födelsedag – Sida 3

17 dec

Tjugotvå år med dennadär.

Dagen inleddes med att fortsätta festligheterna genom att fira då lillan kom till jorden för tjugotvå år sedan. Dramatiska scener utspelade sig på Huddinge sjukhus med en förlossning i renoveringskaos. Jag hade tänkt riva av tredje barnets ankomst i en snabb vända då jag ville hem och jula i vårt nyinflyttade hus, men så blev det inte. Vi fick uppleva akutsnitt och en vecka på sjukhus istället och jag var tacksam över hur tiderna förändrats och att vi alls fick med oss en fin liten bebis hem.

Flaggan i topp en dag som den här! Maken har koll på sin flaggstång, jag är dålig på att komma ihåg det här trevliga sättet att fira.

Vi fick till en trevlig promenad i det vackra vintervädret och började med inspektion hos brorsan som håller på att få sin kakelugn installerad. Den här kakelugnen har stått i ett hus på Ringö på annat ställe i Karlskronas skärgård. Kakel-Janne har full koll på sina kakelugnar! Lillastebror har en kakelugn från Hantverkargatan inne i Karlskrona i sitt hus på Bergåsa, men våra två kakelugnar tror jag bara har stått i vårt hus sedan början av 1900-talet. (Det är för övrigt Kakel-Janne som har satt om de två ugnarna också.)

Vet du hur en kakelugn byggs upp? Själv hade jag dålig koll. Det är mycket lera inblandad iallafall och man använder inte eldfast tegel som jag trodde. När bygget är klart finns en huvudkanal och fyra mindre på plats innanför kakelplattorna. Så fascinerande! Vem kom ens på att detta skulle bli ett smart sätt att tillvarata energin i veden? Det eldas i vår kakelugn tidigt på morgonen med bara några klabbar ved och sedan fortsätter den avge värme hela dagen.

Efter inspektionsrundan tog vi oss ner till campingen för att inspektera isen. Den var på plats längst in, men kommer att släppa taget under veckan som bara ska bjuda på plusgrader. Det känns märkligt att vi har kunnat gå över till Jerkö (ön i bakgrunden) härifrån!

Dottern visade upp balansakter som är mig helt främmande. Jag är både för svag och för tung för att fixa det här.

Nej, hon brås på sin far som utan större problem svingade sig längs dessa monkey bars anpassade till betydligt kortare människor. Jag blev ju sugen på att åtminstone försöka ta mig an en plan som avslutas med att jag kan göra detsamma, men har tänkt samma tanke många, många gånger. Blir det av nu under Hälsans År 2023?

Solen var redan på väg ner igen fast det bara var strax efter lunch, men så är det ju på vintern. Sol som kämpar, is på vattnet och båtar på land.

Det filmades och fotades till dotterns kråkan-utmaning som hon håller i genom sin yogagrupp på Facebook. Jag är så imponerad! Hur är det ens möjligt?

Nej, kråkor bemästrar jag inte, men jag är rätt bra på att baka tårta. Och äta densamma. Hela livet har vår goding ofta firat sin födelsedag tillsammans med Farmor vars dag infaller dagen innan. I år firade vi i lugn och ro själva, men eftersom det fanns så mycket tårta kvar efter kalaset dagen innan blev det favoriter i repris. Dagen avslutades sedan med att vi tittade på Scrooge tillsammans med popcorn i bunkar. Den här unga damen gillar traditioner lika mycket som jag… Hurra för att vi får ha henne i våra liv!

16 dec

Vi bara firar och firar.

Gårdagen började med något som mest liknade en storbrand. Vanligtvis kan inte kameran göra den här typen av färger rättvisa, men det såg nästan ut precis såhär. Jag kände att jag ville gå ut och bara suga i mig allt det vackra, så då gjorde jag det. På bara några minuter var det över och himlen hade antagit en betydligt beskedligare ton. Jag vet inte om det var detta som gjorde fåglarna som galna, men de fick fart på sitt ätande efter några lugna dagar vid fågelmataren.

