02 nov

Berättelsen om mitt lilla basaliom.

I helgen satt jag och tittade igenom gamla foton och filmer då jag är ansvaret för att uppdatera körens Instagramprofil då och då. Coronaviruset har gjort så att det blir dåligt med tillfällen att spela in nytt material, minst sagt. Hur som helst hittade jag ett foto som jag hade tagit precis ett år innan jag opererade bort mitt basaliom för några veckor sedan. Jag kom på att det vore intressant att beskriva hela förloppet, om inte annat så för framtida referens. Och alltid hjälper det någon om man berättar om sin historia. Fotona i den här serien är jättedåliga eftersom jag inte tagit dem för det här ändamålet.

9 oktober 2019. Det går knappt att se hur den vita pricken just på kanten av nedre ögonlocket såg ut precis som en vagel. Dessutom kändes det precis likadant, sved och irriterade. Jag skickade en bild till någon syrra har jag för mig, bara för att visa hur synd det var om mig. ”Vageln” irriterade rätt länge, men så småningom gav den med sig och jag tänkte inte mer på det. Jag såg inget sammanhang mellan vageln och det som sedan hände. Nu vet jag att ett basaliom ofta börjar som något som man upplever vara en liten kvissla, en finne eller vagel.

26 februari. Helt plötsligt upptäckte jag att jag hade en lite upphöjd bulle som var lite ljusbrun mitt i på nedre ögonlocket. Det kändes inte alls, ingen smärta och inget obehag. När jag väl hade lagt märke till detta fenomen kunde jag inte riktigt släppa det. Framåt mars ringde jag vårdcentralen, men de uppmanade mig att vänta med icke-akuta ärenden. Corona och allt det där, vet du.

24 juni/16 juli. I juni fick jag nog av att oroa mig. Tittade jag neråt hade ”bullen” blivit så stor att den påverkade synfältet. Jag ringde till vårdcentralen igen trots att det var mitt i Corona- och semestertider och fick en remiss till hudmottagningen med informationen att jag kunde vänta mig kallas till ett besök där om tre månader sisådär.

25 augusti. Kallelsen till hudmottagningen kom tidigare än förväntat, något som kändes väldigt skönt. Såhär såg jag ut samma kväll som hudläkaren hade fryst en hudskada på näsan och tagit en biopsi från det misstänkta basaliomet. Efter några veckor kom beskedet om att det var en tumör och att jag skulle kallas till hudmottagningen för att ta bort den.

8 oktober. Tre dagar efter min 50-årsdag var det dags för operation. Läkaren som utförde ingreppet gjorde det för första gången, men under uppsikt av och med hjälp av en riktig expert. Jag kände mig helt trygg utom då Dr. Fadia lade bedövningen i ögonlocket. Själva införandet av nålen var smääääärtsamt. Hur som helst både skrapades tumören bort samt att området frystes ner till 196°C med hjälp av flytande kväve. Resten av ögat var skyddat under tiden och det var både bedövningssalva, krokar, klämmor och lock inblandade. Besöket var över på ca en halvtimme och jag blev hemskickad med uppmaningen att jag skulle akta ögat och därför fick se ut som någon ur en science fiction-film fram tills ögonbedövningen hade släppt.

2 november. Jag upplever att jag i princip är helt läkt. Som du ser försvann ögonfransarna, men hårsäckar gillar varken överdriven värme eller kyla. Nu ska jag kunna räkna med att vara helt återställd. Om ett år kallas jag tillbaka till hudmottagningen för att se att allt ser ut som det ska. Jag är nöjd och glad och tacksam över att ha kunnat lägga det här bakom mig.

Det här har Cancerfonden att säga om basaliom:

Basalcellscancer är en speciell typ av hudcancer som växer långsamt. Varje år upptäcks mer än 50 000 fall, ungefär lika många hos män som hos kvinnor. Basalcellscancer registreras sedan 2004 i Cancerregistret men inkluderas inte i den ”vanliga” cancerstatistiken.

  • Symtom på basalcellscancer kan börja som en liten finneliknande knottra som sakta växer till en rodnad, fast och glansig knottra som lätt blir sårig. Det kan också vara en fast liten rodnad eller blek knappformig förhårdnad i huden.
  • Ett varningstecken kan vara ett litet sår som läker men återkommer på samma ställe för att med tiden vara en mer bestående sårbildning.

Diagnosen säkerställs med en biopsi som betyder att man tar ett vävnadsprov, som också ger information för att avgöra lämpligaste behandling.

Ytlig basalcellscancer

Ytlig basalcellscancer ser ut som en rodnad och kan likna en eksemfläck fast den försvinner inte trots att du smörjer den. Denna form är vanligast på bröstet, ryggen, eller armar och ben men kan också sitta i ansiktet.

