig varit med om något liknande! Nu verkar denna kompis åtminstone visa liknande tendenser, så jag håller tummarna.

Jag vill avsluta med ett citat från en intervju av en rysk kvinna igår, en påminnelse om hur viktigt det är att vi har blicken riktad framåt:

”Vad kommer att hända i Ryssland framöver?”
”Livet går vidare, vi fortsätter leva.”

02 mar

Vårrapport och fettisdag.

Vi befinner oss mitt i vårvintern och dagarna blir långsamt ljusare och längre. Det går inte att utesluta snö och köldchocker, men nu hoppas vi väl mest på spirande nytt liv och solens återkomst. Hos oss har vi en SMHI-prognos som lovar sol och 3-6 plusgrader hela veckan, även om det kommer att vara kallt om nätterna. I krukan vid entrén står lyktan som kom med huset fortfarande trots att den fått sig några rejäla törnar under den här vintern. Jag kan inte komma ihåg att det har varit så här blåsigt sedan vi flyttade hit. Irisen som är på väg att visa färg fick jag av min kusin under 50-årshelgen i Småland. När den gjort sitt här i krukan ska jag hitta någon fin plats i trädgården för den.

Med sol och vår kommer lusten att få liv i bebisar till plantor som strukit med eller ser lite skabbiga ut. Mitt stora ”palettsbladsträd” drabbades av bladlöss under vintern (just palettblad verkar ha svårt att försvara sig mot dessa otäckingar) och fick tyvärr slängas. Jag hade ett skott i ett annat rum som jag ville prova att stamma upp. Detta har jag nu toppat, så om några veckor hoppas jag att jag har två starka plantor. Andra krukväxter mår bra. Mammas novemberkaktus som blommade så fint innan jul står redan i knopp igen, även om den kanske inte kommer att bli översållad av blommor. Orkidéerna på övervåningen fick slängas förra året då en av blommorna jag uppvaktades med då jag fyllde femtio tog med sig spinn. Nu har jag två stycken, varav en som har blommat konstant i ett år. Ampelliljan i köket har rensats på en mängd av sina fina bebisar och jag har gett bort två krukor och sparat en till mig själv. Jag har satt några sticklingar av skvallerrevan i vardagsrummet. Eftersom det inte finns några fönsterbänkar på hela nedervåningen har jag inte plats för mängder av krukväxter och lika bra är kanske det. De som bor här blir dock väl ompysslade. Ja, och amaryllisarna mår alla fortfarande bra! Ingen mer lök har skickat upp någon blomma. Lökarna får stå kvar på sin bricka tills risken för nattfrost är över, sedan ska de gödas upp riktigt ordentligt.

Hej hopp! Våren tar sig in på flera vis. Bokashin är igång ordentligt, men det är för kallt i verandan fortfarande. Nu står därför båda hinkarna i köket medan den fyllda får gotta till sig i några veckor till. Innehållet ska sedan grävas ner i någon av lådorna i trädgårdslandet. De där hinkarna är inte särskilt vackra och inte luktar innehållet gott heller, men vad gör man inte för att mata jorden med härligheter?

Apropå mata. Igår var det fettisdagen, alltså var det dags att kolhydratladda inför påskfastan. Jag hade kvar bullar till mig i frysen, men bakade en omgång till maken/frysen. Härliga bakterapi! Tycker fingrarna känns lite smidigare idag efter att ha fått knåda den härliga degen. Doften av kardemumma hänger fortfarande kvar i huset.

En vacker dag ska jag skaffa några ordentliga tyllar så det blir lite finare då jag spritsar grädde. Den här är för smal och funkar bäst till söta små ”blommor” i glasyr på kakor och muffins. Det hade gått precis lika bra att bara skeda upp grädden, men visst ska väl ögat också ha sitt? Med det hoppas jag att du får en fin askonsdag, dagen som inleder den kristna fastan. Även i år tänker jag uppmärksamma denna.

18 feb

Sånt som gör mig glad just nu.

Jag är ju inne på min tredje mugg gjord av Elisabeth Ottebring, så mycket älskar jag form och utseende. Varje morgon hett vatten, havremjölk (gärna iKaffe) och något kryddigt rooibos- eller örtte som exempelvis Yogi Sweet Chai. Ständigt på min topplista. Som du ser har arbetsrummets fönster tagit rejält stryk av de senaste veckornas väder, för de är i stort behov av att putsas på utsidan. Suck. Fönsterputs står INTE på min gladlista, utan tillhör de uppgifter som ger glädje först då de är utförda.

Jag inser att jag är en person som mår bra av vanor och traditioner. Detta innebär att ”just nu” lätt kan plockas bort ur titeln på det här inlägget. Sånt som gör mig glad just nu är faktiskt sånt som typ alltid gör mig glad. Körsången, den är mitt livselixir. Det är naturligtvis överdrivet, men jag mår verkligen bra efter att ha tillbringat 2,5 h marinerad av musik, musiker och fantastisk akustik. Just nu repeterar vi Dobrogoszs Requiem. Så här lät det igår. Knappt repeterat och sent på kvällen, men visst kan du höra hur vackert det kommer att bli? Precis innan vi skulle avsluta repetitionen kom en (Okänd?) man fram till oss och ursäktade att han avbröt oss, men att han var otroligt rörd efter att ha tjuvlyssnat på oss när vi övningstragglade. Han var verkligen påverkad känslomässigt och det är precis detta som är så fantastiskt med musik. Den bär oss, tröstar, pushar, hjälper, ger oss utlopp för jobbiga känslor, piggar upp och… Det bara fortsätter.

Sedan är det läsandet. Det är en nygammal kärlek, men jag har mest lyssnat till ljudböcker i flera år. Bästa sällskapet i trädgårdslandet, ibland på promenader. Jag försöker öva på att inte behöva bli ”underhållen” hela tiden, så ibland tar jag inte med mig telefonen ut. Jag har också plockat upp böcker som fortbildning på ett annat sätt och de klarar jag inte att lyssna på. Jag behöver läsa om, ta anteckningar, stanna och kanske kolla tillbaka på tidigare kapitel. Sedan prenumererar jag också på Allt om trädgård för att stötta detta magasin och för att det inspirerar min inre planttant så mycket. Hur som helst blir det mycket läsande nu. Det för mig vidare till nästa grej jag är glad för, nämligen…

… mina nya terminalglas! Jag kan sitta vid datorn och jobba med dokument och läsa utan att dra på och av mina vanliga progressiva glas. Så härligt. När jag provade ut dem förra veckan kändes de inte 100%, men så fort jag fick möjlighet att prova dem på riktigt och vänja mig av vid att vinkla bak nacken då jag sitter vid datorn så blev de snabbt poppis. Jag har helt enkelt kommit i den åldern att jag njuter av att kunna se ordentligt och därför ser glasögonen som viktiga medarbetare.

Jag vet att alla pollenallergiker har det tufft vid den här tiden, men för mig betyder det här att vi verkligen är på väg ut ur mörkret! Denna underbara vårfärg gör mig lycklig. iPhonefuskskärpedjupet däremot… Men det här inlägget handlar om glädjor, så var det ju.

Jag hittade någon av tjejernas ”press forward”-inspirationspil och tänkte att den ska jag måla om och göra till en påminnelse om årsordet FRAMÅTANDA. Ja, där står den och inte är den målad, men jag blir påmind varje dag och tänker att snart hittar jag nog någon bra färg och ett bra tillfälle att göra slag i saken.

Slutligen gör det mig glad att jag får sms mitt i natten av min morbror som hittat ”en söt stuga i Bredavik” och det visar sig vara det nybyggda huset uppe vid vägen som lagts ut för 4,5 miljoner. Stuga och stuga, men det vore så kul om morbror och moster drog sig hitåt! Min morbror längtar alltid tillbaka till Sverige, kanske hade det ultimata varit att fortsätta bo halva året i USA och halva på Sturkö. Ja, det är inte lätt att inte suktas då man fått smak på något som inte är helt okomplicerat. Fördelen med att bo på andra ställen är att man växer och utvecklas på ett sätt (tror jag) som inte hade varit möjligt om man inte provat sina vingar. Å andra sidan kommer man alltid att vara mer rastlös och längta till något annat om detta annat bor kvar som goda minnen i hjärtat. Japp, livet är komplicerat ibland. Nu ska jag ut i ladan och förbereda en rolig överraskning. Här svänger det. Häpp!

26 jan

Våren i sikte.

Plötsligt en dag så händer det. Fåglarna börjar låta lite annorlunda. Ljuset har en annan intensitet. Det prasslar på ett annat sätt i buskarna. Våren är faktiskt på väg, även om jag vet att det naturligtvis är långt kvar. Jag vill inte gå ur några odlargrupper på Facebook, även om jag stressas lite av att ”folk” redan har börjat förodla och bygger växthus och gör både det ena och det andra som jag själv inte tycker är meningsfullt än. Skulle jag börja sätta fröer nu skulle det sluta med massiv sorgmyggsinvasion och rangliga, taniga plantor som ändå inte klarar sig ordentligt då jag sätter ut dem. Det misstaget har jag gått på förut. Nä, jag sitter stilla i båten och håller mig fast i relingen. MEN! Jag blev lite lockad då svägerskan berättade att hon hade beställt en massa fröer. Och jag borde fixa krokar till Lidl-växthuset i god tid så det inte riskerar att blåsa bort igen.

Jag försöker hålla koll på nytt och spirande grönt, men detta förrädiskt och fantastiska mossgröna är något annat. Jag vet dock att det händer mycket där under torra löv och dött gräs. Igår drog jag bort det översta lagret ogräs i några av odlarlådorna i trädgårdslandet så det inte ska bli ett massivt och tjockt lager att ta hand om senare. Jag rensade lite runt purjon som står kvar och tittade till vintermorötterna som verkar fortsätta klara sig. Rotsellerin som jag inte tog upp visade sig bara bli geggamoja, men nu har jag åtminstone gjort ett experiment. Jag kan konstatera att de kanske hade klarat sig med ännu mera skydd? Tänk ändå att så pass mycket mat vi äter är vår egen. Jag är mest nöjd med purjon, snålröran, morötterna, svampen och kryddorna. Potatisen blev bara inte god i år. Vet ju inte säkert varför, men tror att det är för att den odlades i lådor som jordförbättrades och att det var så mycket krafs som inte blivit till mull än i de lådorna. (Potatisen blev ju bonus i år.)

Lugnt lågvatten ute vid Östersjön. Inga svanar eller andra sjöfåglar, bara helt lugnt igår. Som sagt. Än är det vinter kvar säger mor, än får vi gå med strumpor och skor. Hade jag inte varit kvar i gränslandet mellan sjuk och frisk hade jag ändå varit lite frestad att doppa tårna… Undrar hur många grader det är i vattnet?

23 maj

Overklig skönhet.

Gärna ville jag vara ett träd

Gärna ville jag vara ett träd
ja gärna ville jag vara ett träd
Jag skulle stå på en äng för mig själv
och tänka som man tänker
på hur vinden far
och stjärnorna blänker

Gärna ville jag vara en sten
ja gärna ville jag vara en sten
Jag skulle ligga för mig själv på en strand
och tänka som man tänker
på hur vågorna slår
och vattnet stänker

Gärna ville jag vara ett hav
ja gärna ville jag vara ett hav
Jag skulle finnas överallt
och tänka så som haven tänker
på hur stormarna far
och vågorna blänker

ur Gröngölingen är på väg av Barbro Lindgren

Igår var vi några i familjen i Bredavik och njöt av en fantastisk dag. Min syster hade hela sin familj med sig och de fixade och fejade, gjorde fint och förberedde inför att ett av syskonbarnen får besök av vänner nästa helg. Brorsan klippte gräs och fick det att se ut som en reklambild från något gräsvårdsföretag, så fint blev det. Maken har blivit en hejare på att få ihop maten som man lagar på muurikka, så det blev hans uppgift. Det var ruskigt gott och jag kan varmt rekommendera receptet som ju funkar lika bra i stekpanna. (Vi använde fläskytterfilé.) Alla blev så mätta att magen stod i fyrkant, men så blir det ibland när maten är god, sällskapet trevligt och vädret alldeles perfekt. Dessutom var utsikten över ”gungträdet” längst ner i trädgården overklig. Fotot ser fejkat ut, men såhär såg det ut. Tänk, vilket paradis för honungsbin!

