Någonstans på vägen har jag dragit på mig någon bacill, för jag är helt sänkt. Har en diger lista att beta av i trädgården, men har halvsuttit i sängen och snutit mig mest hela morgonen. Vitlök ska ner i jorden, dahliorna har renplockats och är uppe men ska skakas av, märkas upp och transporteras tillsammans med pelargonerna till Bredavik, jag har lite blomsterlökar som ska ner i gräsmattan och så vore det toppen om jag kunde hälla ut innehållet i några fröpåsar så jag får fler plantor att sätta i perennrabatten till våren.
Pelargonerna fick en sista frisering med bortplockning av alla fula blad och rensning av alla blommor och knoppar. Det känns som ett helgerån, men är bra för dem nu när de bara ska vila och återhämta sig hela vintern. De får en sista skvätt vatten, sedan vattnar jag knappt alls förrän det är dags att väcka dessa skönheter till liv nästa vår.
Vår gräsmatta ser ut som en berg- och dalbana för minioner. Den är lite för ojämn för vår smak, men just nu får det vara. Kanske blir det en liten renovering så småningom. Brorsan kom och körde över allt en sista gång för hösten med åkgräsklipparen, så nyfriseringen gör att det ändå ser mer välvårdat ut. Trots en omgång frost har trädgårdslandet fortfarande mycket att ge. Kålen mår bra efter den kyliga behandlingen och selleri, morötter och en del annat ska tydligen smaka bättre efter en köldknäpp. Orkar jag ta mig ut ska jag hämta ett huvud broccolo i landet och ångkoka, äta med smält smör och flingsalt till lunch, njuta av allt som gått bra för planttanten i år! Det har varit en finfin säsong och jag är mycket tacksam över att framstegen varit flera än bakslagen. Jag lär mig så mycket hela tiden.
Målet för dagen är att åtminstone klä mig. Jag har druckit tre muggar örtte av olika slag, men känner mig mer kissnödig än pigg efter den behandlingen, hehe. Lyssnar på soft musik och samlar kraft, funderar över vilken salva som passar bäst att lugna huden runt mina röda näsvingar. När allt detta viktiga är avklarat blir det kanske ändå lite jobb avklarat. Tur att jag inte har något värre att ta mig an. Ta hand om dig, hör du!
För det mesta är jag nu för tiden mycket nöjd med livet och de omständigheter jag befinner mig i. Det finns alltid sådant som går att jobba med och stor utvecklingspotential på alla håll och kanter. Sådant kan man inte låta sig styras av. En sak i taget och allt det där, för att inte tala om allt som faktiskt borde läggas åt sidan för att inte störa tankarna på det som verkligen betyder något. Trots det kan det ibland dyka upp tankar på längtor och glädjor från andra tider. När jag såg den här vyn torna upp sig över trädgårdslandet kändes det precis som att jag stod i vår trädgård i Orem. Bergen var där, men ändå inte. Jag gav mig själv en stund att sakna den tid som var och det som fanns i mitt liv då. Tänkte på det liv som nu ligger så långt borta, både i tid och rum. Det finns ingen ånger över att vi lämnade USA. Det finns dock sådant som aldrig kommer tillbaka och just igår tog jag mig en stund att både sakna det och vara tacksam.
För övrigt fanns det inte så mycket tid till annat än att röja och fixa. Det blev varken något av målning eller listmålning då maken behöver göra några små insatser innan det blir min tur. Jag tog istället till exempel hand om resten av pumporna och förberedde dem för att kunna komma till glädje inför Halloween. Maken fångade mig då jag kom ångande med skottkärran med en ljudbok i lurarna. Det värsta med fotografier är att man blir medveten om sådant som är lätt att blunda för annars. Kanterna mellan grusgång och gräs. Stenstolparna som ska ner i jorden, gruset som inte kommit på plats än. Kanske är det bra att påminnas just för att tacksamheten blir så mycket större då det väl blivit åtgärdat?
Något som kändes riktigt bra var att alla hinkodlade grödor blev slängda på limpan längst ner i trädgården och tillhörande murarhinkar diskade. Detta är annars något som har blivit uppskjutet till våren. Trädgårdsenergin är på väg att rinna ut mot noll vid den här tiden på året och då är det så lätt att skjuta på sådant som inte är absolut nödvändigt. Att hinkarna nu är färdiga trots att vi knappt hunnit påbörja oktober är en otrolig bonus.
