27 feb

Fånga dagen.

Alltså, vårljuset! Den är obarmhärtigt, skarpt, kallt och alldeles underbart! Jag följde solen upp på väg in till jobbet och kunde inte låta bli att gå ner till kajkanten för att ta ett par foton med telefonen. Precis när jag vänt för att gå iväg kom en annan kvinna i min ålder med uppdragen telefon. Vi fnissade lite mot varandra. Jag gissar att hon också tänkte på det faktum att kameran aldrig kan fånga den riktiga skönheten i solens upp- och nergångar, men att vi ändå inte kunde låta bli. Vi har blivit barn, eller tanter, av vår tid.

Jag är nu lika gammal som mamma var när jag blev mamma för första gången. Hon hade själv en liten 3,5-åring att ta hand om, men jag kommer ändå ihåg att jag tyckte att hon var så gammal. Tänk att jag skulle kunna vara både småbarnsmamma och mormor nu! Det känns märkligt på alla sätt och vis. Jag tror att man klarar det man ska och när något händer måste man ta sig igenom till andra sidan, vare sig man vill det eller inte. Det var det jag tänkte på när jag stod och följde solen upp ur havet. I snart trehundra år har människor kunnat njuta av siluetten av kruthuset på Mjölnarholmen. Hur många har haft tankar liknande mina?

”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke himlen aldrig når.” ur Hamlet av William Shakespeare