24 jul

Mina fina.

Ibland knyter det sig i magen när jag tänker på mina barn. Åh, vad jag älskar dem! De har gett mig gåvan att uppleva hela det känsloregister jag bara hade fått smaka lite på innan 25 års ålder då sonen föddes. Vi har gått igenom tvåårstrots, femåringars förbehållslösa kärlek och mammadyrkan, de prepubertala åren och tonårshelvetet. På andra sidan stiger nu de färdiga slutprodukterna ut. Jag är så stolt, så tacksam. Jag vet att inget är ”färdigt”. Små barn, små problem, stora barn, stora problem och allt det där, men ändå. Just idag är jag mest bara glad och tacksam över att vi står här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *