03 mar

Och livet bara går vidare…

De fyra förrymda ankorna har tydligen inte setts till av någon som har koll på bortsprungna djur på Sturkö och Tjurkö. Jag börjar landa i att de antagligen fallit offer för någon förövare. Under tiden har Pim lugnat sig och sticker inte undan så fort hon ser mig. Ankor är flockdjur, hon behöver lite vänner. Tills vi kan fixa det verkar hon nöja sig med mig, kråkorna och skatorna. En dag i taget.

Igår kom detta härliga paket i brevlådan. Dottern vet vad mamman älskar. Cholulasås gör snart sagt all mat godare! Eller, kanske inte, men det är iallafall min favvo-favorit. Fläderfiskarna var utsökt goda och simmade snabbt ner i våra magar här hemma. Jag gillar ”Swedish Fish” i alla färger och tycker att de kan komplettera med den här sorten också!

Det har pysslats lite här hemma de senaste dagarna. Det går inte fort och är inte fokuserat, men det ger mig så mycket glädje! Känner mig ibland som sexåringen jag en gång var, hon som älskade att lukta på Björnklister, då jag målar, limmar och skriver. Kul är det i alla fall. Känner FRAMÅTANDAN i mig. Inte räds jag konventioner, jag försöker göra lite som andan faller på. Detta intalar jag åtminstone mig själv, egentligen har jag lite svårt för det och vill gärna följa mönster och regler.

Alltså, irisen har en rent fantastisk färg och trots att detta lilla arrangemang står på norrsidan verkar det ta för sig och växa. Tulpanblad börjar bryta mark både i trädgårdslandet och i stora byttan vid verandan; ja, ja, våren väntar! Snödropparna lyser upp lite här och var, alla högar jag inte tog hand om i höstas behöver nu gås igenom. Tomathinkarna ska tömmas i komposten och diskas allihop. Det är långt kvar tills något ska planteras i dem, men det ser för skräpigt ut vid södersidan på ladan. Problemet med skräp (vi har lite grejer som behöver transporteras bort, samlat på några få ställen förvisso, men ändå) är att det inte känns lika nödvändigt att hålla städat runt omkring heller. Det ser inte ut som något skrotupplag, men så mycket är ”så länge” eller ”halvfärdigt”. Jag vägrar hamna i stressen som min mamma alltid kände att få saker gjorda, men kanske borde jag stressa lite mer än jag gör? När man har varit i botten är det dock inte lockande att leta sig neråt igen. Jag siktar på att hålla mig flytande, eller till och med bryta ny mark ovanför. Men tömningen av ladan är nästan klar och det på kortare tid än jag hade planerat för. Är inte det bra så säg?

Planttanten njuter av den nya långköraren på övervåningen! Norrfönstret är orkidéernas bästa vän vad det verkar. Jag saknar verkligen inflyttningsorkidén som bodde här från december 2016 till förra årets spinnattack. Den stod i blom eller med knoppar på gång konstant i fem år. Har aldrig varit med om något liknande! Nu verkar denna kompis åtminstone visa liknande tendenser, så jag håller tummarna.

Jag vill avsluta med ett citat från en intervju av en rysk kvinna igår, en påminnelse om hur viktigt det är att vi har blicken riktad framåt:

”Vad kommer att hända i Ryssland framöver?”
”Livet går vidare, vi fortsätter leva.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.