Hur går det med odlandet då? Jodå, vi fortsätter äta gott. De sista physalisarna är rätt klena, men precis lika goda. Jag samlade in dem från marken, skalade, sköljde och torkade av dem för vidare transport in i kylskåpet. De smakar toppen tillsammans med de goda hösthallon som vi för första gången fått njuta lite mer av. Det är stor skillnad på att få ihop några enstaka bär och att lyckas plocka ihop närmare en liter. Nästa år blir det ännu bättre! Dessutom finns det fortfarande mycket kvar att ge från hallonbuskarna. Kanske borde jag koka sylt, men eftersom färska hallon är något som jag tycker är något av det godaste som finns passar jag (vi) på att äta direkt från buskarna.
Hallon, chokladpudding och grädde är inte dumt det heller. Vad gör du med dina hallon? Kanske stoppar du dem i kanelbullarna idag, då det är kanelbullens dag och allt. Själv ska jag absolut baka, men här blir det utan hallon i fyllningen. Hälften kanel och hälften vanilj tänker jag. Det gäller att hålla koll på spotpriset. Just nu 3,74 kr per kWh, vid 14-tiden är det nere på 1,80 kr för samma mängd. Det kanske låter fånigt att räkna på ett fåtal kronor så här, men jag tror att den som håller koll på sina utgifter och se till att vara lite om och kring sig slipper en massa bekymmer när det är dags att balansera sin budget. Det gäller ju att vara pragmatisk också. Vid tio ikväll är priset 40 öre per kWh, men vem vill äta nybakade bullar vid midnatt? Eh, jag tror inte maken skulle misstycka i och för sig, men ändå. Däremot är det ju smart att tvätta då det är billigare, så jag använder gärna tvättmaskinens timer. Sån är jag.
Vad gör jag själv när hösten kommer? Just nu funderar jag till exempel över vad jag ska göra med mina två enorma palettblad som står i verandan och börjar bli riktigt skräpiga. Möjligtvis är det slakt på gång. Två skott i varje färgställning kanske får växa lite försiktigt i vinter i någon fönstersmyg. Om min växtälskande systerdotter vill ha ”trädet” får hon det gärna. Kanske det går att utveckla det med beskärning? Jag blev tyvärr av med två av grenarna vid olika tillfällen i sommar då växten stod lite illa till och efter det blev jag dålig på att fortsätta forma genom att toppa den.
I ettårsrabatten fortsätter ringblommor, lejongap och rosenskära blomma. Jag vet att ju mer jag plockar, desto mer kommer. Det glöms tyvärr lätt bort och jag blir lite snål. Dahliornas revansch är tydlig och alla har efter bättre bevattning börjat leverera igen. Det gäller att njuta innan de första frostnätterna gör entré! Kärleksörten är finare än någonsin och jag funderar på hur jag bäst ska omfördela blommorna i perennrabatten inför nästa år. Tyckte det var bra att låta allt vissna ner på hösten och möblera om på våren, så jag följer det konceptet inför nästa säsong också.
Här ser du hur gången ned till trädgårdslandet blev. Sonen och jag påbörjade projektet i somras, men sedan kom skolstarten emellan och det tog paus eftersom jag inte riktigt prioriterade grävandet. Mammas kusin grävde lite då han var här (han har svårt att sitta stilla) och den senaste veckan har maken gjort en stor insats. Jag är så nöjd! Det blev precis som jag tänkte mig. De fula kanterna mellan gräs och grusgång ska såklart bort, men det översta lagret grus har ännu inte kommit på plats. Nere i trädgårdslandet tar jag hand om en låda i taget och med utvärderingen av årets säsong kommer stor tacksamhet över att vi kan få så mycket mat ur jorden, även en så torr sommar som den här. Med varje dag kommer mörkret tidigare och önskan att kura skymning växer. Fram med handarbetena!
Välkommen frisk kylig luft om nätterna och brittsommarvarmt t-shirtväder! Jag njuter verkligen av denna årstid. Det finns massor att göra i trädgården och trädgårdslandet, men jag har liksom tröttnat lite. Vet att jag borde gödsla upp somligt och fortsätta stödvattna då det är så torrt. Orkar bara inte hela vägen! Det blir lite duttande här och lite duttande där. Det viktigaste måste ju skötas naturligtvis, som att plocka in vackra buketter att njuta av.
