… kan ett liv se ut precis som mitt gjorde från onsdag till torsdag kväll. Ibland undrar jag om mitt liv ter sig exotiskt jämfört med någon annans. Då brukar jag landa i att det faktiskt är så på somliga sätt. Min vardag, min fest och allt däremellan. Tryggt, vardagligt, spännande och oförutsägbart i en kompott i en smak som inte riktigt går att få till med andra ingredienser helt enkelt.

Här började jag i onsdags. På restaurang Bette vid Landbron i Karlskrona. Bloggsyrran från Nynäshamn har varit i stan sedan i lördags både i privata ärenden och gällande jobb. Hon frågade om inte vi Karlskronabaserade syskon ville följa med på finrestaurang och prova på att leka vuxna. Det ville vi gärna. En brorsa blev försenad från jobb i Växjö, men annars var vi där allihop. Fyra av sju, inte dåligt! Maten som serverades var riktigt god, lite krånglig och vacker, precis som jag vill ha det om jag nu ska lägga så mycket pengar på en måltid som inte är hemlagad. Jag tror inte jag är ensam om att lätt bli besviken på restaurangmat. Det handlar nog mest om att det faktiskt gräver ett djupt hål i plånboken och då vill jag inte känna att jag hade kunnat äta samma sak hemma till ett mycket bättre pris och kanske till och med godare. Förmätet kanske, men så är det iallafall.

Igår steg jag så upp tidigt för att förbereda mig för en lång dag. Vårt kära Ingrid Marie-träd mår ju sådär, men i år har hon åtminstone lyckats producera lite frukt. Jag fixade lite äppelmust med den färg som bara Ingrid Marie kan frambringa. Denna dryck får ögon att tåras av lycka och tungan att krullas av en perfekt blandning av sött och surt. Nej, att dricka ren fruktjuice är inte att rekommendera rent hälsomässigt, men för själen är det en dröm. Juicen var med medan jag fixade det sista innan det var dags att åka till Augerums kyrka.

Himlen grät så det skvalade då det var dags att säga adjö till en av mina bästa vänners pappa. Han fick en värdig begravning. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att begravningar blir ”värdiga”. Kanske handlar det om att sista chansen att berätta sin egen historia inte längre finns kvar. Det är de som finns kvar som blir ansvariga för att teckna en sann livsberättelse. Finast var hur som helst hans barnbarns framförande av Amazing Grace på piano, cello och sång, och vilka som bar kistan. Relationer är det vi har kvar till slut, det går inte att blunda för detta faktum.

Efter lunch, några ärenden och jobb var det dags att möta upp syskonen igen, denna gång i kommunhuset. Vi fick besökslappar med streckkoder och tre personer med olika fält inom stadsplanering mötte upp för att ge oss lite mer kött på benen gällande hur vi skulle kunna göra med Bredavik framöver. Strandskydd, kommunens planer och inplanerad havshöjning gör att det inte är helt enkelt, men inte heller billigt. Utredningen för att se om de ens skulle kunna tänkas låta oss dela upp marken för att bygga eget kommer att kosta mellan 100 000 och 1 500 000. Ingen ska säga att kommunen och staten inte tar sin uppgift på allvar. Jag är glad att mötet var gratis, men vet inte direkt om jag känner mig så mycket klokare efter den där timmen.

Jag skjutsade en syrra hem och en till tåget och fortsatte sedan till Pantarholmen där svärfar tog emot. Vi kollade på en gammal svartvit film om von Döbeln (ah, gammal skådespelarteknik med tydligt uttal och intensiva ansiktsuttryck ändå) och jag passade på att sticka. Efter det här var det bara att knöla på regnjackan och ladda med paraplyet för att knata in till stan igen i regnvädret. Karlskrona bjuder ofta på ”blaust” och i kombination med öppna skyar är det ju lätt hänt att man längtar in i stugvärmen igen. Vädret fick dock igång spänsten i mina steg och jag var snart inne i värmen i Fredrikskyrkan. Körrepetition gör det väl värt att bekämpa blåst och regn en liten stund. Här kan du lyssna på hur vi lät igår. (Det var jag som filmade. Eftersom jag har hand om körens sociala medier står jag ofta bakom kameran.) Älskar att få chansen att ta ett steg bort för att höra hur det låter utifrån. Uppfylld av ny energi kunde jag sedan promenera tillbaka till Pantarholmen utan regn, men med ett nytt känslomässigt paraply att hantera livets vedermödor med. Körsång, alltså! Ja, och det var det dygnet i en snart 54-årig svenskas liv.