Knutformad basalcellscancer

Knutformad, eller nodulär, basalcellscancer växer djupare ner i huden. Den ser ut som en tydligt avgränsad knuta som kan ha samma färg som huden eller vara svagt röd och lite genomskinlig med små blodkärl i och är ibland sårig.

Tumören sitter oftast i ansiktet, huvudet eller på halsen, men kan också sitta på överkroppen.

Aggressiv basalcellscancer

Aggressiv basalcellscancer växer djupare och är svårare att avgränsa. Tumören kan vara lätt upphöjd och knottrig, rodnad fläck eller platt, vitskimrande, hård och likna ett ärr. Det är vanligast att cancertumören sitter i ansiktet, runt ögonen, öronen eller näsan.

Den vanligaste behandlingen är en operation där hela tumören tas bort och skickas för mikroskopisk analys. Operationen måste ibland upprepas om inte hela tumören är borttagen.

18 okt

Det var en gång en gång…

… och den gången kändes fantastisk och sedan var den förbi och hade fått sin plats i minnenas galleri.

Jag håller på att förbereda mig för Trettio Tacksamma Dagar i november. Jag har märkt vilken stor skillnad det gör för mig att skifta fokus mitt i den mörkaste och solfattigaste av tider.

Min lilla lillasyster påstår att det vilar ett vemod här i bloggen. ”Du är inte negativ, men vemodig.” Det är säkert sant. Jag är otroligt tacksam, men livet har onekligen känts lite vemodigt under en längre tid. I morgon åker Far in till sjukhuset för ännu en operation. Han har fullt förtroende för sin läkare, men nu börjar han ledsna på den långa raden mediciner, undersökningar, medicinuppföljningar, operationer och infektioner.

Någon frågade mamma hur sjuk hon egentligen är. Tja, vad säger man? En del dagar känns allt nästan normalt och andra dagar orkar hon knappt stiga upp. Tröttheten i en kropp som intagits av cancerarmén går inte över av vitaminpiller eller en extra löprunda. Ena föräldern orkar ibland hämta posten. Den andra tar bilen fram och tillbaka till brevlådan.

Jag skjutsade mamma och hennes kusin in till stan i morse. Mamma hoppade av för vidare färd mot väninnans sommarstuga i några dagar och kusinen skulle åka tillbaka till Sturkö. Vi talade om livet, döden och allt däremellan under bilturen och innan hon tackade och gick ut ur bilen kramade hon min hand så hårt, så hårt, började gråta och sa: ”jag vet inte hur jag ska kunna leva utan din mamma, hon kan inte dö på många år”.

Trots de ständigt närvarande hälsoproblemen finns livet här och nu och vars och ens liv kan bara levas av den person som blivit det givet. Det finns många ljusglimtar också och de styr stämningen här hemma långt mer ofta än det ledsamma! En dag i taget.

17_1

I fredags såg det ut såhär i köket ute i Uttorp. Sedan dess har brorsan byggt ihop vårt skafferiskåp Arkelstorp och några av köksmodulerna, naturligtvis samtidigt som han har byggt en vägg och pysslat med annat ”småplock”. Jag älskar verkligen tapeten i sovrummet! Tänk att få sova i ett skirt bladverk året runt…

Nu ska jag skicka en tanke till min stackars extrasyster och hennes familj som fått vattenskada i lägenheten. Fy sjutton för sådana! Må hantverkarna vara duktiga och effektiva. Och snälla, låt oss alla hitta frid i våra hjärtan. Peace.

11 sep

Mammas resa.

På nyårsafton fick Mamma ett besked som ingen vill få. Någonsin. Hon hade cancer i hela buken. Alla urinvägsinfektioner, lunginflammationer och värken över ryggen fick äntligen en förklaring, så samtidigt som det var jobbigt att få reda på vad som orsakat alla besvär så var det skönt att det kanske fanns en väg ut ur alla dessa fysiska utmaningar.

Under hela tiden som cancerbehandlingen pågick skrev Mamma anteckningar som hon delade med sig av på Facebook så att familj och vänner skulle ha koll på var hon befann sig i processen. Dessa anteckningar har hon nu sammanställt i en bok som nu är på väg hem till brevlådan. Solentro heter företaget som låter ”vanligt folk” ge ut böcker i liten upplaga. Vill man ge ut ”riktiga” böcker blir det väldigt dyrt, men pocketböcker med svartvita inlagor blir helt klart prisvärda! När ska du ge ut din bok? (Jag tyckte det var jätteroligt att fundera ut ett bokomslag och gör det gärna igen!)

10_8

28 maj

Kamasi Washington.

27_4

27_5

När man känner sig lite Claire de Lune i Kamasi Washingtons tappning. Nu för tiden känner jag mig inte ofta särskilt jazzig, men när jag hörde det här smälte jag. Vackert!

