01 feb

Begravningsdag med ljusa toner.

Efter en orolig natt var det dags att stiga upp tidigt och förbereda sig både mentalt och praktiskt på att följa svärfar till sista vilan. Maken är duktig på att sköta sin flaggstång. Det är tråkigt att behöva flagga på halv stång, men jag tycker det är en fin sed. Som att bära ett sorgband på armen och tala om för andra att idag är inte rätta dagen att börja rota i mina tillkortakommanden. Idag har vi fullt upp med sorgen.

Den här bilden är nog den finaste gåva som Manfred skulle kunna få. Det är första gången sex av åtta barn är samlade. Det saknas även några partners och några barnbarn, men så här många har aldrig varit samlade någon gång. Begravningen blev både ljus, värdig, sorglig och rolig, precis som det ska vara. Historier som var så typiska för Manfred, hans arv i form av kärlek till brädspel och naturen. Fint att vi kunde stå för musiken, att hans barn hade så fina tal. Vår underbara tyska extrasyster simultanöversatte hela begravningen till den tyska släkten. Om något så har dessa coronaår gjort oss mer medvetna om hur vi bäst kan utnyttja tekniska hjälpmedel också för att överbrygga avstånd vid liknande tillfällen. Nej, det är inte samma sak som att vara på plats, men mycket bättre än att bara sitta och undra hur det gick till.

Här tyckte jag det var jobbigt och fint på samma gång. Sönerna och barnbarn som fick lägga sin pappa och farfar till sista vilan. En sista tjänst.

Vi bor ju bara några hundra meter från kyrkogården och bjöd in på lite mat och fika efter jordfästningen. Här är ungdomarnas bord, hehe. Jag skrev just till en vän att begravningsdagar ofta inbjuder till både den mest hjärtskärande sorgen och härliga skratt då man minns tillsammans. Tre av sönerna höll tal och de var så fina! Många tårar, många skratt. Som maken sa i sitt tal. ”Vi pratade om hurdan begravning vi trodde att du ville ha. Vi kom överens om att den skulle vara rolig. Isåfall måste det bli på din bekostnad.” Så var det under begravningsgudstjänsten. Över maten diskuterades högt och lågt. Släktforskning, minnen, choklad och te. Ja, för så ser ju livet ut. Det är högt och lågt.

När gästerna hade begett sig hemåt tog vi en promenad i den kyliga men vackra kvällningen. De hade ställt iordning graven och det var så fint med blommorna. Född i Bayern, sista vilan på Sturkö. Så kan ett liv också börja och sluta.

Efter flera stormiga dagar var det så igår helt lugnt och så otroligt vackert. Det går ju inte att fånga, men känslan var helt rätt. Härligt att få den här promenaden och sedan kunna sitta och prata i många timmar med våra ungdomar. Underbart, trots de tråkiga omständigheterna. Och idag är de redan på väg tillbaka till Stockholm tillsammans med maken som jobbar där vissa dagar. Sonen kunde tyvärr inte komma eftersom han fick covid.

Vår duktige begravningsentreprenör kommer väl dessvärre att komma ihåg den här dagen av andra anledningar än vi. Han trampade snett i trappan vid kyrkan och haltade omkring tills allt var klart. Jag frågade hur det egentligen var och han sa ”jag behöver nog se till det när vi är klara här”. Det visade sig att han hade fått en spricka i benet och kommer att få gå gipsad i sex veckor framåt! Tänk hur hängiven han är sitt arbete, ansträngde sig för att fortsätta ge de sörjande utrymme i lugn och ro utan att rubba på sitt lugn trots att han måste ha haft fruktansvärt ont. Vilken gåva!

4 thoughts on “Begravningsdag med ljusa toner.

  1. Vila i frid Manfred.
    Vilken vacker begravning ni haft.
    Och möjligheten att familjen själva stå för musik och sång själva blir ju ännu mer personlighet..
    Närminne släkt har begravningar så sitter vi och kvider tyst till psalmerna. Varje gång önskar jag att man hade sjungit upp innan och struntade i hur det lät utan bara SJÖÖÖÖNG TILLSAMMANS i kyrkan.
    (Gäller även alla varianter av kyrkosång)

    Tänk att en så tung dag oxå blir en sådan ljus dag. Som du beskriver med sorgen i stunden, men glada minnen och lite mindre glada minnen. Och samtidigt glädjen att träffas igen. Eftersom långväga familj kommer hemåt igen.
    En del får ju dessutom träffa ”nya” syskon kända som okända.

    Saknar så flera av mina mostrar som fortfarande lever.
    Tänker att jag borde åka och hälsa på. Så ofta slås jag av tanken att det kan vara så att jag redan sett dem för sista gången 😟
    Ändå är den längst bort bara i Göteborg. Men jag är alldeles för dålig på att stanna när jag ibland ändå är däråt.
    Sist var på mammas urnsättning för två år sedan.

    Stackars eran begravningsentreprenör. Krya på han.

    Jag är väldigt nyfiken på ditt kyrkofönster 💕

    • Vi är ju en musikglad familj och musik följer oss i fotspåren både i regn och solsken. Den gemenskap man får i församlingssång är så värdefull! Jag hoppas att du känner dig inspirerad att lägga kvidandet åt sidan nästa gång det är dags… 😉

      Åh, ta vara på dina mostrar, särskilt om du tycker om att vara med dem! Jag brukar ringa till mina och den ena träffar jag lite då och då eftersom vi ändå bor nära samma stad båda två. Den andra bor i Nynäshamn där vi har vår yngsta dotter. Pga Covid har hon och hennes man inte velat ha besök, men innan sista omgången med smitta fick jag komma in en sväng och inspektera deras nya, fina lägenhet med utsikt över färjelägret. Orkar man inte längre med trädgård och husskötsel är vacker utsikt med en jättestor balkong ett bra alternativ!

      Vi får se hur väl jag lyckas med mitt klippande… Jag är kanske lika nyfiken som du? Hehe. Vi får hålla tummarna för att jag får till det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.