Sven-Eriks dahlior har fått ny kraft liksom fars ringblommor. Lejongapen blommar på och rosenskärorna svävar framför stenmuren som vackra fjärilar. Jätteverbena skulle jag också kunna plocka, men den här buketten fick bli min klassiska septemberbukett i glada färger på den gulröda skalan. Skulle aldrig ta på mig den här färgkombinationen, men tycker att det är så vackert!
Vi är helt självförsörjande på grönsaker en bit in i oktober. Tomater, gurka, squash, morötter, lök, rödbetor, vitkål, broccoli, selleri, paprika, hallon, päron och potatis finns att välja på, så vi behöver inte tjura. Jag glömde däremot så nya sallatsfröer, men det är kanske inte för sent än? Jag vet ju att många har egen sallat under en lång period. Purjolök, blomsterkål, spetskål, palsternacka och rotselleri är inte riktigt klara för skörd än. Dessa har inte fått tillräckligt av vad det nu är de behöver. Vatten, näring, skydd främst. Jag antecknar resultat och lär mig inför nästa säsong. Så tacksam jag är för att jag började skriva odlingsdagbok redan då jag försiktigt trevade mig fram i början av 2018. Nu finns anteckningar från (nästan) fem hela säsonger!
Brorsan har fått många önskemål om ved som han tyvärr inte kan uppfylla. Han var däremot sjyst och levererade en omgång till oss. ”Syskonen går först.”
När broderskapet kom med veden började maken lägga ut allt som låg i vedboden på gräsmattan och tänkte låna släpet för att hiva iväg allt som skulle till sopstationen. Jag glömde att fota ”allt”, men det såg inte klokt ut. Margarinlådor med metallskrot, andra lådor med annat skräp, skräp överallt. Nu var sopstationen inte öppen, men efter några timmars arbete var jobbet gjort. Detta har hängt över oss sedan innan vi köpte stället. Mängder med osorterat skrot, glas och ”grejer”. Nu är allt tillbaka i vedboden, men denna gång sorterat i sopsäckar och murarhinkar. Metall, el, brännbart, kemikalier, glas… Jag är så nöjd! Det blir lätt att köra iväg till tippen på det här viset. Vi sparade somligt som kan komma till användning, så idag ska jag lägga några av de grejerna i citronsyravatten och se om jag kan lyckas rengöra från rost. Det är väl dumt att spara sådant som är skräp på riktigt. Nu är det bara grejerna i sommarvistet kvar! Ja, och allt i ladan, haha. Tur att det finns att göra.
Augusti bjuder på bokeh, första morgonen då jag inte längre öppnar verandadörren i köket direkt då jag går in i köket för att koka vatten till morgonkoppen te, solnedgångar som går i ljuvliga färger värdiga själva Tricia Guild, skördefest, dahliaexplosioner och helt vanliga drömmar. Lagom till att det var dags att gå och lägga sig igår kväll ringde yngsta dottern och berättade att hon förlorat sitt andrahandskontrakt då det tagit slut mellan hyresvärdinnan och hennes pojkvän. Hyresvärdinnan var så ledsen, både för sin egen och dotterns skull. Det finns papper på tre månaders uppsägning, så egentligen hade dottern kunnat bo kvar. För ett par dagar sedan fick hon dock erbjudande om att dela lägenhet med några vänner, så det gick snabbt att lösa den uppkomna situationen. Jag och maken åker upp för att agera flytthjälp nästa vecka och förhoppningsvis blir detta bara ett litet gupp i vägen istället för något som hade kunnat leda till mycket stress och oro.
Detta är en för året ny dahlia. Jag köpte Polka Anemone efter att ha sett en så ljuvlig bild, men hade inga större förväntningar efter mina upplevelser med de andra superspecialdahlior jag satt de senaste åren. De är alltid sådana primadonnor, precis som moderna tulpaner. Något blev dock rätt för den här. Seg i starten, men den levererar nya blommor på löpande band och fortsätter förhoppningsvis ett tag till.
Pizzadegen vi hittade till Bredavikspizzorna går bra att frysa då degbollarna är färdigjästa. Efter lite vanlig elugnspizza med botten upphämtad ur frysen häromdagen blev det en deg kvar som jag lämnade kvar att jäsa i kylen ännu en natt för att se om det skulle gå att göra något som skulle likna surdegsbröd på denna långjästa deg. Jag körde in en termometer för att mäta upp 96°C och maken fick agera testpilot då minibrödet var färdiggräddat. Han blev väldigt nöjd med resultatet och jag måste säga att det både luktade och såg mycket delikat ut. (Vi har redan testat att göra vitlöksbröd liknande naan med denna deg och det går också jättebra.)