I kväll tänker jag lite extra på mamma som ligger inlagd med dropp då hennes kreatinvärden var för höga för att hon skulle få något cellgift. Bu… Jag önskar att de kommer på vad som är galet med hennes njurar. Det verkar vara problem som inte har med cancern att göra, men det påverkar i högsta grad hennes behandling. Har du en god tanke eller en bön till övers får du gärna dela med dig av den. Peace.

20 mar

Inspiration sökes.

Ja, har du något bra tips får du gärna komma med det. Fast i kväll var jag på en härlig föreläsning av en man som specialiserat sig på att renovera gamla fotografier från Utah. Han har utvecklat sina Photoshopkunskaper i femton år och han visade ”före- och efterbilder” och berättade anekdoter om alla människor och ställen som visades på bilderna. Otroligt! Han påminde oss alla om vådan av att ha alla sina bilder på bara en hårddisk. Kraschar den och det inte går att reparera filerna är de bilderna borta för evigt. Det finns så många fina fotoböcker nu för tiden. Det gäller bara att ta sig tiden att välja ut de bästa bilderna och skriva texter (minst lika viktigt). Ja, och så se till att alla foton finns på ytterligare två ställen förutom på ens egen dator. En annan dag… Kanske när inspirationen återvänt?

Mammas andra cellgiftsomgång med det nya cellgiftet gick dessvärre inte bra den heller, men hon klarade åtminstone det cellgift som gick bra förra gången nu också. Om tre veckor försöker de sig på ett tredje huvudcellgift. Hopp! Hopp.

19_6

19_5

19_1

19_2

19_3

19_4

24 feb

Den här veckan…

… börjar min mammas cellgiftsbehandling. Det finns väl inte så mycket roligt att säga om den, men mamma är en fighter och har kämpat på genom alla bulor och gropar i vägen så här långt! Det kommer att bli många jobbiga dagar under de närmaste månaderna, men när jag sa adjö till mina föräldrar kände jag mig inte rädd eller förtvivlad. Tvärtom. Jag har väl aldrig sett på maken då det gäller alla fantastiska brev, meddelande, vykort och presenter mamma har fått sedan hon fick reda på att hon är sjuk. Den kärlek som hon bärs av är fantastisk. Tillsammans med naturen hon omgivs av i vardagen tror jag att hon får den kraft som behövs för att orka.

Här kommer nu en Sturkö overload för dig som eventuellt har missat hur otroligt vackert det är på min sommarö. (Till dig V, du som har blivit lite blind för det som funnits framför dina ögon i alla år. Visst är det lite makalöst?)

20_13

20_14

20_15

20_16

20_17

20_18

20_19

20_24

20_25

20_26

20_28

20_31

20_32

20_33

20_34

20_35

20_36

20_39

20_41

07 sep

En dag i Stockholm.

Jag och barnen hade en ”Stockholmslektion” idag. Vi åkte in i det vackra vädret, strosade, tittade uppåt, gick från ena änden till den andra och hade det allmänt mysigt. Hade jag haft en annan kamera hade du fått en massa foton. Vilken härlig huvudstad! Det är så vackert där – blandningen mellan det nya och det gamla, vackra människor, renhet, vattnet, mycket grönt… Åk dit!

M – som du ser snodde jag idén med Svenskt Tenns grytunderlägg till amerikanerna vi ska våldgästa i några dagar. ”Bless this House oh Lord we pray, make it safe by night and day.” Svenskt, men på engelska, och något som man faktiskt kan använda. (Jag gissar att idén på att ge bort de här underläggen är rätt populär, för de hade en hel hög färdiginslagna.)

Jag älskar ju grottdoften i tunnelbanan. Vi åkte hem från Östermalmstorg och jag hann sitta och njuta en stund av känslan av att vara just där och då. Grymt.

Den här reklamen berör mig varje gång jag ser den. Jag har vänner och bekanta som har förlorat sina barn i cancer och idag tänker jag extra på er, på dem. Jag hoppas att Barncancerfonden hjälper till att lösa gåtan med tiden. Du kan hjälpa till genom att ge ett bidrag här.

För övrigt är det fredagskväll och jag tänker umgås med syster och svåger när Skvalan har svamlat färdigt.

Jag har tipsat om The Piano Guys förut. De gör andras poppislåtar (One Direction) till sina egna. Jag vill också vara med och trasha en flygel. Är du med? (Musik alltså. Behöver jag säga mer?) Lite Harry Potter kanske? (Hm. Arrangemanget jag gjorde till mina högstadieelever på Hedwig’s Theme känns plötsligt, tja, rätt fånigt.) Jon Schmidts All of Me är ingen cover. Pianofingrar som trillar fram över tangenterna… Jag skulle ha övat mer. Jag skulle ha övat mer!