Tag Archives: livet

01 feb

Begravningsdag med ljusa toner.

Efter en orolig natt var det dags att stiga upp tidigt och förbereda sig både mentalt och praktiskt på att följa svärfar till sista vilan. Maken är duktig på att sköta sin flaggstång. Det är tråkigt att behöva flagga på halv stång, men jag tycker det är en fin sed. Som att bära ett sorgband på armen och tala om för andra att idag är inte rätta dagen att börja rota i mina tillkortakommanden. Idag har vi fullt upp med sorgen.

Den här bilden är nog den finaste gåva som Manfred skulle kunna få. Det är första gången sex av åtta barn är samlade. Det saknas även några partners och några barnbarn, men så här många har aldrig varit samlade någon gång. Begravningen blev både ljus, värdig, sorglig och rolig, precis som det ska vara. Historier som var så typiska för Manfred, hans arv i form av kärlek till brädspel och naturen. Fint att vi kunde stå för musiken, att hans barn hade så fina tal. Vår underbara tyska extrasyster simultanöversatte hela begravningen till den tyska släkten. Om något så har dessa coronaår gjort oss mer medvetna om hur vi bäst kan utnyttja tekniska hjälpmedel också för att överbrygga avstånd vid liknande tillfällen. Nej, det är inte samma sak som att vara på plats, men mycket bättre än att bara sitta och undra hur det gick till.

Här tyckte jag det var jobbigt och fint på samma gång. Sönerna och barnbarn som fick lägga sin pappa och farfar till sista vilan. En sista tjänst.

Vi bor ju bara några hundra meter från kyrkogården och bjöd in på lite mat och fika efter jordfästningen. Här är ungdomarnas bord, hehe. Jag skrev just till en vän att begravningsdagar ofta inbjuder till både den mest hjärtskärande sorgen och härliga skratt då man minns tillsammans. Tre av sönerna höll tal och de var så fina! Många tårar, många skratt. Som maken sa i sitt tal. ”Vi pratade om hurdan begravning vi trodde att du ville ha. Vi kom överens om att den skulle vara rolig. Isåfall måste det bli på din bekostnad.” Så var det under begravningsgudstjänsten. Över maten diskuterades högt och lågt. Släktforskning, minnen, choklad och te. Ja, för så ser ju livet ut. Det är högt och lågt.

När gästerna hade begett sig hemåt tog vi en promenad i den kyliga men vackra kvällningen. De hade ställt iordning graven och det var så fint med blommorna. Född i Bayern, sista vilan på Sturkö. Så kan ett liv också börja och sluta.

Efter flera stormiga dagar var det så igår helt lugnt och så otroligt vackert. Det går ju inte att fånga, men känslan var helt rätt. Härligt att få den här promenaden och sedan kunna sitta och prata i många timmar med våra ungdomar. Underbart, trots de tråkiga omständigheterna. Och idag är de redan på väg tillbaka till Stockholm tillsammans med maken som jobbar där vissa dagar. Sonen kunde tyvärr inte komma eftersom han fick covid.

Vår duktige begravningsentreprenör kommer väl dessvärre att komma ihåg den här dagen av andra anledningar än vi. Han trampade snett i trappan vid kyrkan och haltade omkring tills allt var klart. Jag frågade hur det egentligen var och han sa ”jag behöver nog se till det när vi är klara här”. Det visade sig att han hade fått en spricka i benet och kommer att få gå gipsad i sex veckor framåt! Tänk hur hängiven han är sitt arbete, ansträngde sig för att fortsätta ge de sörjande utrymme i lugn och ro utan att rubba på sitt lugn trots att han måste ha haft fruktansvärt ont. Vilken gåva!

09 okt

Körsång igen!

