07 feb

Vad är väl ett liv?

Hej på dig. Idag känner jag mig nöjd. Så är ju inte alltid fallet, men den senaste tiden har jag överlag känt mig väldigt tillfreds med livet. Det är roligt att följa hur sonen känner sig fram i studentvärlden, det är spännande att följa äldsta dotterns bröllopsförberedelser och det känns fantastiskt att se yngsta dottern kämpa på med det sista som är kvar innan det är dags att ta studenten. Jag älskar mina studier och det verkar som att maken till slut har landat lite efter att ha flyttat tillbaka från USA.

Mamma sa alltid att det där uttrycket ”små barn, små problem, stora barn, stora problem” bottnade i något som jag inte skulle kunna förstå förrän mina egna barn hade nått vuxen ålder. För hennes egen del var det känslan av att förlora kontrollen som var lite jobbig, men även det faktum att man som vuxen råkar ut för en helt annan sorts utmaningar som barn vanligtvis skyddas från. Det är svårt att stå bredvid och veta att man oftast inte kan göra så mycket åt det som skaver hos de vuxna barnen.

Jag har läst i gamla dagböcker den senaste veckan. Eftersom jag skrivit så lite dagbok de senaste åren (bloggar ju istället och de texterna har ett annat slags utformning) hade jag nästan glömt bort vilka känslobomber som döljer sig i dessa anteckningar. Havregrynsgröten och cyklandet med vänner under barnaåren får mig att känna tacksamhet för min trygga barndom. När jag var åtta år dog ett syskon som nästan var fullgånget i magen. Detta var det mest traumatiska som hände under småbarnsåren. Mina ungdomsår bjöd på relativt lite drama jämfört med många andras, men det jag läser räcker och blir över! Från 18 och framåt blev mitt liv mer spännande, men inte nödvändigtvis lättare. Det är så lätt att fastna i fällan att tro att om bara en viss önskan slår in så kommer hela livet att bli fullkomligt perfekt, men både du och jag vet att det inte funkar så.

Hur kunde min mormor önska att hon var sjutton igen?! Aldrig i livet. Det finns ingen önskan från min sida att återuppleva tonåren. Dessutom ligger det djup visdom i ordspråket ”om inte om vore hade kärringen stångat tjuren”… Det finns inget utrymme för ”om inte” eller ”varför”. Det är som det är och det blir som det blir. Det som har varit bra är jag tacksam över och det som fortfarande skaver då jag tänker på det har också varit med och format ett liv som är fantastiskt på så många vis. Hur det blir framöver har jag till viss del möjlighet att påverka. Just därför är jag nöjd att jag känner mig så nöjd. Med all erfarenhet jag har tillskansat mig genom åren kan jag se ett visst mönster. När jag varit nöjd har livet oftast rullat på, vid missnöje eller stor stress har jag fattat oövertänkta beslut som i vissa fall gett långtgående konsekvenser. Jag tar mig rätten att gissa att detsamma gäller mina medmänniskor också.

Jag hoppas att du får en fin helg!

24 okt

Om att vara sin egen bästa vän.

Jag älskar det här fotot på mig själv. Jag ser ut att vara både glad, frimodig och full av energi, eller hur? Eftersom jag inte kommer ihåg någonting från den här tiden får jag lita på vad människor har sagt om mig. En historia handlar om när mamma, far och jag stod i hissen på väg upp i lägenheten med min alldeles nya lillebror. Jag kände mig undanskuffad och sa: ”hatta lilla Monna” (akta lilla Monna). På något vis känns det bra att jag tidigt kunde uttrycka vad jag kände.

Med tiden slipades det där av. Jag blev bra på att inte ta hänsyn till mina egna känslor, utan att istället först och främst tänka på andras. Jag utvecklades till en ”martyr”, något som inte på något vis är attraktivt eller utvecklande. Jag är så glad över att jag lyckats skala av det mesta av mitt självpåtagna martyrskap! Balansen mellan att ha ett stort intresse för andra människors välbefinnande och känslan av att vara ansvarig för detta välbefinnande kan ibland vara hårfin. Att kunna sätta gränser, att kunna markera när någon gått över dessa gränser, att säga ja vid rätt tillfällen och nej vid andra… Det är inte så lätt som det låter, åtminstone inte för vissa (läs: sådana som jag) personer.

Min utbildning passar perfekt in i mitt liv. Den kunde faktiskt inte komma mer passande! Jag har haft tid till en hel del självreflekterande de senaste åren samtidigt som jag känslomässigt har gått igenom en riktigt jobbig berg- och dalbana. Om jag på min 40-årsdag hade vetat vilket slags åktur det kommande decenniet skulle bjuda på hade jag kanske kastat in handduken och satt mig platt på marken? Vem vet… Men det finns inga om, det är som det är och det blir som det blir. Idag är jag faktiskt tacksam över den ödmjukhet inför livet och andra insikter som dessa händelser har bidragit till, även om jag gärna hade sluppit genomlida dem. En av dessa insikter är att jag vill prioritera att leva mitt liv nöjd och lycklig. Inte nödvändigtvis skrattandes genom livet, men jag vill känna tacksamhet och glädje mer ofta än jag känner mig bekymrad. För att kunna uppnå detta har jag behövt skala bort en hel del, både fysiskt och mentalt. En del annat har jag lagt till, men det tomrum har jag behållt har varit mycket viktigt för mig.

