30 aug

I was on top of the world!

Häromdagen hade jag den stora glädjen att få åka med maken från Sövde till Höganäs i gyrokopter. Jag har dragit mig lite för detta, det ska erkännas, men det var hur roligt som helst. Tyvärr funkade inte uppvärmningen i flygjackan bak hos mig, men själva upplevelsen trumfade helt klart kölden! Nästa gång blir det overall istället för bara jacka.

Jag fick uppdateringar om alla små och större samhällen vi passerade och upptäckte att det måste vara jättespännande att vara luftarkitekt! Det blir så uppenbart varför ett samhälle vuxit fram just där det gjort det då man ser på det ovanifrån. Vilken bra påminnelse det var för mig att ta ett steg tillbaka i vilken situation som helst i livet då jag behöver få nya insikter! (Visst blev effekten av rotorbladens luftstörning lite läcker? Varje foto jag tog från den här vinkeln ser ut som ett Märklinsamhälle…)

Väl framme i Höganäs tog min fantastiska vän Å, dagen till ära min flygartvilling, emot på flygplatsen. Vi hann med en sillmacka och ett kort samtal innan hon fick testa en runda. Alldeles för kort, men vi ska nog se till att träffas snart och lite längre nästa gång.

24 aug

Betraktelse över ett meddelande som aldrig skickades.

Sorgen har lättat, gör mindre ont, men finns alltid med som en mjuk filt. Häromdagen åkte vi över Königsee och gick av i St Bartholomä för att strosa omkring i den vackra naturen vid den kända bergssjön. Åt alla håll bjuds man på spektakulära vyer, vare sig man tittar upp, ner eller rakt fram. Jag tog den här bilden för att förstärka minnet, en hjälp som kan bli användbar i vinter då det slaskar vid en plusgrad och årets evighetslånga sommar känns som en disig dröm. Min första impuls var att skicka bilden till mina föräldrar. Då flöt den upp till ytan igen, den där sorgen. Varje gång jag tänker att den gått över inser jag, om och om igen, att den ju faktiskt aldrig försvinner. Jag har lärt mig att möta den nu och gråter sällan, men faktum kvarstår… Mina föräldrar finns inte längre tillgängliga i nutid. Jag fokuserar på att vårda deras minne och att sprida det goda de båda hade med sig till den här världen. Och när jag nästa gång får en impuls att skicka ett meddelande till någon av dem får kanske just du vara mitt bollplank. Peace.

01 aug

Svettiga kvällstankar från Uttorp.

Min morbror har mestadels bott utomlands sedan 80-talet. Hans bild av Sverige är höljt i ett rosa skimmer och han längtar tillbaka till något som inte längre finns kvar. Ibland undrar jag lite över mig själv och min tendens att bli nostalgisk. Då får jag påminna mig om att det verkar som att vi människor begåvats med ett slags skyddsmekanism som sätter rosa moln på både det ena och det andra ju längre tid som rinner mellan broarna. Drägg har väl alltid varit drägg, men dagens drägg har onekligen vridit upp kaxigheten några varv. En av mina favoritlärare från högstadietiden blev ihjälkörd av ett par bensinslangare för tio år sedan. Jag kommer ihåg att jag blev chockad över hur något så fruktansvärt kunde hända i lilla Torhamn. Numera reagerar jag knappt då tonåringar skjuts ihjäl, men jag blev väldigt störd över en artikel i dagens lokaltidning BLT. Vad är det för muppar som gör såhär? Är jag nu officiellt så gammal att de rosa molnen tagit över mitt medvetande?

Vår lilla håller på att försöka övervinna sig själv genom att övningsköra. Jag är så stolt både över henne och mig. Ja, för jag vågar faktiskt sitta bredvid i passagerarsätet! Jag är så tacksam över den frihet som mitt körkort gett mig de senaste tjugonio åren. Tjugonio år? Tjugonio år! 9 juli 1989 fick jag den fina komplimangen ”Du kör som en kärring” och detta kärringkörande har tagit mig längre än jag någonsin hade kunnat tro. Nästa mål är att köra lite längre sträckor själv i vänstertrafik. Det kommer nog att gå bra när det väl är dags! Heja, heja.