Som jag har längtat efter kören och den själsliga ro sången ger mig! Nu har vi varit igång ett par veckor och allt är sig likt, men ändå så annorlunda. Erik och Misse saknas och flera andra körmedlemmar har bestämt sig för att börja i Motettkörens ”församlingstvilling” som inte sjunger så krävande musik. Å andra sidan har vi många nya medlemmar. För att sjunga ihop oss och få en känsla för hur Fredrikskyrkans Motettkör låter nu började vi med en sjungande långintensivhelg i torsdags kväll. Övning hela kvällen igår och hela dagen idag. Imorgon sjunger vi på en Tacksägelsemässa och det blir vårt första officiella framträdande sedan Messias i mars 2020.

Under veckan som gick fylldes mitt Facebookflöde av sorg. Flera vänner från längesedan har förlorat nära och kära. Så märkligt det är med Facebook. Eller märkligt och märkligt. Det blir bara mer påtagligt hur livet faktiskt ser ut. Någon förbereder sig för bröllop, någon annan sörjer sin mor. Allt sker parallellt. Morgonstämningen kändes trösterik, särskilt med den fina texten till We remember them som jag försöker lära mig.

At the rising sun and at its going down; We remember them.
At the blowing of the wind and in the chill of winter; We remember them.
At the opening of the buds and in the rebirth of spring; We remember them.
At the blueness of the skies and in the warmth of summer; We remember them.
At the rustling of the leaves and in the beauty of the autumn; We remember them.
At the beginning of the year and when it ends; We remember them.
As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.

When we are weary and in need of strength; We remember them.
When we are lost and sick at heart; We remember them.
When we have decisions that are difficult to make; We remember them.
When we have joy we crave to share; We remember them.
When we have achievements that are based on theirs; We remember them.
For as long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.

06 aug

Nedslag i KONTAKT.

Vid det här laget har vi kommit en bra bit förbi halvårsmarkeringen och jag har tagit mig tid att fundera lite kring årets ord och vad det har betytt för mig så här långt. Efter alla dessa år förvånas jag fortfarande över hur arbetet med mig själv kan ge otroligt mycket med bara ett litet ord som grund. KONTAKT visade sig vara ett riktigt dynamitord, så till den grad att jag faktiskt kände att jag kunde släppa det lite när sommaren gav sig tillkänna.

När jag städade på skrivbordet fick jag syn på mitt lilla fickhjärta och påmindes om allt kontaktrelaterat jag varit med om så här långt i år. Vilka spännande och roliga projekt det har varit! Det är så lätt att bara låta dagarna rinna iväg. ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet” (Stig Johansson), typ. Nu råkar jag ha ganska god koll på att det är just detta rinnande dag ut och dag in som är det vi får, vare sig det porlar lite vackert eller forsar så vi nästan drunknar. Jag känner så med nära och kära som just nu är mitt i vad som mest kan liknas vid en mental forsränning. Hur ska man hantera allt detta ”vatten” som man inte kan styra över själv? Det är inte lätt, särskilt inte då det är andra inblandade också.

I år jobbar jag lite mer med mitt ord genom Ali Edwards kurs ”One Little Word”. Vår uppgift i augusti är att följa Jon Acuffs övning som innebär att man boostar sig själv både morgon och kväll. Jag har inte riktigt fått till det varje dag och har väl inte riktigt fallit för den här tekniken, men jag vet att det kan vara mycket kraftfullt att tilltala sig själv med riktning om man vill förändra saker och ting! Dessutom har man bättre möjlighet att förändra saker och ting om man gör något alls än om man sitter och tjurar i ett hörn och säger ”usch, vilken löjlig övning, det där vill jag inte göra”. Just att börja och avsluta dagen med en ”samling” med sig själv är fantastiskt! Bön, meditation, dagbok, att läsa en stund – något eller allt, don efter person.

16 jul

Sommartider, hej på dig!