20 maj

Utflykt till Skåne.

Häromveckan sa jag till maken att det måste vara dags för honom att köra en runda med gyrokoptern. Rapsfälten hade börjat bli gula här i Blekinge och Skåne ligger alltid steget före. Igår tog vi så en halvdag och gav oss iväg. Maken lämnades av vid flygklubben och jag och lillasyster gav oss iväg till Åbergs Trädgård och Café efter tips från någon som har god koll på utflyktsmål i trakterna. Det blev en riktigt höjdardag!

Det är spännande att gå omkring i en trädgård anlagd av proffs. Jag påmindes om att kirskål, maskrosor och olika självanlagda gräs tar sin plats och har sin plats. Det är bättre för själsfriden att jobba med istället för mot, att låta växter trängas för att hålla undan ogräsen och att välja växter som trivs på växtplatsen. Bonus är såklart att sätta sådant som man själv tycker om och som gör en glad. Det finns alltid en hög jord att sätta något i. Jag kände ett enormt habegär, men inser att det tar tid (och pengar) att skapa en drömträdgård. Det gäller att känna in sig och att inte låta sig stressas.

När vi hade ätit god mat i trädgårdscafét, valt växter till blommande stenmurar och till mammas grav och inhandlat varsina minnen från denna roliga utflykt (själv blev jag förtjust i jordgubbsmynta som verkligen luktade gott – chokladmyntan är annars för evigt min favvo-favorit) var det dags att slå ihjäl lite tid innan vi plockade upp maken. Vi kände oss äventyrliga och körde ut mot havet i Ystad och hamnade på den perfekta stranden. Här kunde vi gå och plocka vackra stenar, njuta av havsbrisen och känslan av att världen faktiskt ligger kvar ”där ute” trots Covid-19.

”Tänk folk som hade levat hela sitt liv någonstans på land och sedan nådde hit”, sa min syster. Ja, tänk. Tänk känslan av att jorden faktiskt är platt och rund, att det tar slut bortom horisonten och att det som finns där är skrämmande mer än spännande… Det är lätt att förstå hur olika myter och berättelser har uppstått. Det är också lätt att känna sig uppfylld och energiladdad efter en sådan här upplevelse. Världen är verkligen vacker då man vänder blicken åt rätt håll.

15 maj

Våren i full blom.

När mina syskonbarn och deras mormor var på besök igår tog vi oss runt grannskapet med barnens ögon. Tänk ändå, vilken bra påminnelse det är att hålla blicken någon annanstans än precis där den alltid brukar vara. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, för så länge jag själv behöver påminnas tänker jag att det gäller andra också. Min brorsdotter ville spana in sin farbrors bygge och när vi kom in på den tomten upptäckte hon en blommande syren. Jag blev alldeles paff, för våra syrener bakom huset är inte ens i närheten av att visa färg.

Ett av grannhusen är så vackert inramat att jag måste stanna upp varje gång jag går eller kör förbi. Jag tänker på Astrid Lindgren, Körsbärsdalen och Bullerbyn, Kristina och Karl-Oskar och människans behov av att ha det vackert omkring sig.