Annars är jag mest tacksam över att äldsta dottern kom på den briljanta idén att köpa en sista minuten-tågbiljett hem till oss då det visade sig att hennes kontor i Göteborg var i det närmaste tomt. Hon bestämde sig för att ta med sig datorn och jobba hemifrån i några dagar. Hurra! Jag saknar vår stora pia, men jag vill ju att hon ska flyga högt och få stark vingmuskulatur. Den här balansen mellan att vilja släppa och hålla kvar är mycket svår för mig att jonglera med. Hur känner du?

22 jul

Ordning och reda.

Mitt liv passerar revy dag efter dag efter dag och däremellan hinner jag knappt tänka. Vi håller på att rensa här hemma hos oss för att få vårt hem helt i ordning, men samtidigt gör vi färdigt allt hemma hos ”mamma och far” i Bredavik för att min bror och svägerska som äger huset ska slippa ha ansvar för något slags mausoleum. Vi har rensat kläder, bijouterier, böcker, militärskjortor, prydnadssaker, köksprylar, pärmar med ett oändligt antal ”viktiga papper”, ätit glass, skrattat, gråtit och jobbat mycket, mycket hårt. Det där med dödsstädning, vare sig det sker före eller efter någon gått bort, är inte helt lätt. Hur vet man att något är viktigt nog att spara? Och visst är det så att man inte kan spara minsta lilla papperslapp som framkallar känslor? Eller allt som på något vis skulle kunna gå att återvinna? Hur tänker du?

22 jul

Sommarminnen.

Det är tyst härifrån, men det betyder inte annat än att jag har grymt mycket att stå i. Äldsta dottern har varit hemma från Göteborg på en veckas semester, så vi har försökt kombinera det med sådant som hon tycker är roligt, både hemma, i Mörtfors och i Bredavik tillsammans med människor som vi gillar. De här fotona från Mörtfors tycker jag har fångat känslan av hur jag idag kommer ihåg min barndoms somrar. Dagarna var oändligt långa, solen sken nästan hela tiden och livet kändes rätt fint.

11 jul

Den eviga sommaren…

… som har blivit till en alldeles för tidig höst. Så känns det här. Det har fortfarande inte regnat en droppe. Sju millimeter regn sedan halva april är allt vi fått, så nu känns det verkligen katastrofalt. Jag tycker lite synd om mig själv, men mest synd tycker jag om alla bönder som missväxten påverkar mycket mer än den påverkar mig. Jag kan ju bara gå till affären och köpa mat i höst (hoppas jag) när jag blir hungrig då mina omhuldade bebisar dött en för tidig död av torka, potatisbladmögel och fjärilslarvsangrepp.

9/7 2018

Landskapet just här ute i Uttorp har jag bara följt i två år, men det ser inte alls ut som det gjorde 2016 och inte heller som det såg ut förra året. Det var så här det kändes då Far hade gått bort och vi visste att mamma bara hade en begränsad tid kvar, men i verkligheten var ju allt grönt.

4/7 2017

Se själv! En prunkande symfoni med högt vajande säd i bakgrunden. Jag kan bara konstatera att det här är långt ifrån hur det ser ut idag.

9/7 2018

Så här såg det ut längs vägen ner till Östersjön för två dagar sedan. Det kunde lika gärna röra sig om sent i oktober!

24/10 2017

Som du ser var det betydligt grönare (och även regnigare) när vi nästan var framme i november förra året. En vecka efter det här fotot togs drog min syster igång ett festligt adventsfirande för mamma så att hon skulle kunna njuta av julen ordentligt innan hon blev allt för sjuk. Jag blir alldeles rörd då jag tänker på hur jobbig och fin den här tiden var. Det känns som en evighet sedan, men det har bara gått ett drygt halvår.

9/7 2018

Bären har fullkomligt exploderat på naturreservatets enar. Om allt annat går fel den här sommaren så kommer väl åtminstone bryggerierna som tillverkar enbärsdricka vara glada. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin sett så här många enbär på samma gång. Blåbärsbuskarna gapar däremot tomma. Visst finns det blåbär, men de är små och torra och inte alls i närheten av så fina som förra sommaren.

11/7 2018

Så här ser det ut idag i verandan: den sista utposten, den oslipade diamanten på vårt hus. Längst till höger står en rysk flaska som kom med huset, sedan en av min fasters Mårbackapelargoner följd av en topp av en av mammas pellisar (av sju gick inte riktigt sex av dem att återuppliva då en köksdörr hade lämnats öppen och släppt in vårvinterkylan, men på två av dem som dog kunde jag rädda toppar som faktiskt tog sig och denna vita är en av dem) och så en till fasters-Mårbacka. Det ger mig så mycket glädje att se livet blomma hos något som verkat mer eller mindre dött. Just den lilla längst till vänster var bara en pinne med två små blad som var på väg till de saligas ängar då jag fick den. Jag planterade om den i pelargonjord och långsamt har den tagit sig. Nu har det vuxit ut två stänglar med knoppande blomklasar!