Tänk ändå. Imorse gick jag en lycklig runda i trädgården och såg att den ena pumpan vuxit ungefär en meter över natten med regn och allt hade liksom blivit lite grönare. Samtidigt har man på andra platser i Europa fått så mycket vatten att hus har rasat och städer har svämmat över. Hundratals har bekräftats vara döda och över tusen saknas fortfarande. Greta Thunberg har fått vatten på sin kvarn (nej, jag försökte faktiskt inte vara rolig) och pekar på mer vanligt förekommande extremväderfenomen Vad vet jag? Jag hänvisar bara till den där prästrapporten här från Sturkö som hade blivit kvarlämnad i vårt hus. Extremväder fanns även för flera hundra år sedan. Idag finns internet över hela jorden. Det rapporteras på ett sätt som aldrig förut varit möjligt. Hur korrekta är rapporter och analyser? Hur mycket är sanning/fakta och hur mycket är gissningar? Jag ser på den tekniska utvecklingen och imponeras och avskräcks samtidigt. Mänskligheten, är den ens värd att överleva? Så dumt (idiotiskt) som så många beter sig både på individ- och samhällsnivå tänker jag att det där med denna civilisations eventuella undergång kommer att sköta sig självt.

Med det sagt är jag tacksam över att det nu är dags för besök från äldsta dottern och hennes man. Det är så härligt att ha dem här! Detta är dotterns första riktiga semester som vuxen och hon var duktigt nöjd då hon var färdig med fredagsmötet via Zoom tidigare ikväll! Häromkvällen satt jag och tittade på kort från familjens småbarnsår, nu är maken och jag gråhåriga och barnen vuxna. Tidens gång och allt det där.

I byn där jag växte upp bodde två ganska jämnåriga poliser, Far och IM. Det existerade en del bus i byn, men jag inbillar mig att det hade en lugnande inverkan bara att de fanns där. Jag kan inte tala för IM, men jag vet att Far fick rycka ut som ”jourhavande medmänniska” vid flertalet tillfällen bara för att han var polis. För ett par dagar sedan kom IM och hans fina fru ner från Småland (de har också flyttat) och vi fick oväntat besök både i Bredavik och Uttorp. Det var så roligt! Parets två barn gick i samma klasser som två av mina syskon och hela familjen tillhör det fina och trygga i min barndom. Jag är så nostalgisk och blev verkligen rörd av att detta par tog sig tid att köra ut hit, besöka mammas grav och besöka oss barn. Jag har aldrig varit uppe i Småland, men fick se bilder på den fina gården och vi utbytte erfarenheter av livet på landet. Vilken energiboost! Jag hoppas de kan komma ner igen och träffa fler i familjen.

Redan innan regnet hade det börjat bli dags att skörda. Igår blev det skördefest med bl a ugnsrostade polkabetor och idag blev det en röra på årets första squash, några lökar och ett helt gäng sockerärter. Vi kokade också potatis (Finns det något godare än nypotatis med en klick smör och flingsalt?) och stekte lax som plockats direkt från ICA Maxis frysdisk, hehe. Till efterrätt serverades blåbärs- och björnbärspaj med knäckigt täcke, allt för att fira dotterns semester. Vi kanske tröttnar på egenodlad mat om några dagar, men jag inbillar mig att också brorsbarnen som kommer för att sova över imorgon tycker att det är toppen både att plocka och laga till dessa skatter. Förresten, vet du hur gott det är att äta krasseblommor och ringblommans kronblad? Och hur vacker maten blir med dem? Tack för inspirationen, kära syster M!

I år testar vi ju hur det funkar med de här odlingslådorna. Storleken är perfekt, jag är verkligen nöjd! Jag kan dock konstatera att åtta gurka-, pumpa- och squashplantor i samma låda är lite väl optimistiskt! Det svämmar över på alla håll och kanter, men jag är noggrann med att vattna ordentligt och ska se till att fortsätta gödsla. I och för sig har jag bara skördat en squash, men det är fyra gånger så många frukter på gång än vi fick på hela skörden förra året. Jag satte i betydligt bättre näringspackad jord i år, har vattnat mycket och täckt med gräsklipp (tack till maken som hjälpt till och jobbat hårt han också) och det är verkligen roligt att allt jobb betalar sig!

