I tidningsurklippet ser du Scandic, hotellet med Karlskronas bästa läge och stans fulaste fasad. Hotellet är så anskrämligt att makens brorsdotter hoppas kunna bli mångmiljonär så hon kan köpa och riva ner det.
Ett nytt kulturhus är visst på gång här i Karlskrona och dessvärre ser det ut som att Scandicskandalen håller på att upprepa sig själv. Här nedanför ser du en ritning på det planerade åbäket. Jag gillar arkitektur av alla de slag och gillar även byggnader med modernare uttryck, men ”Karls Krona” känns som en magsup. Med tanke på att den här världsarvsstaden långsamt håller på att förfulas av det ena nybygget värre än det andra hoppas jag att någon med mandat drar i handbromsen och får ett stopp på eländet! Vad tycker du om arkitektur? Går det att balansera arkitektur från olika tidsåldrar och fortfarande få ett harmoniskt resultat?
Igår morse fick jag återigen ett dödsbud. Denna gången var det en av mina kära körvänner som oväntat hade gått bort. Hon var bara ett par år äldre än jag, hennes barn är i mina barns ålder och hon var den som verkligen fick mig att känna mig välkommen i kören då jag började. Nog var 2017 utmanande på alla sätt och vis då både mamma och far gick bort, men den här vårvintern har varit konstig på ett annat vis. Det har känts som om jag nästan har trubbats av efter alla dödsfall, men igår märkte jag att så inte var fallet. Jag blev ordentligt skakad och blev återigen påmind om hur viktigt det är att vi har vårt liv i ordning. Men vad menar jag med ordning?
Ditt förhållande med dig själv – Själv är jag 48 år gammal. Eller ung. Mormor och farmor levde båda länge och det fanns specifika orsaker till att morfar och farfar gick bort tidigare. Mina föräldrar gick båda bort onödigt tidigt i cancer. Vad som helst kan hända när som helst. Jag vill ändå tänka att jag kanske har fyrtio år kvar här på jorden och hur det nu än blir så är det mig jag kommer att möta varje dag i resten av mitt liv. Den närmaste relationen en människa har är den med sig själv. Vita Arkivet – Här skriver du ner alla detaljer som de som blir kvar behöver veta då du inte längre finns här. Testamente – Är du singel, sambo eller gift? Ett testamente är inte alltid nödvändigt i Sverige, men det kan för många i ”komplicerade” relationer underlätta efter någons bortgång. Finns det till exempel särkullbarn att tänka på? ”Dina, mina och våra barn” är långt vanligare idag än då mina föräldrar var i min ålder. Relationer – För ett tag sedan dog min goda väns svärmor. Jag frågade: ”Hur är det med X (sambon)?” ”Det är helt okej efter omständigheterna”, sa hon. ”De har haft en så fin relation och det fanns ingenting att reda ut.” Har du relationer som behöver omvärderas, lagas eller tas om hand på annat vis? Ordning och reda – Varför blev boken ”Döstädning: ingen sorglig historia” så populär? Jag gissar att det är många som liksom jag sitter på alldeles för mycket prylar. Jag gör det trots att jag/vi storstädat ett flertal gånger i samband med flyttar fram och tillbaka över Atlanten. Vi skulle ha loppis förra året, och även året innan dess, men det blev aldrig av pga död och sorg. I år kommer det att hända. Jag har förberedd mig mentalt hela vintern och har redan börjat sortera upp allt som ska säljas till hågade spekulanter under sommaren. Ekonomi – Har du låtit din ekonomi styra dig, eller har du styrt din ekonomi? Vet du hur man gör en budget och kan du hålla dig till en? Har du koll på vilka värdepapper och liknande du äger och har du dem om möjligt samlade? Behöver du få bättre koll på försäkringar, garantier, ägarhandlingar och dylikt? Har du flera lån kan det vara läge att samla dem och få bättre ränta.
Det finns säkert fler punkter att ta upp än de jag skrivit om här. Samtidigt som det är viktigt att ha sitt liv i ordning är det här och nu som livet pågår, mitt framför ögonen på oss. Glöm inte det!
Jag älskar Budapest. Det är en fantastisk stad med otroligt vacker arkitektur, god och prisvärd mat, härliga grönområden och en mycket spännande historia. Denna historia bär tyvärr på lite för mycket sorg och elände för min smak.
