Det närmar sig…
Igår hade jag det näst sista samtalet med min ”examensklient” och de två sista Coursera-kurserna närmar sig också slut. Det är så spännande att sitta och fundera över hur min ”fortsättning följer”! Jag filar på en hemsida, funderar över hur jag ska lägga upp den och vilka tjänster jag ska erbjuda. Jag försöker betvinga Jante och försöker sätta ord på all kunskap jag vet att jag har att erbjuda kommande klienter.
Igår hade jag två samtal som fick mig att återigen känna ödmjukhet inför det stora ansvar och den fantastiska ynnest det är att få vara med på en annan människas resa för att hitta svar. I dessa samtal är det viktigt att släppa ”tågordningen” som gäller i en vanlig diskussion och istället vara lyhörd för svängningarna. Som samtalsterapeut behöver jag komma ihåg klientens mål med samtalet eller med samtalsserien. Det är viktigt att jag inte fokuserar på vad jag tycker är viktigt eller spännande. Nya dörrar öppnas, frågor kan ge obekväma svar, funderingar kan leda till viktiga beslut… Vissa stunder är helt enkelt magiska.
Något av det viktigaste för mig är att hjälpa människor att fungera i vardagslivet. Det finns så många dokument med fina ord och fantastiska målsättningar som bara är ordbajs. Hur ska vi förhålla oss till något som kanske låter bra på papper, men som är en utopi, en illusion, en dröm? Det går inte att ändra på någon annan och för det mesta måste vi anpassa oss till verkligheten. För de flesta av oss finns det andra att ta hänsyn till än oss själva. Riktigt dålig terapi leder till egoister som landar i en verklighet där det enda viktiga är JAG, MINA BEHOV, MINA DRÖMMAR, MIN UTVECKLING. Jag säger inte att dessa saker inte är viktiga. Det är de i högsta grad! Det jag menar är att i de flesta fall finns det kanske också annat att förhålla sig till, och mitt jobb handlar mer om att hjälpa klienter navigera och klara av att anpassa sig till detta.
När jag går in i denna nya fas i mitt liv tänker jag på mina föräldrar och den insats de båda gjorde för att hjälpa andra människor med deras själsliga och praktiska dilemman. Jag tror att de hade varit både glada och nöjda med den väg som jag valt att trampa upp för mig själv, och det gör faktiskt att det känns extra bra. (Bekräftelsebehov? Har vi inte alla det? Och är inte den ultimata bekräftelsen att se sina föräldrar vara stolt över en? Hehe.)
Åh vad spännande ?
Se vart allting bär.
Svårt att hitta klientens väg och mål tror jag.
Jag gick hos Lukas stiftelsen en beteendevetare som jag kallade Lukas.
Skulle få 10 samtals tillfällen gratis via jobbet men jag fick fler….
Jag tror att jag ville att han skulle säga till
mig SKILJ DIG!!!
Jag tror det var mitt mål med det hela att få
De orden serverade och en plan för vägen dit….
Jag fick flera hemläxor…
Den sista jag fick var en nedskriven lapp med vad jag skulle säga… läsa upp…
Sommarstängningen gjorde att jag hade två månader på mig att göra läxan…
På lappen stod… typ så…
”Jag mår inte bra som vår relation ser ut nu.
Jag vill att vi förändrar den”
Sen skulle vi jobba vidare utifrån resultatet.
Jag gjorde aldrig läxan eller gick tillbaka till Lukas… skiljde mig inte på
Många pendeln min man heller…
Mitt delmål var nog att få ventilera mig
Med en proffesionellt person som
Sa till mig när jag ältade och ältade min relation att jag var inte ute och cyklade när jag mådde så
Sjukt dåligt utan det faktiskt var min man som var problemet. Hans självförtroende och egenvärde som var nedtryckt och genom
Ett psykologiskt maktmissbruk fick mig att kravla i diket och inte komma upp och se alla vackra blommor på vägrenen och utsikter man hade från vägrenen som Lukas sa.
Maktmissbruket sa inte han utan det insåg jag när jag gick en medberoende kurs med anledning av mamma.
Då insåg jag… jag är inte medberoende till
Min mamma utan till min man…
Både han och jag var vuxnabarn till olika typer av dysfunktionella familjer som samtidigt var mycket funktionella märkligt men sant.
Jag insåg att jag tillåter mig att låta mina barn växa upp till vuxnabarn… ?
Men inte förrän flera år senare och ännu sämre mående så gjorde omständigheterna att jag flyttade…
Min dotter tog en luftmadrass, sina sängkläder och sin ”misse” så fort vi fick nyckeln och flyttade… hon flyttade före mig.
Alla hennes kurator kontakter handlar om
Pappa relationen…
Mitt mål var att bli tillsagd FLYTTA!
Men det får ju ingen säga tyvärr.
Och eftersom jag var så djupt ner i diket tog jag mig inte upp förrän jag flöt upp av översvämningen i diket…
Mitt hjärta värker nu av att se hur mina barn är skadade av att jag inte tog tag i livet.
Mina barn är så kloka.
När jag flyttat och satt och grät. Pappan som fortfarande vet precis vilken tå han ska trampanpå
För att få Mig att ramla ner i diket… puttade ner mig stup i kvarten.
Inga pengar…
Barnen fick stekta, kokta, rörda ägg…
Risgrynsgröt kokt… pudding och ja alla varianter…
Då sa Linnéa detta mamma r iaf bättre än att se dig gå
Runt i en förtvivlad dvala ❣️❣️❣️
Nu har vi ju en mamma som
Skrattar ibland och orkar göra saker med oss ❤️
Men ett mål… beskrev jag nog aldrig för någon av mina ”lyssnare”
Men så
Skönt att nån hörde och sa du är inte fel men insituationen orkar du inte vara rätt.
Ojojoj
Ibland önskar jag blogga om allt detta finns så mycket att ge men man kan ju inte utelämna sin familj när man är ”officiell”
Ca två år efter att jag flyttat skrev jag i en blogg att jag är färdig med relationen med min man Gissa om jag fick äta upp det.
Då var han ändå
Helgsambo redan…
Märkligt…
Tack till
Mig sjölv för att jag till slut ändå gjorde slag i saken peppad av proffesionellamlyssnaren, arbetskamrater och vänner.
En
Terapeut sa att man ska lämna en relation innan de gemensamma minnen man har är mer mörka /svarta än ljusa.
Tyvärr gjorde jag inte det ?
Ojojoj
Nu blev det långt igen men din blogg liksom öppnade en dammlucka som jag ändå bromsat….
LYCKA TILL i ditt planerande ????
❤️❤️❤️
Vad intressant, lycka till!
Tack! ?