Vi har ett helt gäng påsar snålröra från förra året kvar i frysen. Den smakar fortfarande bra, så jag gör ingen ny. Årets projekt blir istället frysa in hela tomater. När jag behöver tomater till såser och soppor framöver kan jag bara ploppa ner dem direkt från frysen i hett vatten, vänta en stund, ta bort skalen och hacka. Perfekt ju! I år ska jag också frysa zucchini. Vi får väl se om det är något som går åt i vinterns matlagning.
Brorsan behövde lite stöttning då han skulle planera sin flygtur och tog hjälp av den mer erfarne svågern. De satt där och svängde sig med konstiga uttryck och förkortningar, men verkade ha koll på läget. Det ska räknas på sidvind och avstånd och annat, flyga är inte något man gör utan god planering.
Jag plockar björnbär varje dag, men bara tillräckligt för att äta till efterrätt eller mellis. Inga bär befinner sig i frysen ännu eftersom jag inte har samma uthållighet som yngsta dottern. Hade hon varit hemma hade vi med säkerhet haft flera liter i frysen redan! Alltså, varma björnbär är något av det godaste jag vet numera. Konstigt egentligen, för när jag var yngre gillade jag dem inte alls.
Nu när det här blogginlägget redan handlar så mycket om sådant som folk på landet kan ägna sig åt måste jag klämma in gårdagens lagning. Ett av de gamla fina barnlakanen från Bredavik hade hål i sig och riskerade att åka ut ur linneskåpet. Jag tog hem det och lagade genom att nåla fast en bit lakansväv på undersidan, lite större än hålet, och sydde sicksack fram och tillbaka tills det såg bra ut. En sådan här lagning är inte skön att behöva ligga på. Jag är helt för att vårda sina textilier, men hade hellre använt lakanet som lakansväv för kommande projekt om hålet inte hade varit placerat så nära kanten. Nu håller det dock ett tag till.
Den här härliga retropläden köpte jag på loppis, men glömde i stunden att de där gamla malbehandlade plädarna kan vara behandlade med DDT. Jag skrev därför till textilmuséet i Norge som vet mer. Dessvärre hade jag rätt i mina antaganden och då muséet inte har pläden i denna färgsättning får den kanske åka hem till Norge igen.
Efter alla timmars jobb i trädgården är det viktigt att också njuta. Inte för att trädgårdsvård inte kan vara njutbar, jag plågas ju inte precis av jobbet där. Det visuella får dock inte ta så mycket plats då jag vattnar och rensar ogräs. Rundorna i trädgården i solnedgången är därför ren och skär njutning. Solrosorna som växer i rabatten har hamnat där av sig själva och jag har inte haft mage att flytta på dem trots felplaceringen. Jag längtar efter nya solrosfält och kommer kanske ihåg att sätta fröer till ett sådant någonstans nästa år. Vi får väl se.
Nej, jag vet. En telefonkamera kan inte fånga verklighetens skönhet, men jag blir så glad av denna påminnelse. Vilka kvällar vi har! Tack livet.
”Asså, X kan ju alltiiiiing!” Något av det bästa jag vet med att hänga med de små syskonbarnen är att vara med då de upptäcker eller lär sig något. Den fyraårige brorsonen gav i helgen ovanstående kommentar efter att han också hade lagt märke till varför jag här i bloggen ofta hänvisar till Ingenjören då jag talar om maken. Går jag bet på något ser maken helt enkelt till att lösa problemet eller genomföra projektet jag har i huvudet. I julklapp fick jag ett paket rundstav och löftet om att jag skulle få en fågelmatarbur. När fågelmatarsäsongen var över fanns det ett påbörjat projekt som så småningom hamnade ute i ladan. De senaste veckorna har maken ägnat raster och kvällar åt att vara hushållsingenjör då han slutfört ett gäng projekt som legat på hög. Igår var det så dags att bli klar med den där julklappen.
