Den här artikeln om hemmafruar på ”Upper East Side” i New York fick jag skickad till mig. Den visar på en surrealistisk verklighet som jag känner påverkar oss alla i förlängningen. Det är någonstans den här ytligheten som har spritt sig framför allt genom sociala medier de senaste åren. Genom Facebook, Bloggar och Instagram uppmanas man till att ge sig hän åt alla möjliga slags lyckokurer. De flesta innebär att man måste investera stort, gärna med pengar, för att nå ända fram till den eftersträvansvärda lyckan.

tränings-lycka
trädgårds-lycka
shopping-lycka
inrednings-lycka
LCHF-lycka
och så vidare, och så vidare…

Nu för tiden har vi också den stora mängden medvetna och ansvariga konsumenter. De skulle aldrig vara så oansvarigt miljöomedvetna att de skulle lägga ner pengar på sådant som jag länkat till här uppe! Nej, de lägger ner precis lika mycket pengar på vintageprylar, ekologisk mat och annat ”godkänt”. Men är det inte precis samma konsumtionsbeteende som de spottar på inför alla andra?

Själv strävar jag efter vardags-lycka, lite gammal hederlig vardagsglädje. Kanske bet jag mig själv i svansen då jag skrev så, för visst har jag behövt lägga ner lite pengar på att nå fram till dagens vardagsglädjor: en perfekt mogen vattenmelon till fyndpris, att lyssna på tre tonåringar som tar tur framför pianot för att visa sina framgångar och öva för att slipa på tekniken, nytvättade handdukar, ett fint sms från maken, trevliga jobbtimmar framför Photoshop, utslagna vallmor och annat vackert mellan alla ogräs i trädgården, 70% mörk apelsinchoklad…

Jag hoppas att du mår bra, att du ser ditt eget värde och att du inte jämför dig med någon annan än dig själv. Livet är för kort för att slarva bort.

Hälsningar från det som grannarna kallar ”the ditch”, eller diket, men som jag kallar bäcken så fort de släpper på vattnet. Jag älskar ljudet, svalkan den ger då det blir mycket varmare här och närheten med den natur som jag är en del av.