För några veckor sedan skickade en fin vän ett citat som slog mig i magen (på ett bra sätt) och häromdagen fick jag samma citat vackert inslaget i brevlådan av min släkting och fina vän. Jag har det nu uppsatt vid datorn och läser det varje dag när jag sätter mig här. Kanske talar det till dig också?

I den mån det står i din förmåga, ordna ditt liv så att oron utestänges, att jäktet ej får komma in. Jäktets ande är dödsfiende till stillheten i själen. En var har sitt mått av kraft, och det gäller att inrätta sitt liv därefter och inte tro att man kan hinna allt och orka allt.

Ja, men man måste ju leva rikt, följa med, leva med? Vad är det att leva rikt? I alla händelser inte att leva ett splittrat liv. Rikedomen är icke i det mångahanda.

Och icke heller är det din plikt att för andras skull göra mer än din kraft räcker till. Det kan aldrig vara din plikt att för andras skull ha en söndersliten själ.

Nathanael Beskow, En dag har börjat

29 jun

Håll mitt hjärta.

Vi människor är så olika funtade. Jag råkar vara ganska bra på att uppfatta situationer rent känslomässigt när jag träffar någon och får på det sättet många gånger information som de inblandade personerna egentligen inte är intresserade av att dela med sig av. Ibland kommer denna information till stor nytta och glädje, andra gånger orsakar den bara smärta och elände.

Högkänslig, överkänslig, empatisk, inkännande, observant, medkännande, förstående… Dessa ord har inte en och samma betydelse, men de tangerar vid just det jag beskrev här ovan. Jorden fortsätter snurra oavsett vem jag är och vem jag möter, hur jag upplever min omvärld och hur jag reagerar på dessa upplevelser, men jag kan inte undvika att påverkas. Ibland önskar jag att jag var ett vanligt blindstyre, jag inbillar mig att livet hade varit lite mer ”vanilj” då.

Jag är beordrad vila av min läkare, men gick ändå på Helgmålsbön i Sturkö kyrka ikväll. (Den ligger ju bara några hundra meter bort, så det räknas väl knappt.) Musikern/skådespelaren Lasse Carlsson, Sturköson från början, gjorde en fin insats. Härlig personlighet, bra röst och så var det trumpetspelandet… Det kan hända att mina ögon svämmade över. Musiken är mitt livselixir. Och när saker och ting är som de är är det bara att åka med och njuta av färden.

10 sep

Det är mycket nu.

9_5

Här kommer en kram från cyberrymden. Den är till dig. Till dig som inte hittar några vänner. Till dig som går igenom en skilsmässa. Till dig som inte kan släppa taget. Till dig som har för mycket på din tallrik. Till dig som försöker förstå. Till dig som inte tror du räcker till. Till dig som vet att det finns mer. Till dig som inte orkar titta dig själv i spegeln. Till dig som tvivlar.

Ibland känns det bara tungt. Det blir bättre.

24 maj

Lyssna, kom och lyssna!

En jobbig dag rent känslomässigt. Jag har alldeles ont i huvudet av allt som har hänt idag. Bra och sorgligt om vartannat.

Dagen slutade i alla fall i något slags dur med mollanslag. Sonen och alla de andra 179 AF-niorna hade avskedskonsert i Konserthuset, Stockholms vackraste byggnad. Vi blev bjudna på allt mellan himmel och jord – Purcell och Grieg, Britten och Eric Whitacre, klassiskt och modernt. Min personliga favorit var pianosolot av Gs kompis Daniel Chun. Kom ihåg hans namn… Den killen kommer att gå långt! Daniel spelade ett av mina favoritstycken för piano. Lyssna på den otroligt vackra melodislingan i Stenhammars 3 Fantasies, Op. 11: 1. Molto Appasionato (0.41 in in klippet hör du melodin första gången). Funderar du på att komponera ett stycke till mig så får det gärna ge mig samma känsla. 😉

Inte ett öga var torrt då konserten slutade med Sommarpsalm. Inte konstigt att det sedan bröt ut gråt- och kramkalas på scenen. Musiklärarna som inte har några nior i år satt precis framför oss. Jag tycker att en av dem var lagom sur då hon sa ”Jag tycker det har gått inflation i det där gråtandet”… Alltså, ungarna hade gett en helt fantastisk konsert! Jag förstår inte vad hon jiddrade om. Å andra sidan var hon kanske bara lite avis för att hennes avslutningskonsert inte var lika bra. Och nu ska jag lägga mig och bota min känslostormshuvudvärk och hoppas att jag vaknar till en alldeles ljuvlig dag i morgon.