Sonen fick vara med och bygga klar denna fantastiska uppfinning. Han har ärvt sin fars problemlösningsförmåga, så hänvisar jag framöver till Ingenjören Jr vet du vem jag menar. ”Är det örnar du ska mata?” frågade syrran i familjechatten. Hon upptäckte sedan att det faktiskt mer kommer att bli en fågelmatarstation i flera nivåer. Den bakre väggen lyfts bort när man ska städa ur buren och fylla på med ny mat. Själva buren ska sättas upp på en stång av något slag och även om jag just nu har fullt upp med att njuta av sommaren ser jag lite fram emot att få testa. Tanken på avståndet mellan spjälorna är att de större fåglarna inte ska kunna komma in. De får också mat, men på ett annat ställe i trädgården. Av någon anledning är det inte lika fascinerande att se skator och kråkor äta som blåmesar och nötväckor…
Min mesta tid fortsätter att gå till att uppehålla mig i trädgårdslandet, i trädgården eller i köket. Det är så njutbart! Vi har nu nästan ett kilo sockerärter i frysen och det trots att vi samtidigt äter mycket. Detta är en av mina favoritgrödor. Lätt att odla, kräver inte en massa gödsel, ger en stor skörd om jag bara gullar lite genom att vattna och se till att plocka ofta. Ju mer man plockar, desto större blir nämligen skörden.
I ettårsrabatten växer nu både ogräs och de blommor jag sådde i våras. I just det här partiet strödde jag ut fröer från en påse ”fjärilsmix”. Det luktar så sött och gott från dessa ljuvligheter! I samma rabatt växer vallmor, gurkört, ringblommor, jordärtskockor, solrosor, klöver och ogräs av varierande slag. Jag plockar många buketter, men det är också fascinerande att bara sitta i den fula plaststolen i trädgårdslandet och betrakta smådjurslivet där i blomsterhavet.
Luktärtsrabatten har kommit igång den också. De fröer jag köpte för flera år sedan av Cecilia Wingård har fått bo i frysen och därmed har de behållit sin goda grobarhet. Nu finns det bara ett fåtal kvar, så till våren får jag komplettera med lite nya sorter. Här gäller samma som för sockerärterna – plocka, plocka, plocka, allt för att blomproduktionen ska kunna vara igång hela sommaren. Esaias Tegnérs vackra ord passar så väl in:
Är du lycklig, väl, så gläd dig åt din lycka med envar Och ju mer du delar med dig desto mera har du kvar
Nu har vi kommit till utbetalningen av all tid och energi som har investerats i trädgårdslandet. Det är fortsatt viktigt att vattna och det gäller att hänga med i skördandet för att exempelvis sockerärtorna ska fortsätta ge en generös skörd. Något kålaktigt går ner varje dag i princip och vi har testat de första och riktigt smarriga rödbetorna. Jordgubbarna är såklart godast. Igår kom lillebror med familj på snabbvisit och då var det bara att vispa upp en slatt grädde och värma ostkakan i kylen för att servera med en god skörd röda läckerheter. Det här gör mig verkligen glad!
Squash, gurka och pumpa har lagom börjat ta sig ton. Favoritsquashen Soleil som producerade så fantastiskt förra året är först ut i år också. Jag räknar med första squashen om någon vecka max. I skräplimpan längst ner i trädgården växer det ännu bättre än i lådorna, men vi får se hur det blir med fruktsättandet. När jag ser den här bilden blir jag så sugen på ricottafyllda blommor, det var nog ett av de bästa nya recepten vi provade förra året.
I ena potatislådan växer nu självsådd krasse så fint. De här blommorna är både vackra i buketter och goda i matsammanhang! Och en potatissallad med gurkörts- och krasseblommor är både vackert och gott.
Uppe i perennrabatten satte jag förra året några plantor jätteverbena som jag fått av svägerskan. Jag upptäckte som tur var att inte allt var ogräs då jag rensade där och nu sätter jag hopp till de här lite sena småplantorna som alltså tagit sig hit på egen hand. (Finn ett fel i bilden!)
Den långa rabatten vid stenmuren har varit njutbar hela sommaren, faktiskt ända sedan aklejan började blomma. Nu har Sven-Eriks dahlior kommit igång och då blir det ännu vackrare. Resten av dahliorna är lite sena, men det dröjer inte länge innan de också blommar (om de inte hinner bli uppätna av sniglar eller larver först). Digitalisen är ju helt galet fantastisk! Nu börjar den bli lite kal, men den har varit otroligt vacker. Det är lite svårt att se, men rabatten är uppdelad i fyra delar: dahlior, perenner, ettåringar och undantaget. Bland ettåringarna står det faktiskt några perenner som jag ska flytta till hösten. Jag håller långsamt på att få till ett system som funkar här hemma. Denna rabatt skulle aldrig hamna i någon trädgårdstidning, men den ger stor blomsterglädje! Undantaget skapade jag då jag länge sett min syrra återanvända perenner i sin lilla stadsträdgård. Hon flyttar blommor in och ut ur stora planteringskärl och när de inte är i säsong får de växa i krukor i ett undangömt hörn av trädgården. Mitt undantag är direkt ner i jorden i mestadels skugga i norrläge. Egentligen skulle det väl växa funkia och liknande växter där, men nu testar jag att bara låta grejer stå här ”så länge”. Det verkar fungera utmärkt! Ettåringsbiten har nästan ingen jord då berget på vissa platser ligger i dagen, men ringblommor och prästkragar växer fint där. Ringblommorna är från Fars fröer, de har jag vårdat ömt. Tänk, så illa jag tyckte om ringblommor då jag var yngre! Nu älskar jag dem, särskilt i buketter med blått och limegrönt.