Mellan jobbsamtalen var det festprepping som gällde för hela slanten. Svägerskan och jag hade delat upp matlagningen mellan oss inför svärmors 75-årsfirande. Det marinerades, rullades, monterades, skars, hackades, jästes och gräddades om vartannat och när vi väl träffades hemma hos svägerskan hade vi mycket gott i köket. Jag frågade inte om lov att lägga upp bilder, så du får nöja dig med en bild på frallehjärtat innan det ställdes att jäsa.

Svägerskans potatisgratäng var helt fantastisk, likaså rödvinssåsen. Jag gjorde den beprövade favoriten dubbelmarinerad fläskfilé och testade ett annat recept till oxfilén. Det blev riktigt bra och är nu en ny favorit att dra fram nästa gång det är dags för kalas. Ungefär de här serranorullarna, fast med soltorkade tomater istället för paprikor, serverades till välkomstbubblet. Så goda! Bra nyårsmat! Förutom mat och mängder med tårta bjöds det på tävling som födelsedagsbarnet lyckligtvis vann. (Jag funderar förresten att ansluta mig till Skärholmsfruarna och undrar om de fortfarande är aktiva… Å andra sidan är inte de stackars bönderna att klandra och åtgärderna som krävs för att matpriserna ska sluta skena är nog utanför vår påverkan.) Grattis till kära svärmor! Nu ser vi fram emot ännu ett år tillsammans.

13 okt

Jul, jul?

Jag fortsätter roa mig under mitt eget höstlov medan folk omkring mig jobbar, går i skolan och ägnar sig åt allvarsam verklighet. Det känns fantastiskt lyxigt att kunna njuta av det vackra höstvädret, träffa nära och kära och samtidigt ge utrymme både för vila och djupa funderingar. De senaste dagarna har jag hunnit diskutera dejtingmarknadsdjungeln (Hjälp!!!), företagsutveckling, mood boards, el-skam, musik, politik, mental ohälsa, familjerelationer, föräldraskap och mycket annat. Det är ju så intressant att mötas i samtal!

Höjdpunkterna har varit många. Här kommer några som råkade hamna på bild. Vi börjar med Adolf Fredriks kyrka i det vackra höstljuset. Efter Bach och vacker arkitektur kändes Stockholm lite extra vackert. Jag längtar sällan till stan, men nog finns det fördelar med att bo nära ”där det händer”.

Jag kan inte se mig mätt på hösten! I Ågesta passade jag på att stanna en stund och gå en runda i den vackra naturen. Våra gamla ”hoods” känns numera för trånga för alla som har flyttat in, men visst finns det många härliga platser kvar att njuta av.

Igår följde jag med syrran för att bocka av ett gäng viktigheter på hennes att göra-lista på IKEA. Det kändes precis som gamla tider. Jag gillar verkligen upplägget på butiken i Kungens Kurva! Den runda byggnaden där man tar sig uppifrån och ner i något slags spiral känns mysig trots att den är så stor. Har man dessutom möjlighet att inte trängas med tusentals helgshoppare är det ännu bättre. För tillfället verkar man bygga om hela nedre planet, men vi lyckades hitta allt som skulle med hem. Att möta julen i oktober känns aldrig okej, inte ens för den julälskare jag trots allt är. Jag vill känna magi, inte uttråkning.

På Kökeriet i Nynäshamns hamn blev jag bjuden på en makalöst god fisksoppa och ville genast hem och koka egen fiskfond på fult fiskrens som INTE luktar skämt. Rutten fiskdisk är något av det äckligaste som finns, men här luktade det bara tång, rökeri och smarrig mat. Mmmm! jag blir hungrig bara av tanken på hur gott det var. Varför äta skräp när man kan fylla munnen med ren glädje?

Gårdagen avslutades med det traditionsenliga familjekalasen för familjens äldsta och yngsta barn som båda fyller år nästa vecka. Våra ungar slöt upp med presenter och älskvärd närvaro och vi bjöds på allt från läcker mat till högklassig musikunderhållning.