Nu är det dags att gå ut och plocka dagens andra skörd luktärter. Min kompis var här för att hämta lite bröllopsrelaterade grejer inför sin egen vigsel och fick med sig en stor bukett hem. Vi promenerade ner till havet, pratade om högt och lågt och jag kom tillbaka med en svettindränkt rygg trots att jag hade på mig en sval klänning. Det har varit så hett och fuktigt i luften i flera dagar och nätterna har varit vad som kallas ”tropiska”. Det verkar som att luktisarna uppskattar både mycket vatten, mycket omsorg och att bli skördade varje dag. De har fullkomligt exploderat nu och jag är så lycklig! Vissa sorter verkar inte ha varit så härdiga, men jag njuter ändå av de som blommar och klagar inte. Det bästa är att ju mer jag plockar, desto större blir utdelningen! Synd att jag inte kan skicka ett doftprov till dig, men det kommer väl det också. Lev väl! Gräv där du står och glöm inte att dricka ordentligt med vatten.

14 jun

Mor lilla mor, vem är väl som du?

Underbar favorit i repris! Detta fantastiska firande med så mycket glädje! Vår härliga kusin på besök, hon som fick ditt mammahjärta att svämma över som vore hon din egen, hon som fick dig att skratta så du vek dig. Ja, se, det var en härlig fest. Detta trots att döden lurade runt hörnet.

Det är märkligt att inte ha sin mamma som medpassagerare i livet. Mamma. Hon som födde mig, som vek sig ut och in för min skull, som hade varit med själv då frågor om moderskapet bubblade upp. Mamma. Hon som ville så väl, som in i döden var Listornas Mästare, som fick dö helt fri från rädslor. Mamma. Hon som var så många personers bästa vän, som stred för de svaga, som var så generös med blomster till sina medmänniskor att hon blev riktigt god vän med innehavaren av blomsterbutiken. Mamma. Hon som var komplicerad, som hade tänkt djupa och existentiella tankar sedan hon hade förmågan att formulera sådana, som var mer romantisk än många jag känner. Mamma. Hon som hade så mycket kärlek att hon ibland liksom älskade lite mycket, som kämpade med balansen mellan ”det ena du bör, det andra du gör”, som skickade så många brev och vykort under sin livstid att hon borde få en egen utställning på Postmuseum. Mamma. Hon som jag fortfarande tänker på först då jag har något spännande att berätta, eller något jobbigt, eller något fantastiskt roligt. Jag älskar dig, mamma, och tänker att trots att jag saknar dig så tror jag att du är himlens bästa ängel. Grattis!

Ps: Det känns fint att fortsätta fira denna dag. Det finns flera anledningar! Grattis till moster E, mammas tvillingsyster, och min härlige svåger O!

25 maj

Linoljefärg, för trä och själ.

Något av det härligaste som finns i hantverksväg är att måla med linoljefärg. Min bror sa en gång att den är så pigmentrik att när man tror att färgen är slut i penseln så räcker den flera kvadratmeter till. Precis så känns det. Jag bestämde mig för att välja en halvlitersburk med färg till blomtrappan eftersom en deciliter lät alldeles för lite (jag ska dra på mer färg på ena ytterdörren också), men nu står jag med en ganska liten burk med väldigt mycket färg kvar. Fast jag tyckte att jag hade målat ut all färg tog det en dryg halvtimme att tvätta ur penseln med vatten och linoljesåpa. Jaja, då och då bör man omsätta teori i verkligheten för att något verkligen ska sätta sig.

Precis som det är med så mycket annat i livet är det svårt att omsätta de teoretiska tankarna för välmående i verkligheten. Det spelar ingen roll hur mycket jag vet om hälsa om jag inte omsätter kunskaperna i mitt dagliga liv. Jag har dessutom så många år på nacken att jag hunnit testa en hel del och därför finns erfarenhet också med i paketet.

