Men varför är det så svårt att få till en del saker? Sådant som inte gör ont på något vis, men som kanske känns bekvämt att skjuta upp för stunden? Jag kände att jag inte omedvetet ville styras av det här beteendet längre.
För att råda bot på min lathet (det är ingen riktig lathet, för jag är inte alls rädd för att ta i) bestämde jag mig för någon vecka sedan att varje gång jag låter bli att göra något på en gång så måste jag fråga mig själv om det verkligen blir bättre om det skjuts upp. Tänk dig situationer som smutsdisk i diskhon, en kletig fläck på golvet som borde torkas upp, ett uppdrag som ska slutföras, en bok som ska läsas, ett projekt som ska planeras, en räkning som ska betalas osv. Har det revolutionerat mitt liv? Nej. Har något blivit bättre? Ja! Det är som om den lilla röra som förut omgav mig, både fysiskt och mentalt, har rensats upp! Jag har fortfarande små högar med projekt som kräver både tid och ansträngning, men det känns inte längre oöverstigligt att hantera dem.
Här är några av de saker som blivit gjorda så fort som det fysiskt varit möjligt den senaste veckan:
inboxen på datorn har rensats ut
nya springskor har inhandlats
jag har ringt obekväma telefonsamtal (typ alla telefonsamtal är obekväma för mig)
köket har varit fixat varje kväll
min jättebokhög har städats upp och stuvats om
retfulla mejl som fortsätter att spamma min inbox har jag sagt upp prenumerationen på
de flesta av grovstädningsprojekten inför sommaren har genomförts (städat kyl och förråd, tvättat överkast, dammat av ”bortglömningsställen” osv)
loppisföremål till Eagle Scout-grannens loppis lämnades över i tid
pysselmaterial har gåtts igenom med döttrarna
jag har lagt fram ett projekt som påbörjades 1995 (nej, det är inte färdigt, men det kommer det snart att bli)
Jag har flera saker som jag inte fått gjort (tandläkarbokning, liten matta till tvättrummet), men på det stora hela känner jag att det har lättat. Jag kan varmt rekommendera det här projektet och hoppas att jag kan fortsätta jobba på det tills det blir en vana.
Förresten berättade en kompis en tragisk berättelse om ännu en nybliven pensionär som blivit diagnostiserad med svår sjukdom. Jag undrar om hon ångrar det hon hade kunnat göra, men bara sköt upp ”till senare”? Jag vill inte vara en sådan som bara skjuter upp saker eller planerar dem för framtiden. Som tur är har jag medvetandegjorts om vikten av detta genom andra människors livsöden och därför har processen med att bli bättre på att leva här och nu redan påbörjats. Det är också en viktig del av hur jag vill leva mitt liv.
Hur hanterar du det här? Skjuter du upp saker eller betar du av dem på löpande band? Kanske är du lite mittemellan?