”Låt mig berätta vart jag kommer ifrån”…
Igår läste jag ett spännande blogginlägg. Det fick mig att humma och fundera och protestera högt (här hemma, i arbetsrummet, utan publik), för det är ju så jag fungerar då jag läser ord som får mig att tänka. Underbara Clara skrev ”Alla vill vara en underdog” och jag tänkte skriva lite om det. Tänk, det känns så aktuellt efter de senaste dagarnas intensiva släktmarinering, och viktigt. Inlägget i sig är lite spretigt, men intressant. Ännu mer intressant är kommentarsfältet. Det handlar om allt mellan överklass och tillhörighet till ojämlikt samhälle och klasskillnader. Hur ”alla” försöker göra sig mer underlägsna än de egentligen är, tala om hur svårt de har det fast det ser så fint ut på ytan och så vidare.
Jag börjar med Amadeus. Amadeus är son till Carola och Runar. Han har vuxit upp i skuggan av sina riks(ö)kända föräldrar med ett namn som förpliktigar. Det här är ingen dussingosse. Dessutom har han begåvats med ett fördelaktigt yttre och är fotbollsproffs. Nu har han gett sig in i musikbranschen med en egen låt, riktigt bra till och med om man gillar den sorts pop som Exhibition är. Jag tror knappast att Amadeus hävdar att han är någon underdog. Han skötte sin musik utan mammas inblandning och jag gissar att han blev värvad av IF Brommapojkarna för att han kan spela fotboll och inget annat. Killen ger ett ödmjukt intryck och är säkert jättefin på alla sätt och vis, men jag gissar att om man gav orättvisans riddare fritt spelrum skulle han slås ner med ett hugg rätt i hjärtat.
Jag då? Är inte jag en ”underdog”? Skulle inte jag kunna skriva om min fruktansvärda barndom med utnyttjande, missbrukande, känslokalla, psykiskt sjuka, fattiga, outbildade vuxna som förstörde för mig? Nä. Så hade jag det lyckligtvis inte. Men visst var jag avundsjuk ibland. Ju äldre jag blev, desto mer avundsjuka kunde jag frambringa. Utseende, prylar, kläder, semestermål, intelligens, musikalisk begåvning, boende… Det fanns alltid något att vara avis på.
Jag tackar fars ordspråk ”livet är orättvist” för att jag någonstans insåg att den där orättvisan finns, på båda håll. Ibland är det jag som står på topp, ibland ligger jag längst nere i högen. Mammas stora engagemang i mentalvården, kyrkan, äldrevården och de krigsskadade och religionsförtryckta människorna hon undervisade i SFI. Nog fick vi lära oss att vi var privilegierade. Fars polisiära arbete, alltid beredd att hjälpa andra, rycka ut då någon tonåring hamnat i fel sällskap. Nog fick vi uppleva på nära håll vad det innebär att vara privilegierad. Mina föräldrars ekonomi räckte inte ens till att få till det där med ”existensminimum”, trots det var jag inte medveten om att det finns människor som lever efter löningskalendern förrän jag blev vuxen. Nog är jag privilegierad. Det finaste jag visste som barn var ”bruna barn”, så min högsta önskan en jul var en brun docka (som jag dessutom fick). Jag visste inte att min fula blekfishud med synliga blå ringar under ögonen var mitt högsta privilegium, men det har jag sedan dess lärt mig många gånger om. Jag är inte särskilt vacker, men absolut inte ful. Nog är jag privilegierad. Jag har aldrig bommat en tenta och har aldrig fått gråta mig till kunskap på det sätt som jag sett andra göra. Jag utbildade mig till lärare och har fått undervisa underbara barn och ungdomar. Ett fantastiskt privilegium. Jag är till och med lång, 174 cm. Nog vet jag att jag är privilegierad. Jag är gift, dessutom med en man som varken slår mig, missbrukar eller spelar bort våra matpengar och som säger att han älskar mig varje dag. Jag är verkligen privilegierad. Jag har fått bli mor tre gånger. Vilket privilegium! Jag har hälsan och övervikten jag bär på har jag orsakat själv. Jag är sannerligen privilegierad. Jag äger ett hus värt miljoner, om än tillsammans med maken och banken. Huset är fantastiskt vackert, tryggt och ligger på en drömplats. Jag är så privilegierad! Jag känner mig trygg i min tro, känner mening med mitt liv och känner fortfarande både lust och hopp. Nog är jag privilegierad. Och inte en dag går utan att jag har fått äta mig mätt. Vilken ynnest.
Jag är alltså ingen underdog, men jag är inte heller överklass. Jag kommer inte ens från en akademisk familj (men jag har framgångsrika syskon som försörjer sig som fastighetspamp [han har också kallats diversearbetare, häktesvakt och kycklingfarmare], rektor, egenföretagare, jurist, ambulanssjuksköterska och psykolog). Jag har ingen adlig titel och kommer aldrig att behöva låtsas att ett äckligt vin som kostar femhundra kronor flaskan smakar gott. Jag behöver inte dränka min hopplösa tristess i kokain och jag kommer aldrig att behöva bråka med en granne som tycker att min yacht tar för stor plats och skymmer utsikten. Jag är så privilegierad!