Jag förundras över tidens gång och njuter av att fira livet! Födelsedagar är något av det bästa jag vet. Denna syn gör mig lite tårögd. Jag älskar mina syskonbarn som vore de mina egna. Storebrorsan vars födelsedag vi också firade var vi så nära under de första åren, denna donnas första år missade vi då vi bodde i USA. Det känns som ett helt liv sedan, en hel evighet, men det har faktiskt ”bara” gått åtta år. Tänk ändå.

07 okt

Att samtidigt vara nöjd och längta bort.

Häromdagen tog jag mitt vackraste palettblad och ställde den i bilen för en sista resa. Jag hoppas att dess liv fortsätter länge och att det fortsätter ge glädje till min systerdotter, men här hemma fanns inte riktigt någon plats nu när det blir trångt om dagsljuset för krukväxterna som förut stått ute eller i verandan. Jag fick en märklig känsla av att växten var spänd på ett positivt sätt, att äventyret lockade. Jaja, vi kan väl diskutera huruvida växter kan känna förväntan, men jag vet att känslan fick mig att fundera över mig själv. Kanske har det inte bara med den där förväntanskänslan att göra, jag blir alltid mer eftertänksam runt mina födelsedagar. Man kan gilla att fylla år och ändå känna behov av att reflektera över livsval och status i livet.

För tre-fyra år sedan började jag titta på hur en roadtrip längs Oregonkusten skulle se ut. Den skulle börja i Seattle (av någon anledning har jag alltid längtat dit) och sluta i SLC där vi har både familj och vänner efter våra år i Orem. Jag såg verkligen fram emot den här resan och tyckte att den skulle bli ett utmärkt sätt att fira min och makens femtioårsdagar. Inga biljetter beställdes och vi velade lite fram och tillbaka över om vi kanske skulle börja på andra hållet och resa norrut istället, och när skulle egentligen bästa tiden för resan infalla? Tack och lov för att det blev så. Som du vet stannade världen i samband med pandemin och efter det har egentligen ingenting varit sig likt.

För några veckor sedan kunde jag äntligen hämta upp mitt nya pass. Det gamla gick ut förra året och jag har inte gillat att stå utan möjligheten att resa även om det inte har varit aktuellt. När jag väl stod där med passet i handen började långsamt den där reslusten väckas till liv igen. Oregonresan känns dock otroligt långt bort. Mina drömmar går till Storbritannien, till Irland, till Italien och kanske till Norge. Jag är så nöjd här hemma, men något annat har väckts. Jag ser mig själv strosa omkring i Bodleys bibliotek i Oxford. Jag drömmer mig tillbaka till Aranöarna (sanna mina ord, denna plats finns i mitt DNA). Att sitta på en av Roms kullar en varm vårdag och följa akvedukter med ögonen medan man drömmer om en perfekt grillad bit svärdfisk känns lockande, för att inte tala om att höra det där underbara språket som ljudkuliss överallt. En musikalresa till London kanske och sedan en trädgårdstur som sträcker sig över flera dagar. Ja, alltså, det känns ändå bra att reslusten inte helt försvunnit. Jag märker dock att jag filtrerar på ett nytt sätt. Äventyr har aldrig varit min grej, det är sällan jag längtar till något helt nytt, men riktigt så här fokuserat på ”best of” brukar inte mina tankar vara.

I takt med att blommor plockas in, krukor diskas, växthus monteras ner och sista paprikan hittat in i köket blir tydligen inte kroppen helt fokuserad på tända stearinljus, brasor och en stickning i händerna. Det finns utrymme för något som skulle kunna kallas reslust och det gör mig glad. Förnöjsamhet i all ära, men när man slutar drömma tror jag livet förlorar en viktig drivkraft. Har du någon längtansdröm?

05 okt

Femte åkatober.