Efter att ha försökt hänga med lite i den svenska, politiska diskussionen förstår jag att det anses att Ungern är Europas helvete och EU borde skicka ut detta land dit där pepparn växer. Vi hann lära oss så pass mycket om Ungerns historia under de få dagar vi var där att jag kan förstå att ungrarna är ett misstänksamt folk som inte vill släppa in ”främlingar” i vad form de nu kommer. Detta har hänt om och om och om igen och det har inte direkt lett till några strålande framgångssagor.
Livet är komplext. Jag önskar att jag hade valt rätt varje gång jag stått i ett vägskäl och jag önskar att andra som gjort val som påverkat mig hade gjort detsamma. Det har jag inte. Inte de andra heller. De flesta av oss väljer rätt för det mesta, men det kan gå snett. Ibland har man inte tillräckligt mycket kunskap, andra gånger är det viljan som saknas och åter andra gånger gör man dumma val då det finns något oemotståndligt som glittrar och glimmar i kulisserna.
Just nu upplever jag att många av våra folkvalda blundar med ena ögat och tar in all kunskap genom det andra. ”Den här gången blir det bättre, gör vi bara såhär kommer det inte att gå fel och om bara alla gör precis som vi har sagt så blir allt jättebra.” Jag tycker inte att allt känns hopplöst, men visst känns det ibland som att vi bor i något slags låtsasvärld där någon sitter och leker dockteater med oss?
En storlek passar inte alla och det finns inte bara en tolkning av historian. Våra politiker bär på ett stort ansvar och jag önskar att fler kunde lära sig förstå konsekvenstänkande. Det är roligare att vara ”snäll” och det känns bättre att vara ”god”. Vad konsekvenserna blir av hur de, och vi, agerar ser vi imorgon, eller någon annan dag. Peace.
I förra veckan hade jag den stora förmånen att sitta ner och prata i många timmar med en av mammas gamla väninnor, mamma till en av min brors grundskolekamrater. G och mamma har känt varandra sedan slutet av sjuttiotalet och eftersom de från och till umgicks ganska ofta har jag träffat henne då och då. Trots det känner jag henne inte. Ett barn ärver inte automatiskt sina föräldrars relationer! Detta gjorde vårt möte lite extra speciellt. Det visade sig att mamma och hennes väninna har delat många djupa samtal rörande framförallt det gemensamma intresset för andliga frågor och människors samspel. Jag fick lära känna min mamma ännu lite bättre under de här timmarna och jag påmindes ännu en gång om hur viktigt det är att vara lyhörd och ödmjuk i sina relationer.
När jag var hos G blev jag påmind om en annan av mammas väninnor som jag inte träffat på säkert 25 år, en kvinna som var ofrivilligt barnlös. Jag har många gånger bläddrat i den bok hon 1994 skrev om det lilla liv som trots svårigheter blev till, men som inte hann växa klart. G hade en extra kopia som jag fick. Vilken fin gåva! Jag är tacksam för påminnelsen om hur fantastiskt läkande det kan vara att låta sorgen få utlopp genom det skrivna ordet…
Jag älskar dig för att du kom och jag önskar dig kvar. Det var inte menat så. Du har bevisat. Det omöjliga är möjligt. Trots allt finns det hopp.
Jag är så ledsen. Du är mitt lillaste barn som jag sörjer som jag saknar. Du har varit här hos mig i mig. Jag behöver dig mer än du behöver mig. Du vände tillbaka.
I söndags satt vi och pratade med svärföräldrarna om filmer och teveserier som har gjort bestående intryck på oss. Dallas kom upp till diskussion. Det handlade om åsikter i finrummet… (Svärmor hade förresten Staffan Vilse-i-pannkakan Westerberg i filmkunskap på lärarhögskolan. What?! 26 år i familjen och denna information hade jag helt missat!) Idag hörde jag att Cliff Barnes, Ken Kercheval, har gått bort. Han var gammal, men jag blir alltid så nostalgisk när jag påminns om det som varit.
När min klass åkte till vår vänortsklass i Hillerød 1983 hade vi förberett en sketch på engelska till dem. Det var ett slags Dallas-tribute.
”Good morning, miss Ellie!” ”Good morning, Sue Ellen!” ”What are your plans today, JR?” ”Cheers, Bobby!”
Tja, kanske var det inte riktigt så det gick till, men inte långt ifrån. Jag tror att jag var Sue Ellen, men jag kommer inte riktigt ihåg. Det kanske du gör, Sanne? Hahaha!