Bara en sista koll på klematisen igen. Blir så glad av den! Vi hade en blålila variant som var helt fantastisk utanför dörren i föräldrahemmet. Jag har alltid älskat klematis på grund av den. Så generös i sin blomning och detta utan att behöva daltas med. Jag valde en ljusare färg för att den skulle synas bättre i skuggan under äppelträdet och är mycket nöjd med valet. Färgen binder ihop alla blommor i cerise (inte heller någon favoritfärg från början) som växer i perennrabatten med det faluröda huset. Tänk, vilken tur att man kan ändra sig! Och vilken tur att man får göra precis som man vill i sin egen trädgård. Mer färg, per favore! Nu väntar jag med spänning på att luktärterna ska slå ut. Efter en seg start ser de väldigt kraftiga och buskiga ut, inte svaga och rangliga. Förhoppningsvis finns det också mängder av blommor på lut! Jag satte dem ju direkt i ”billiggödsel” (fyra påsar för 100 kr på ICA, egentligen mest torv, men också kogödsel) nere vid rådjursstängslet i trädgårdslandet. Där växte de fint förra året och det verkar som sagt funka även i repris och med nyhet runt rötterna.
Pepparroten verkar ha börjat ta sig ton i sin cirkelsektor, citronmeliss och gräslök mår jättebra och i delen med chokladmynta och citrontimjan växer det så det knakar. De andra hjulen har sitt innehåll på tillväxt i krukor, så där kommer inte det slutgiltiga resultatet att kunna beskådas förrän nästa år. Kryddorna ska däremot ner på sin plats efter sommaren, något som känns spännande!
Igår var det så varmt och soligt, så det kändes som en bra dag att skörda kryddor. Gräslöken i de tre ”gamla” tuvorna klipptes ned till hälften medan de fyra nya tuvorna fick vara ifred. Jag klippte löken i småbitar och fyllde en glasburk som stoppades i frysen. All lök luktar igenom plast, så jag tänkte att det här skulle vara den smidigaste och mest praktiska förvaringen.
Jag klippte även av kanske en tredjedel vardera av citronmelissen och chokladmyntan. Maken älskar myntate och dricker kall sådan bryggd på färska myntakvistar nästan varje dag. Både citronmeliss och mynta passar perfekt som te under det kalla och mörka vinterhalvåret. Fotohängaren jag gjorde då svärfar hade gått bort fick nu bli torkställning. Jag band ihop inte allt för stora knippen så det ska bli tillräckligt luftigt. Nu kan de hänga där i hallen och torka i lugn och ro. När örter har gått i blom passar de inte längre lika bra att skörda, så det gäller att passa på! Jag har flera olika myntor i kruka utanför verandan och ett par av dem har redan blomknoppar. Den finaste är den som vännen jag fick den av hävdar är äppelmynta. Jättevacker färg och ståtlig och fin. Däremot tycker jag inte den är tillnärmelsevis så god som chokladmyntan. En jordgubbsmynta luktar gott, men smakar inte fullt lika bra och de andra sorterna har jag inte riktigt koll på. Jag vet bara att chokladmyntan vinner alla smaktester och jag är glad att det var den som fick plats i kryddhjulet. Myntan planterades ner i en stor kruka utan botten för att inte helt ta över, men citronmelissen fick inte samma restriktioner. Det är ju bra att den trivs så förträffligt, men jag ser att jag kommer att måsta hålla koll på den åt alla håll och kanter.