Jag har glömt historian bakom, men någon gång i barndomen berättade jag att ”jag fyller år den femte åkatober”. Det lever jag numera med. Far brukade alltid ringa från Värmland, ofta flera dagar i förväg för att vara säker på att inte vara sen, och hävdade att DEN födelsedagen kom han i alla fall ihåg. Jag tror att både han och min äldsta lillebror annars lider av födelsedagsteflon, som att det är omöjligt att lägga födelsedagar på minnet. Detta gäller även ens avkomma. Jag brukar säga att varje födelsedag är min bästa, så också den här. Maken hade fixat lyxfrukost. Fil med egna hallon, äppelskivor med jordnötssmör och rooiboschai med havremjölk. Godare än så blir det inte. Till detta hade han slagit in min gamla sekatör, men var snabb att förklara att en ny med hölster har inhandlats efter anlitande av lillasyster trädgårdsmästaren som konsult. Den kommer med posten idag (vårt paket till äldsta dottern tog två veckor på sig, så jag är imponerad att åtminstone rätt dag prickades in).

Själv har jag inga problem att minnas min födelsedag och det är jag mycket tacksam över. Skulle något slags demens bli mitt öde kanske jag kan påminnas om att den ligger inklämd mellan Kanelbullens dag och min pianovirtuos till brorsons födelsedag. Många tycker att det är jobbigt att fylla år. Det känns svårt att hantera att ålderdomen långsamt kryper närmare. Eller som maken uttryckte det idag: ”Femtiotvå! Du är en stor flicka nu.” Själv har jag inga problem med det. Nog hade det varit trevligt att ha tjugonioåringens kropp igen, men inte för saken i sig. Vid den åldern hade jag bara inte vett att uppskatta min fantastiska kropp och allt den kan göra. Jag plågade ständigt mig själv mentalt med att jag var ”för tjock”. Sanningen är att just åren mellan tjugofem och trettio var ganska lugna då jag var gravid, ammade och hade småsmå barn och inte hade lika mycket energi över till ätstörningar och kroppshat. Med det sagt är jag på en mycket bättre plats idag. Jag älskar att jag fortfarande får vara med och leka. 2013 gick min fina vän bort, alldeles för tidigt. Hon får alltid en extra tanke både på sin och min födelsedag. Samma öde har många jag känt genom åren fått uppleva. Ett oväntat kort liv. Vi vet inte vad vi får, bara vad vi har. Denna födelsedag ger jag mig själv gåvan att njuta av just detta fullt ut.

03 okt

En måndag i oktober.

Idag har jag inga inplanerade samtal, solen skiner efter en regnig vecka, jag har alla mina nya tulpanlökar väntande i verandan och de sista listerna till verandan som ska målas i ladan, så jag bestämde mig för att helt enkelt ta en ”bondedag” och vika tiden till sådant som jag behöver fixa här på gården. Den mentala listan är lång, så kanske är det dags att skriva ner allt på papper och sedan få nöjet att bocka av en grej i taget? Det är ändå rätt tillfredsställande.

Jag älskar den här tiden på året och tänker att det väl är min gamla kärlek för födelsedagen som präglat hur jag ser på hösten. Födelsedagsveckan inleds med fina gåvor som får vänta på rätt dag att öppnas medan de är till ögonlyst i mitt favoritrum. Eller förresten, jag älskar faktiskt hela vårt hus, jag älskar energin här och jag älskar att det trots storleken är så mångsidigt. Igår halvlåg jag i soffan på övervåningen, hade tända stearinljus på bordet och fin vän i lurarna medan jag förundrades över hur detta utrymme som var ingenting då brorsan började renovera blivit ett eget rum.

Från soffan gick det bra att ha utsikt över den färdigrensade högen med körnoter (så här såg det ut innan jag började). Det visade sig att vi sjungit minst 180 olika musikaliska verk, allt från ”Nu grönskar det” till Händels Messias. His yoke… och Halleluja-satsen räknades dubbelt eftersom de sjungits vid flertalet tillfällen till jul innan vi framförde hela verket, men på ett ungefär stämmer det rätt bra. Vilket roligt projekt! Jag blev så nostalgisk och kände mig oerhört tacksam. Jag ska så småningom stoppa in gårdagens repertoar, tänkte börja på en ny historik från och med hösten då vi bytte namn från motettkör till kammarkör över sommaren. Min extrasyrra tipsade om roliga projekt att göra med dubblettnoterna, så jag eldar inte upp allt precis just idag.