Jag är så privilegierad att jag vid tillfälle blivit tystad. Min privilegierade ställning tar bort min rätt att uttala mig i allt som handlar om sådant som rör andra, mindre privilegierade personer. Jag håller dock inte tyst. Jag tycker. Jag förfasar mig. Jag protesterar. Jag höjer en flagg. Så också idag. Underbara Clara. Jag gillar din grundtanke. Jag fattar att jag är privilegierad. Må alla dessa privilegier, både dina och mina, förvaltas väl och fortsätta bidra till en bättre värld. För jag tror att det går. Jag tror att privilegierade människor kan existera utan att behöva be om ursäkt för att de har det så bra och använda detta till också någon annans fördel. Och jag vet att riktigt dåligt mår man först då man börjar jämföra sig med andra som har det ”bättre”.
Livet är orättvist. Hälsningar Ivar Håkansson.
Det var bland det bästa du har skrivit! / Erik
Vad fint av dig. Tack! Vad hjärtat är fullt av, vet du…
Men också alldeles fantastiskt ❤️
Oooo ja! Men här ville jag lyfta just detta, att livet faktiskt är orättvist. Om vi fokuserar mer på vad vi har som är bra och hur vi kan bidra än på allt som gör att vi har det sämre än andra tror jag att vi överlag mår bättre. ❤️
Jag brukar lägga till lite: ”Livet är orättvist, det är bara att vänja sig”. Det har jag sagt i många år och så är det ju. Vi har alla olika förutsättningar och det kan aldrig bli helt rättvist.
Ja, det är vänjasbiten som kan bli den största utmaningen… När hela världen har rasat runt en för x:e gången kan det kännas oöverstigligt att plocka upp sig själv och försöka funka som människa, men det finns inte så mycket att välja på. ❤️
Precis så är det. Det går lite lättare om man tänker att man istället unnar den som har det bra/bättre att få ha det så. Det finns inget tråkigare än att vara glad för att något lyckats/ blivit bra (bättre) och så känner man att någon i ens närhet är missunnsam och avundsjuk! Att önska att man själv hade det lika bra är en sak, men att tycka att någon annan inte förtjänar att ha det bra eller lyckas är en annan. Jag brukar vara noga med att påpeka att jag är glad för andra när det går bra, och så hoppas jag att andra är glada för min skull när jag lyckas. Positive thinking är grejen, även om man måste få vara ledsen och nere när livet ger en käftsmällar.
Och en sak till, att jämföra eländen har aldrig gjort något bättre. Det finns de som ”tävlar” i att ha det värst. Inte bra på något vis. Vi har alla saker att kämpa med och det är hur man tacklar det som betyder nåt. Ingen kan veta hur någon annan upplever svårigheter och hur man har det på insidan <3
Amen till det! Jag vet att mycket överdrivs då man pratar om generaliserande, men jag måste ändå säga att jag har funnit att det ligger något i den svenska Jantelagen (även om fenomenet finns överallt). I USA har det setts som så självklart att sträva efter mer, större, snabbare, så där upplevde jag mer pepp från omgivningen då något gick bra. Jag tycker det verkar som att de också har hamnat på missunnsamhetens botten. De som det går bra för ska skämmas, för de som inte har ger det rätten att skamma, att ta för sig, att gå före i kön. (Generaliserande, som sagt.) Mitt favoritscenario är att personer som blivit givna mycket tar sitt ansvar och agerar mentorer, fixar jobb, föregår med goda exempel, stöttar med sina tillgångar. Inte med tvång, utan för att man inser att det är rätt väg att gå.
Jag förstår inte riktigt vart Underbara Klara vill komma, inte riktigt i hjärtat. Att ta ett steg från offermentaliteten är dock rätt tanke, för VEM SOM HELST. Som Åsa skriver ovan, att jämföra eländen blir sällan bra. Jag säger generellt att döm inte din medmänniska innan du gått i hennes skor. Även de som anses privilegierade KAN ha stora problem som de bär med sig. Jag tycker att det är bra att man pratar om problem och svåra saker men dessvärre är ett sådant ”varumärke” blivit lite väl attraktivt nuförtiden. Offervarumärke. Många bloggar, t ex, bygger bara runt en sjukdom. Så får man snabbt många läsare. Människor gilla att läsa om andras /stora) problem. Nuförtiden får man inte ens vara ärligt deprimerad längre, man måste vara utbränd för att säkra sig offerrollen. Ursäkta om jag raljerar lite.
Absolut! Det är därför jag inte orkar mer identitetspolitik. Det är en kamp om vem som det är mest synd om, att gräva ner sig i det miserabla och svarta. Tänker mycket på Viktor Frankls betraktelser från koncentrationslägren, om hur viktigt det är att vi har något djupare att sträva efter än nya klockor och högre lön.
När det gäller bloggar med sjukdomsfokus tänker jag att det har sin plats, precis som bokbloggar, matbloggar eller vad det nu är. Ett sätt att lära sig mer och dela kunskap. Men visst har du rätt i ”sensationsjournalistiken”. Tänk hur många som filmar hemska olyckor och hindrar räddningspersonal att komma fram! Det är ju inte klokt. Och att tidningar säljer mer på katastrofrubriker än det som är ljust och fint…
Lyssnade du på Kvartals fredagsintervjuserie om mental ohälsa som gick runt nyår? Där finns många tankar som tangerar denna problematik, kanske även tankar om att vara såväl ”ärligt deprimerad” som utmattad. Problemet med att vi ska vara så lyckliga hela tiden ställer till det, för de flesta av oss är mest i vardagsläge, ibland nedstämda, ibland lite uppåt och ytterst sällan ”euforiska”. Har man depressiva tendenser, lider av depression eller bipolaritet finns fortfarande inte särskilt stor förståelse för det. ”Ryck upp dig” funkar liksom inte, men skönast för alla runt omkring hade kanske varit om det varit så lätt. Eller för den som lider av depressionen, för den delen.