Och hur kan jag förneka dig denna skönhet? Jag behöver inte skämmas för mitt tulpanberoende och tanken på min rådjurssäkrade ”plockrabatt” var ju att jag skulle kunna frossa i buketter! Nu har jag flyttat den prunkande buketten i röda och gula toner till matbordet medan de mjukt rosa tonerna står i vardagsrummet. Jag känner mig löjligt tacksam och tänker att nästa omgång lökar kanske ska delas upp och sättas med några veckors mellanrum för en långvarigare blomning…

På barnpromenaden letade vi inte bara blommor, utan också djur. Grannens hästar fick sig lite mulegos, ekorr’n skuttade upp i sin gigantiska gran, vi spanade länge efter den halvtama fasantuppen och hans bleka fru, försökte se om vi kunde se skatungarna in action och så stod vi länge hos de urcharmiga lammen bortanför kyrkan och fnissade åt deras bräkande kommunikation. Efter det här ville brorsonen att vi skulle leta upp kossorna som han hörde, men där gick min gräns för hur långt jag skulle orka leta djurupplevelser med barn på axlarna, så vi promenixade hem igen.

Efter en fin pratstund med en ständigt Blekinge-längtande vän (eller ja, uppenbarligen slapp hon längta just igår då hon har en semestervecka på grannön med sin familj) drog jag med maken på en promenad. Han tyckte vi skulle ta oss ner till naturreservatet och där hittade vi kossorna som brorsonen hade velat leta upp. Vid den här tiden på dygnet hade det lugnat ner sig lite och vi var nästan ensamma nere vid vattnet, men annars var min känsla att det under dagen hade varit mer folk på plats i Uttorp än jag sett sedan sommaren innan Corona gjorde entré. Finns det hopp om mer normalitet i tillvaron nu, på riktigt? Jag gillade känslan.

12 maj

Allt och inget.

”Hur många gånger har du tagit kort på ditt tulpanland nu?” frågade maken igår. Tja, inte särskilt många, faktiskt. Jag njuter mest och har delat ut till några som varit här eller som jag varit hos. Tanken är ju att det här ska vara en enda stor bukett på lök, att jag faktiskt har lov att plocka precis hur många jag vill. Det blir naturligtvis lite svårare när det ser ut såhär, det ska jag inte sticka under stol med. Jag njuter!

Promenaden till fiskdammen bjuder på vitsippsglädje. Det är roligt att ha flera vackra promenader att välja på och dessutom märker jag förändringar i naturen bättre om det dröjer några dagar mellan besöken. Igår hjälpte jag till på en svensklektion via Zoom. Jag satt på den här stenmuren och lät amerikanerna uppleva den underbara svenska naturen som en extra krydda till själva språket.

Fiskdammen, men inte en guldfisk så långt mina gamla ögon kunde nå. De kanske behöver mutas med något gott. Vi får ta med det äckliga, glutenfria knäckebrödet nästa gång! (Gick ut i april och är segt och smaklöst, inte knäckigt någonstans.) De känner nog ingen skillnad.

Här förberedde jag en odlingslåda till gurka och pumpa igår. Jag vände på grässvålen och grävde samtidigt ner hästgödsel och sandjord från en hög i trädgården. På med ett tjockt lager gräs, packat. Jag tänker sedan lägga i högar med kogödsel och sätta pumpa och gurka rätt i.

Daggkåpan ska inte vara kvar och gräset runt omkring ska röjas. I lådan till vänster ser du längst upp hur det blir om man inte ser till att stoppa gräset att växa in utifrån. Jaja, det får vi ta hand om sedan. Just i den lådan har det gröngödslats, så det kommer ändå att växa fullt med klöver och vad-det-nu-var-i-fröpåsen.

Slutligen måste jag slå ett slag för den förhatliga nässlan. Jobbig som sjutton, men fantastisk som gödning och jättegod att äta. Se bara till att ha långärmat och handskar då du plockar och skölj noggrant så tar kokningen och stavmixern hand om resten.

Mmmmm… Nässelsoppa redd med lite grädde och pocherat ägg. (Använd så färska ägg som möjligt, knäck i kopp. Vattnet ska stå ca 5 cm högt i en ganska vid kastrull och innehålla 2 tsk salt och 1/2 tsk vit vinäger per liter vatten. Koka upp och sänk värmen innan du låter äggen glida ner i det sjudande vattnet. Koka i 3-4 minuter.)