Jahaja. Så här fortgår mitt amaryllisprojekt. Jag kan här visa vilken skillnad det blir då en amaryllis får stå mörkt (skugga, den vita) då blomstängeln börjar växa och då den får stå i full sol (västerläge, den röda) som togs in då knoppen precis brutit fram. Tyvärr har jag förlorat namn på de olika lökarna, men den röda tillhör definitivt lyxlöksklassen. Den är betydligt kraftigare än de 39.90:s-amaryllisar man brukar kunna köpa på ICA och har en fantastisk djupröd färg. Kanske förtar det julkänslan att ha blommande amaryllis tillgänglig från september och förhoppningsvis ända in i januari, men så får det vara. Jag vet ju faktiskt inte om de andra lökarna kommer att sätta knoppar. Hoppas att du får en fin vecka och har något som gör dig lycklig.

14 sep

#skapandeseptember, ny.

Ibland blir det inte riktigt som man har planerat, så då får man tänka om. Kreativitet handlar om att ha förmåga att tänka i nya banor, se saker ur ett nytt perspektiv och få detta att leda till något slags resultat. Med så mycket mindre tid än jag hade tänkt fick jag ändå till en riktigt bra lösning tycker jag själv.

Ganska snart efter att vi hade flyttat hit var det något litet syskonbarn som bröt av det ena benet på den här stolen. Det var ingen större katastrof och länge hade jag benet liggandes ”på en bra plats” eftersom intentionen var att laga den. Du kan ju säkert tänka ut vad som hände med det där benet. Ja, eller ungefär. Hur som helst var det länge sedan någon visste var det hade hamnat. När jag så satt vid mitt skrivbord och tänkte ”ny, ny, ny” såg jag en av plywoodbitarna jag tryckt ut från ryggstödet då jag gjorde stolen som lades upp igår. ”Hm, den där borde funka som ben.” Trälimmet stod redan på plats, liksom sandpapper. Guldfärgen har jag inte kvar, men färgskillnaden mellan trären och guld är inte så stor och de bakre benen syns inte då stolen står uppställd i fönstret. Den här idén hade jag ju annars kunnat kläcka för några dagar sedan då ”laga” var ordet i utmaningen, men då fanns ännu inte rätt förutsättningar.

För övrigt var det dags för amaryllis nummer två för säsongen att göra sig redo att blomma. En lök till har en knopp på väg upp i den där ”semesterlådan” för amaryllislökar ute i trädgårdslandet. Vi får väl se om det blir några som blommar till jul. Det spelar mindre roll, jag gillar verkligen att de här skönheterna får nya chanser istället för att ha ändat sina dagar i en kompost eller soptunna. Jag har skickat svärsonen att uppvakta äldsta dottern med fin bukett idag på hennes födelsedag, men nog kan det bli en ny tradition att uppvakta vårt septemberbarn med en amaryllis? Grattis E!

Vill du vara med i vår utmaning? Här hittar du den.

16 aug

Femtio otroliga år!

Femtio år, det snyter man inte ut i en sittning. Det kändes onekligen märkligt att fylla femtio, men det känns ännu märkligare att jag nu har ett syskon som också passerat samma riktmärke. Min lillebror föddes en augustidag 1972, en stor och stadig kille. Så här såg vi ut strax innan gårdagens jubilar fyllde två år. Mamma hade en förkärlek för att placera sina motiv i nedre högra hörnet och varför det var så undrar jag över än idag. Jag tycker dock att vi är så fina här!