Mat (ju mer grönsaker och ju mindre processad mat, desto bättre)
Sömn (min syster påminde mig om att utmattningssyndrom började uppmärksammas då elektriciteten kom till stan på 1800-talet, dvs försök att inte hamna i fällan att stanna uppe halva natten bara för att du kan)
Träning (promenader fyller på både kropp och själ, kvinnor bör lyfta lite tungt ibland för att motverka benskörhet)
Relationer (vårda goda relationer och fundera på hur de dåliga kan bli bättre eller ge minskad tyngd)
Generositet (att hjälpa sina medmänniskor är gott för själen, det behövs ingen tjock plånbok för detta)
Tacksamhet (att uttrycka tacksamhet för det goda man har istället för att fokusera på allt som är dåligt ger styrka)

När något på denna lista glappar är det lätt att bli bitter ju mer tyngd som ligger på det. ”Lätt för henne att säga att jag ska…” är en vanlig försvarsreaktion. Vem har inte varit avundsjuk på någon glättig och falsk människa som har allt det man själv inte har? Eller hur många jämför sig med en (eller hundratals) Instagramprofil som bara visar en bråkdel av sitt liv? Är det ens möjligt att vara tillfreds om man lider av ständig sömnbrist, om man bara har råd att äta vitkål och Eldorados kycklingfiléer, om det inte finns en minut över till att ens ta trapporna på jobbet, om ens tonåring lider av svår depression eller om Kronofogden står på trappan och bankar? Jag vill påstå att det är möjligt. ”Stunder av stillhet, ett ögonblick av ro ibland” sjöng Cecilia Vennersten i Det vackraste 1995. Det är en rad som har stannat hos mig som ett uppnåeligt mål i livet. ”Stunder av lycka” sjunger hon också, inte att man ska gå omkring och vara lycklig hela tiden. Det går liksom inte.

Hoppas att du får en fin dag. Själv njuter jag av regnet. Nu behöver jag inte vattna!

26 mar

Minsta lilla fågelungen redo att flyga.

Nu händer det, mycket hastigare än vi trodde. Vår ”minsting” börjar en utbildning i Stockholm till hösten och har sökt ett helt gäng jobb här i Karlskrona. Nu fick hon jobb i Nynäshamn med bara några dagars varsel. Min syster och hennes familj är så fantastiska att de låter henne bo där under den första tiden. Det innebär att dottern får en kort promenad till jobbet och en mjuk ”flytta hemifrån”-upplevelse. Jag fick detsamma då min fina faster och hennes familj tog emot mig som en i familjen då jag började på lärarhögskolan. Våra två äldsta fick bo hemma hos en annan syster och hennes familj då vi flyttade hem från USA och det var dags för dem att börja sina vuxenliv. Vilken ynnest det är att ha så mycket stöd och hjälp från alla håll då man är en ung vuxen!

Jag och maken kliar oss lite i huvudet och undrar vad som hände. Detta scenario är både naturligt och önskat, men jag tror aldrig man riktigt kan förbereda sig på att inte längre ha några ”barn” kvar hemma. Vi har varit föräldrar med hemmavarande barn sedan den 3 augusti 1996, en halv evighet. Vi är fortfarande deras föräldrar, lika engagerade i deras väl och ve som innan, men livet kommer onekligen att se annorlunda ut hädanefter.

Det är bråda dagar för att få ihop ett komprimerat bohag som får följa med upp till Nynäshamn på söndag. Vi får väl åka en andra runda då dottern hittar en lite mer permanent boendelösning. Jag kommer ihåg känslan av att nästan falla handlöst in i det okända, en helt annan känsla än då man gör samma sak med fler år på nacken. Så mycket spännande och roligt som ligger framför henne, vår minsting! Inte kan jag sitta här och gråta.

Godingen i december 2001, med sina första vingliga steg och solsken i blick! Nu är det dags för henne att förlita sig på att benen bär och att hon kan möta världen och alla dess tokigheter. Vi älskar dig, pian.

03 mar

Vart är du på väg?