När det gäller dill har den inte trivts så bra där jag satte den, så skörden blir nog rätt skral. Persiljan mår desto bättre, men sattes så sent att jag får vänta med att skörda den. (Dessutom har jag kvar mängder i frysen från förra året.) Mina ”vanliga” timjanbestånd verkar trivas bra, men var så små då jag satte dem att de behöver lite mer tid på sig. Jag frösådde också en del, så det kommer att finnas mycket så småningom. Oreganon är det likadant med. Den lever och ser ungefär likadan ut som när jag satte ner den i jorden, men växt har den inte gjort. Däremot mår den frösådda oreganon i kruka hur bra som helst, så jag sätter mitt hopp till den.
Igår var det skolavslutning för min syrras familj i Skottland. Skolavslutning?! Det känns som att sommarlovet har varit igång i evigheter, trots att jag inte längre har småbarn och bor på min sommarö permanent. Dagarna är långa och heta, vattnet börjar bli mer behagligt än bara kallt. Samtidigt pågår det vanliga livet. Många har inte ens börjat sin semester än, de följer sommardagarna från kontorsfönster och hemmakontor, eller kanske från en sommarstuga (pandemin har för många inneburit en större möjlighet att arbeta hemifrån). Det finns många som får ångest innan sommaren knappt hunnit dra igång. Allt som ska hinnas med, oro över om man har gjort rätt semesterprioriteringar, ekonomiska problem (att ha semester kan lätt bli dyrt, oavsett om man reser bort eller stannar hemma), svajiga relationer som ges utrymme att bli riktigt skakiga, trötthet som accentueras då det finns möjlighet att koppla av, vardagsgnabb som blir till semestergräl – mitt i allt det underbara syns det fula och jobbiga mycket bättre. Med junis intrång började semesterinläggen läggas upp. Jag hänger inte ens på Instagram, men gissar att det är långt ”värre” där än på Facebook. Jag är glad över att få följa mina vänners äventyr, men jag förstår att avundsjukan kan svida i ögonen. Mitt bästa tips om du mår dåligt av detta är att släppa sociala medier under den här perioden. Snart nog återkommer vardagen.
Igår hade vi svärföräldrarna över på ett mycket trevligt besök. De åkte till Bredavik med Sturköpendeln och maken plockade upp dem där medan jag fixade färdig maten. Jag hade gått ner i landet och dragit upp ett gäng nypotatis, den här gången av Cherie som sägs vara den tidigaste av de sorter jag satte i maj. Många av knölarna var lite små, men de var i alla fall goda! Ugnsbakade kycklingbröst, lite olika sallader och rabarbersaft stod också på menyn. Jag gillar att krydda kycklingbröst rätt mycket, hyvla över lite smör och sedan ugnssteka i 175° tills de precis är klara. Sedan är det lätt att skära upp i tunna skivor. Saftigt och gott! Till efterrätt blev det hemgjord glass. Vi har en enkel glassmaskin som jag lovat att utnyttja bättre denna sommar. Jag köpte en bok med glassrecept på rean för något (Några??!) år sedan och ser fram emot att testa fler recept än bara vanilj. Igår blev det jordgubbsgräddglass med den egna honungen. Bisamhällena dog tyvärr av olika anledningar under vintern. Vi har sörjt detta, men ser fram emot att välkomna nya samhällen hem till oss. Skam den som ger sig.
Förra året var det lite meck med badstegen. Nu har maken fixat de olika problemen med hjälp av diverse ingenjörsknep och förhoppningsvis kommer den att sitta bra nu. För mig gör en badstege hela skillnaden! Jag kan inte häva mig upp på bryggan som ungdomarna, jag är för baktung. Igår var luften svalare och vattnet var varmare, eller så börjar vi bara vänja oss vid temperaturen. Dessa dopp är så sköna! Sällskapet var väldigt trevligt också:
Lillastesyrran är nämligen på besök efter sin långa smekmånad i Sydamerika! Hennes nyblivne make började jobba på en gång, så han är kvar hemma. Det var så roligt att träffas igen och få höra om resan! Vi har fått följa med i ord och bild, men det är ändå skillnad på att läsa om något och få prata om själva upplevelsen. Vi satt också och jobbade med det bröllopsalbum som min syster nästan är färdig med. Så roligt att få återuppleva denna fina dag.
Väl hemma var det dags för en av sommarens höjdpunkter, nämligen fläderblomssaften. Förra året provade jag två olika recept, men det experimentella kostade mer och var inte lika gott. Bättre var det klassiska som var precis lika smarrigt som vanligt.