21/7 2017

Det kanske verkar konstigt, men att vårda fars tulpanlökar och mammas krukväxter får dem att leva vidare på ett sätt som känns otroligt viktigt för mig. Idag är jag orolig över regnets frånvaro, men det fick mig i alla fall att gå en tacksam sväng längs ”Memory Lane”. Sedan det här fotot togs har mamma gått vidare, men en liten brorsdotter och en brorson har tillkommit. Livet går också vidare! Inte alltid på det sätt vi önskat, men med lite hjälp från olika håll kan det bli bra ändå.

9/7 2018

Slutligen är jag så tacksam över de fina relationer vi har till släkten. Tack mamma och Far för att ni lärde oss att man kan tycka, tänka och välja att leva på helt olika vis än någon annan och ändå älska och respektera varandra. Blod är inte alltid tjockare än vatten, men starka familjeband, oavsett hur familjen ser ut, är ovärderliga. Tack för att ni envisats med att dra med oss på släktkalas, ha oändligt många gäster hemma och åka land och rike runt för att upprätthålla relationer. Jag tror ni är rätt nöjda i er himmel då ni ser att jag kan fortsätta hämta styrka och kärlek IRL hos era syskon, våra kusiner, sysslingar, bryllingar, vänsläktingar och vad det nu är. Nu ska jag sitta här en stund i mitt vackra arbetsrum som jag vet att ni hade älskat, genom det öppna fönstret lyssna på den duktiga trubadur som spelar på Sturkö Camping och glädjas åt att jag velat och orkat skriva ett blogginlägg som tagit mer än en timme att få ihop. Det var sannerligen längesedan. Och om någon orkade läsa ända hit så får jag bara gratulera och påminna om att delad glädje är dubbel glädje. Tack livet!

27 jun

När allt är som det brukar, men inget är som det ska.

Jag har lagom hunnit hämta mig från en av de mest intensiva och fina veckor jag har haft på länge. Jag har skrattat, gråtit och mått bra tillsammans med människor som jag älskar, men trots att dagarna fyllts av så mycket fint har det funnits hål efter de som inte finns kvar här. Tomheten blir som mest märkbar i samband där de hade en självklar plats. Släktträff, midsommar i Bredavik, fotbollskampen mellan Anderssons och Håkanssons… Ingen Far, ingen mamma. Minnet av dem, värmen, deras bästa sidor (det dåliga bleknar precis som smärtan man utstår vid en förlossning) – allt det där fyller upp hålrummet och gör livet fint trots allt, inte bara uthärdligt.

Igår ringde min läkare och rapporterade analysen av de senaste provsvaren. (Inga riktiga svar, men långsamt utesluts vissa jobbiga grejer.) I samband med det nämnde jag en bortplockad fästing och en stor, mörkröd cirkel i knävecket. Borreliavarning! Jag fick en tid på vårdcentralen för konsultation och nog var det borrelia det rörde sig om. Det är lika bra att satsa på bred front när man ändå håller på att använda upp sina medmänniskors skattepengar! Nu äter jag penicillin och järntabletter tre gånger om dagen, så jag har scannat nätet efter läkande mat. De närmaste tio dagarna lär gå hårt åt min stackars mage, men jag är så tacksam över att kunna få hjälp. Jag kommer ihåg när min kompis fick borrelia i början på 90-talet. På den tiden var borrelios inte alls lika välkänt som idag och M hann till och med bli halvsidesförlamad innan läkarna hittade orsaken till hennes problem.

De senaste dagarna har jag börjat beta av genomgången av alla flyttkartonger. Önska mig fortsatt lycka till! Det är så otroligt svårt att rensa… Marie Kondos förslag att hålla i allt och känna efter om det ”glittrar” känns inte hållbart, hahaha. De regler jag satte upp för mig själv innan jag började funkar ändå rätt bra och jag märker att jag blir hårdare för varje ny låda. Jag börjar till och med tro själv att det är möjligt att ro detta projekt i land! Halleluja.