Är du en sån som längtar efter att få se vad som döljer sig bortom krönet, eller är du en sån som tar din tid och ofta vänder dig om? Idag har jag hört historier som fått hjärtat att gråta och magen att knyta sig. Livet är inte alltid lätt och ibland hade det varit bra med en extra vägvisare. ❤️

28 jan

”Låt mig berätta vart jag kommer ifrån”…

Igår läste jag ett spännande blogginlägg. Det fick mig att humma och fundera och protestera högt (här hemma, i arbetsrummet, utan publik), för det är ju så jag fungerar då jag läser ord som får mig att tänka. Underbara Clara skrev ”Alla vill vara en underdog” och jag tänkte skriva lite om det. Tänk, det känns så aktuellt efter de senaste dagarnas intensiva släktmarinering, och viktigt. Inlägget i sig är lite spretigt, men intressant. Ännu mer intressant är kommentarsfältet. Det handlar om allt mellan överklass och tillhörighet till ojämlikt samhälle och klasskillnader. Hur ”alla” försöker göra sig mer underlägsna än de egentligen är, tala om hur svårt de har det fast det ser så fint ut på ytan och så vidare.

Jag börjar med Amadeus. Amadeus är son till Carola och Runar. Han har vuxit upp i skuggan av sina riks(ö)kända föräldrar med ett namn som förpliktigar. Det här är ingen dussingosse. Dessutom har han begåvats med ett fördelaktigt yttre och är fotbollsproffs. Nu har han gett sig in i musikbranschen med en egen låt, riktigt bra till och med om man gillar den sorts pop som Exhibition är. Jag tror knappast att Amadeus hävdar att han är någon underdog. Han skötte sin musik utan mammas inblandning och jag gissar att han blev värvad av IF Brommapojkarna för att han kan spela fotboll och inget annat. Killen ger ett ödmjukt intryck och är säkert jättefin på alla sätt och vis, men jag gissar att om man gav orättvisans riddare fritt spelrum skulle han slås ner med ett hugg rätt i hjärtat.

Jag då? Är inte jag en ”underdog”? Skulle inte jag kunna skriva om min fruktansvärda barndom med utnyttjande, missbrukande, känslokalla, psykiskt sjuka, fattiga, outbildade vuxna som förstörde för mig? Nä. Så hade jag det lyckligtvis inte. Men visst var jag avundsjuk ibland. Ju äldre jag blev, desto mer avundsjuka kunde jag frambringa. Utseende, prylar, kläder, semestermål, intelligens, musikalisk begåvning, boende… Det fanns alltid något att vara avis på.

Jag tackar fars ordspråk ”livet är orättvist” för att jag någonstans insåg att den där orättvisan finns, på båda håll. Ibland är det jag som står på topp, ibland ligger jag längst nere i högen. Mammas stora engagemang i mentalvården, kyrkan, äldrevården och de krigsskadade och religionsförtryckta människorna hon undervisade i SFI. Nog fick vi lära oss att vi var privilegierade. Fars polisiära arbete, alltid beredd att hjälpa andra, rycka ut då någon tonåring hamnat i fel sällskap. Nog fick vi uppleva på nära håll vad det innebär att vara privilegierad. Mina föräldrars ekonomi räckte inte ens till att få till det där med ”existensminimum”, trots det var jag inte medveten om att det finns människor som lever efter löningskalendern förrän jag blev vuxen. Nog är jag privilegierad. Det finaste jag visste som barn var ”bruna barn”, så min högsta önskan en jul var en brun docka (som jag dessutom fick). Jag visste inte att min fula blekfishud med synliga blå ringar under ögonen var mitt högsta privilegium, men det har jag sedan dess lärt mig många gånger om. Jag är inte särskilt vacker, men absolut inte ful. Nog är jag privilegierad. Jag har aldrig bommat en tenta och har aldrig fått gråta mig till kunskap på det sätt som jag sett andra göra. Jag utbildade mig till lärare och har fått undervisa underbara barn och ungdomar. Ett fantastiskt privilegium. Jag är till och med lång, 174 cm. Nog vet jag att jag är privilegierad. Jag är gift, dessutom med en man som varken slår mig, missbrukar eller spelar bort våra matpengar och som säger att han älskar mig varje dag. Jag är verkligen privilegierad. Jag har fått bli mor tre gånger. Vilket privilegium! Jag har hälsan och övervikten jag bär på har jag orsakat själv. Jag är sannerligen privilegierad. Jag äger ett hus värt miljoner, om än tillsammans med maken och banken. Huset är fantastiskt vackert, tryggt och ligger på en drömplats. Jag är så privilegierad! Jag känner mig trygg i min tro, känner mening med mitt liv och känner fortfarande både lust och hopp. Nog är jag privilegierad. Och inte en dag går utan att jag har fått äta mig mätt. Vilken ynnest.