Flädersaft, klassiskt recept
50 blomklasar av äkta fläder 3 citroner 2 kg socker 2 liter vatten 50 g citronsyra
Skölj av blomklasarna och däng av vatten och ohyra. Lägg i en stor kastrull som får plats i kylen med locket på. Skrubba citronerna väl och skiva dem tunt. Lägg i kastrullen. Koka upp vattnet och sockret tills det löst sig. Häll sockervattnet och citronsyran i kastrullen och rör om väl. Sätt på locket och ställ i svalt utrymme som källare, eller låt svalna helt och ställ i kylskåpet. Låt stå i tre dygn (minst), rör om väl varje dag. Sila. Jag brukar hälla upp saften i halvlitersflaskor och frysa, eller hälla i dubbla plastpåsar och låta dem frysa plant för lätt förvaring i frysen. Sedan är det bara att tina upp och hälla upp i flaska när det är dags att njuta av saften.
Just nu har vi inte direkt några blomsterhav, det har varit för torrt för det, men det finns tillräckligt för att få till härliga buketter att glädja sig med. Svärmor fick med sig en ängsbukett hem, framåt kvällen plockade jag ihop denna färgglada ögonfröjd till mig själv. Digitalis, purpurklätt, prästkrage, daggkåpa, ringblomma, något slags blåklocka och lite annat smått och gott. Syrrans tips om att plocka vallmo i knopp är så bra, i morse hade också vallmorna slagit ut. Invasiva ogräs gör sig mycket väl i sommarbuketter. Det finns en plats för alla!
Nu börjar pandemiåren blekna. Vi har börjat vänja oss vid att träffa varandra igen och en del dagar är det lätt att tro att allt är som vanligt. Det är det inte. Det vanliga har förändrats. Det är bara likt sig självt, men det har tagit ny form. Vi härmar oss själva, gör ungefär som vi alltid har gjort, försöker att upprätthålla normalitet. Midsommar har för mig inneburit Lövmarknaden i Karlskrona på torsdagen, midsommarafton i Bredavik på fredagen och fotbollsfejd med tillhörande häng och grillning i Fridlevstad mellan Håkanssons och Anderssons på midsommardagen. De senaste två åren har inget varit som det skulle, men i år har i alla fall ramarna funnits. Lövmarknaden gick av stapeln igen, men jag och maken valde att inte ge oss in i trängseln och folkhavet. Midsommarafton var faktiskt ganska lik sig själv, men det är fortfarande konstigt att föräldrarna inte finns med. Igår var vi i Fridlevstad hemma hos moster och morbror, men bara två av kusinerna med familjer var på plats och många av mina och syskonens ”storbarn” var inte med. Fotbollen ställdes in p.g.a. hettan och att ingen riktigt orkade. Grill, häng och Sagas födelsedagstårta blev det i alla fall, trots att Saga inte var på plats och tårtan var bakad hemma i mitt kök. Det var supertrevligt hur som helst och jag blir så glad av att hänga med de här människorna!
Väl hemma orkade jag knappt ens röra mig då det var outhärdligt varmt, så jag lade mig i hängmattan i skuggan och lyssnade på lajvmusik från campingen. Igår låg vinden helt rätt och jag hörde varenda ord i mellansnack och musiken som om bandet satt i vår trädgård. Jag svävade in och ut ur sömn och värmehuvudvärken började dämpa sig lite. Maken åkte med vänner på båttur, medan jag faktiskt var en riktig tråkmåns och tackade nej. När jag hade kommit till sans behövde jag vattna, något som gjordes med tillhörande danssteg. Den plötsliga värmen är säkert nödvändig, men kräver också att jag fyller på med vatten överallt. Det tar sin lilla tid! I år har jag kunnat vattna från brunnarna. Brunnen vid trädgårdslandet torkar ut emellanåt, men då låter jag den rinna till i ett par dagar och vattnar från kökskranen så länge. Allt är så sent, men det är bara att vänta in och hoppas att det hinner växa till sig.
I växthuset växer det dock så det knakar. Alla paprikaplantorna bär på en hel del frukt, physalis blir det också gott om och efter förra årets massiva chiliskörd har jag valt att bara odla två sorter. De kommer också att ge mycket skörd. Det är så roligt att vänta in alla godsaker! Kålen är nu mitt sorgebarn, plantorna är välgödslade och jag är noga med vattnet, så de växer bra. Men! Trots mina försök att skydda dem är det grejer som attackerar och många av plantorna har äthål både här och där. Skam den som ger sig! Det gör i alla fall inte jag. Nej, här kämpas det på. Och allt är som vanligt medan allt förändras…