Jag tror inte det finns många i min generation som har gått helt fria från påverkan av Dallas. Vad har teveserier i samma stuk gjort för samhällets utveckling? Mamma gillade att titta på just Dallas. Jag fick inte, men på något märkligt sätt hamnade jag alltid i vardagsrummet framför teven en bit in i avsnittet. Alla dessa intriger, allt drickande, all ilska, all kärlek, allt elände, all lyx, alla frisyrer – mitt liv har lyckligtvis varit rena barnprogrammet i jämförelse.
Det enda riktiga skämsprogram jag tittat på är annars (tror jag) Paradise Hotel för många år sedan när min systers gamle kompis var med. Han träffade för övrigt sin nuvarande fru under programmet. De har med tiden flyttat utomlands, blivit porrstjärnor och lever numera ett upplyst, naket liv med stort fokus på, hm, andlighet och sex. To each his own, som man säger. Jag hoppas att P och O är lyckliga och har det bra. Jag kan inte o-se bilderna jag googlade fram och tänker inte länka till deras hemsida, men tro mig, jag gör dig en tjänst.
Med det sagt tycker jag du ska lyssna på Dallas signaturmelodi och skänka en tanke till Cliff Barnes och alla de andra som var med och formade oss till de vi blev. Cheers!
”’Till och med du Lina är ett riktigt underverk’, försäkrade prosten, och han frågade Lina om hon hade besinnat det och om hon inte tyckte det var märkvärdigt att Gud hade skapat henne. Det tyckte Lina sa hon, men sedan tänkte hon efter. ’Ja, det förstås, själva mej var väl inte så märkvärdigt å göra. Men alla di där krumelurerna som jag har i örona, di tycker jag det skulle vara marigt å få ihop!’” Astrid Lindgren
Människokroppen är galet komplicerad. Jag har läst så mycket om olika teorier gällande dieter, vetenskapliga upptäckter och kroppens egenheter att jag inte längre vet vad som är upp eller ner. Vi går här på jorden och gör det vi gör beroende på vem vi är och var vi lever. För vissa finns det varken tid eller utrymme att fundera så mycket mer på något annat än hur man ska överleva dagen, medan andra inte kan sluta grunna på alla tankar som susar fram där i hjärnan. Själv tänker jag mycket på hur jag kan ta hand om mig så att inte mina dagar slutar tidigare än nödvändigt. Jag hade svår skrämselhicka förra året och jag önskar inte hamna i samma situation igen.
Häromdagen såg jag dokumentären Heal på Netflix. Det var många olika slags människor som fick komma till tals, men jag fastnade mest för forskaren som har studerat dödssjuka människor som har kommit tillbaka till livet, som har överlevt mot alla odds. Följande nio punkter hade de gemensamt, så hon rekommenderade detta för att åtminstone ha en chans om man skulle hamna i samma situation:
Vad är det bästa du vet? Är du en sådan som ”unnar dig” allt detta, eller åtminstone en del, eller är du en sådan som drömmer och längtar medan vardagslivets vedermödor rinner mellan dina fingrar?
Jag har upptäckt att jag är en sådan som ofta har drömmar och förhoppningar som jag sedan bara låter falla till marken utan att ha hunnit uppfylla dem. I takt med att den ena efter den andra av mina förebilder och inspirationskällor avslutar sina livsgärningar känner jag nu att det är på tiden att jag blir bättre på att bocka av önskelistor och lär mig att föra projekt i hamn.
Jag håller på att studera Motiverande Samtal. I drygt tio år har jag pratat om att jag vill bli terapeut. Jag älskar att prata med människor och har p g a olika omständigheter erfarenhet från många av livets stora, omvälvande skeenden. När jag blev upplockad från skolans värld för att i förlängningen jobba med min hobby scrapbooking förändrades mitt liv. Jag började jobba med något jag aldrig ens hade kunnat tänka mig och det ledde så småningom att jag fick möjlighet att utmanas och utvecklas i min kreativitet. Tack till er som utmanade mig i Metalimos och You Dos tjänst, särskilt Fiffi och Lena… Även om jag inte längre är ”i branschen” blev dessa år mycket betydelsefulla för det som ligger framför mig.