Jag är alltså ingen underdog, men jag är inte heller överklass. Jag kommer inte ens från en akademisk familj (men jag har framgångsrika syskon som försörjer sig som fastighetspamp [han har också kallats diversearbetare, häktesvakt och kycklingfarmare], rektor, egenföretagare, jurist, ambulanssjuksköterska och psykolog). Jag har ingen adlig titel och kommer aldrig att behöva låtsas att ett äckligt vin som kostar femhundra kronor flaskan smakar gott. Jag behöver inte dränka min hopplösa tristess i kokain och jag kommer aldrig att behöva bråka med en granne som tycker att min yacht tar för stor plats och skymmer utsikten. Jag är så privilegierad!

Jag är så privilegierad att jag vid tillfälle blivit tystad. Min privilegierade ställning tar bort min rätt att uttala mig i allt som handlar om sådant som rör andra, mindre privilegierade personer. Jag håller dock inte tyst. Jag tycker. Jag förfasar mig. Jag protesterar. Jag höjer en flagg. Så också idag. Underbara Clara. Jag gillar din grundtanke. Jag fattar att jag är privilegierad. Må alla dessa privilegier, både dina och mina, förvaltas väl och fortsätta bidra till en bättre värld. För jag tror att det går. Jag tror att privilegierade människor kan existera utan att behöva be om ursäkt för att de har det så bra och använda detta till också någon annans fördel. Och jag vet att riktigt dåligt mår man först då man börjar jämföra sig med andra som har det ”bättre”.

Livet är orättvist. Hälsningar Ivar Håkansson.

12 jan

Tender mercies.

Jag vaknade på ett strålande humör idag, men med gråten i halsen. Jag tror att jag hade drömt något som fick mig att hamna i en riktigt märklig sinnesstämning. Solen sken sådär så att den värmde genom fönstret för första gången på länge och bjöd samtidigt på en vacker dammdans. Imorgon ska vi städa ut julen, så jag stampade bara undan dammråttorna, skötte våra gröna växter och plockade undan lite innan dagen satte igång.

I köket står de vackra tulpaner våra vänner hade med sig härom dagen då vi gick en runda i naturreservatet. Tänk vilken glädje blomster ger mig! Jag blir alldeles varm av tacksamhet bara jag tänker på det, både för det dessa blommor symboliserar och för det faktum att det finns något så vackert.

På vardagsrumsgolvet ligger damm, hårstrån och barr och slåss om uppmärksamheten, men mitt i detta upptäckte jag detta! Blir inte du också glad av detta ljus av hopp? Min vän Ashlynn brukar säga ”life is HARD, but life is GOOD”. Livet är svårt, men fint.

Just nu har jag många runt omkring mig som går igenom både vanligt förekommande och extraordinära utmaningar. Jag känner med dem, men vet också att det inte finns utrymme för mig att ta på mig deras utmaningar. Jag behöver fokusera på mitt medan jag stöttar och hejar på så gott jag kan från åskådarplats. Vissa saker måste man helt enkelt igenom själv. Alla behöver dock stöd från sina medmänniskor. Det är lätt att glömma att detta gäller också starka och kompetenta människor som verkar klara sig utmärkt på egen hand. Är det något jag har lärt mig sedan jag slog in på banan som samtalsterapeut så är det just detta. Lev väl! Och lova att räcka ut en hand om du behöver en hejarklack.