Har du lyckan att träffa Pepe kommer du kanske att lägga märke till att han är lång, starkast i typ hela världen, lik Far på fler sätt än ett, tyst och mycket intelligent. Möjligtvis kommer du att lära känna honom i sammanhang där han får briljera på det han är bäst på. Bygga. Mecka. Skogsarbeta. Bli kliad på ryggen. Jobba hårt. Stötta sin familj. Klura. Vara stolt över sina barn och sin söta fru. Köra partybussen. Njuta av Skottland. Äta gott. YouTube-inlärning. Flyga. Lite sådär. Vi syskon är mycket stolta över vår bror.

Vi har en viss förkärlek för denna dryck i familjen, så jag fnissade lite åt den gåva som brorsans fru hade fixat och som stod som en födelsedagsinstallation på köksbordet. Den hade redan hunnit komma till användning då jag kom på besök för att uppvakta med syskonens present. ”Uppvaktning undanbedes” står inte längre i tidningarna, men det var det födelsedagsbarnet hade önskat. Han ägnade sin dag åt att vila upp sig inför ett fyra nätter långt jobbpass. Vi syskon hade firat honom på vår gemensamma resa till Tjärö, men tyckte att den gemensamma presenten åtminstone kunde överlämnas på rätt dag.

Jag och min moster hade suttit i en bil från Stockholm hela dagen. Resan tog lite längre än beräknat och eftersom jag hade presenten på Sturkö så fick maken fick möta upp och lämna den till mig på vägen. Jag glömde be honom plocka med sig en födelsedagsbukett, så när jag väl var hemma gick jag runt i trädgården och plockade in lite av det som inte torkat bort i den senaste tidens hetta. Men Pepe, läser du det här så kan du väl tänka att den här fina solrosen egentligen var till dig?

24 mar

Varje dag – ett liv.

Femtiotvå år har runnit under broarna. Igår firade vi, för visst ska vi fira allt som firas kan?! Varmrökt lax, tårta och och blomster blev själva kulissen, det viktigaste var ändå människorna som var där. Älskar att vi kan träffas igen, men visst känns det fortfarande lite konstigt att sitta vid bordet med två iläggsskivor.

Dagen till ära kom de fina ljuslyktorna från svärmor upp. De har legat i sin låda och väntat på bättre tider alldeles för länge, typ två år. Nu fick både de och fotogenlampan komma upp och jag är så glad! Det blev verkligen mysigt.

Att komma in i köket på morgonen och möta det här…

… och det här gjorde mig glad. Glad att det finns diskmaskin, människor att fira med, anledning att fira, att det går att träffas och att vi har ett tryggt hem att fira i. Inget av detta bör tas för givet.

23 mar

Pass på pass, men passar inte på födelsedagen.

Ska vi prata om det här? Jaja, vi får väl skylla på att jag inte var med i svängarna. Vår yngsta dotter beställde passtid i februari i Stockholm och fick en tid i mars. Hon fick jobb den dagen och bestämde sig för att avboka. Då hon ett par dagar senare skulle boka ny tid ringde hon upprörd och berättade att nästa tid som fanns tillgänglig var i september! Nej, det måste vara fel, sa den förnuftiga mamman och tänkte curla lite. Det visade sig dessvärre stämma. Då hon satte sig för att boka en tid här i Blekinge eftersom dottern ändå skulle komma till påsk insåg hon att det var ännu värre här. Efter ytterligare tid insåg samma mamma att hennes och makens pass går ut i sommar och att de skulle behöva boka tid de också. Jo, men hoppsan. Inga tider i Karlskrona alls och i Karlshamn fanns det fyra kvar. I november. Jahaja, inget att hänga läpp över. Jag gissar att utlandsresor inte står på tapeten i år då.

Något som dock står i fokus just idag är makens fö(r)delsedag. Den delar han med ett gäng andra födelsedagsbarn, så är du en av dem passar jag på att gratta dig också. Jag har för första gången hissat flaggan (det var plättlätt) och ska nu uppvakta med frukost på sängen enligt konstens alla regler. Hurra, hurra, hurra, hurrAAA!