För att få kalla sig psykolog, psykoterapeut eller psykiater måste man ha genomgått vissa utbildningar. När du söker dig till landstinget med problem som panikångest, depression eller liknande ska du kunna räkna med att alla professionella har mycket på fötterna rent teoretiskt, men även praktiskt. Jag har inga ambitioner att vara den personen. Jag vill vara ett samtalsstöd, den som finns till för dig som inte har någon att prata med eller som tycker att du har fastnat i ett ekorrhjul utan att hitta vägen ut. Rent praktiskt är det kanske ”coach” som passar bäst på det som är mitt mål, men jag gillar samtalsstöd. Som en sådan behöver jag lära mig att lyssna och vara vägvisare mer än att undervisa och leda, mitt vanliga modus operandi. Det finns så många som är ensamma eller som känner sig ensamma, som inte har någon att prata med om livets svårare och tyngre beståndsdelar. Jag hoppas att jag i framtiden, och då jag har lite mer teori under fötterna, kommer att kunna vara till hjälp för några av dessa vilsna själar.
Det går inte att leva ”fullt ut” hela tiden, varje dag. Det är inte rimligt! Att se till att det finns en plan för framåtskridande samtidigt som man arbetar med sin förnöjsamhet känns däremot både viktigt och bra. Jag är så tacksam över att jag är på gång! Det är mycket att göra och min teflonhjärna kanske aldrig riktigt hämtar sig efter mina hälsoproblem, men målet finns där i fjärran och siktet är inställt med skärpa. Hur är det med dig? Unnar du dig det bästa, finns det någon plan om du befinner dig i en oönskad situation eller är du rätt nöjd med att inte ha några särskilda ambitioner? Det vore roligt att höra dina tankar.
Dagens uppmaning lyder: Uppvaknande. Möjlighet att bryta en dålig vana. Lära sig tänka positivt, tolka positivt. Jag vaknade förvisso, men jag har varken brutit några dåliga vanor eller tänkt speciellt positivt. Hela förmiddagen studerade jag motiverande samtal. Det gick trögt, för mina tankar vandrade åt alla håll och kanter. Jag hade helt klart svårt att motivera mig själv, hahaha. Jag hade lovat mig själv att köra ett yogapass som början på dagen, men det glömde jag helt bort trots att yogamattan stod rätt framför ögonen.
Dödsvintern fortsätter. I lördags gick en vän till familjen bort och för en stund sedan fick jag ännu ett dödsbud. Det är som jag har sagt förut: döden är en naturlig del av livet. Trots det är det en av delarna som är svårare att ta till sig. Jag är tacksam för min övertygelse att livet fortsätter i en annan form när vi har lagt kroppen till vila. Jag har sällan känt mig så tacksam som nu. Min kusin frågade för några veckor mig om inte klimatångesten förstör också mitt liv. Nä, svarade jag. Jag känner ingen klimatångest. Jag känner hopp.Om vi gör vårt bästa här och nu, gräver där vi står, räcker ut en hand till grannen, vännen, familjemedlemmen, samhället där vi bor, då kan vi alla bidra med de droppar som gemensamt urholkar ångeststenen. Livet är fruktansvärt tufft för de allra flesta på vår jord, men vi som har allt världsligt och mer därtill verkar inte må bättre än alla dessa fattiga själar.
När jag ser livet spira i mina nysatta pelargonskott fylls jag av livsglädje! Varken allt eller hälften är kört. Vi har så mycket att leva för, så mycket att glädjas åt! Se där, där kom ändå lite positiva tankar. Med en promenad i solen och med vårvindarna i ryggen kommer jag snart tillbaka lite starkare än igår. Jag hoppas att du får samma möjlighet.
Balla-balalla-balalla-balans. Tänk så svårt det kan vara! Inte för mycket, inte för litet, bara precis lagom. Man skulle ju kunna tro att vi skulle få lagom med oss på köpet bara genom att bli svenskar, men dessvärre fungerar det inte riktigt så. Själva livet inbjuder till både högt och lågt och med åldern har jag insett att det är osunt att förvänta sig ett konstant lyckorus. Det mesta handlar om vardagsgöromål. Vi ska få familjeliv, arbetsliv och privatliv att gå runt och helst ska allt bäddas in i något slags lagomvadd. Kan vi få paketet att glittra lite extra är det en bonus, men för de flesta av oss glittrar det kanske mer sällan än vi skulle önska. Vi är glada om lagomvadden finns där för att dämpa attackerna som består av allt från sömnlösa nätter till ”roliga projekt” som är på väg att leda till total utmattning.
Vissa av oss kör på utan att någonsin kolla oljan och rätt vad det är skär motorn. Andra springer rakt in i väggen och stångar pannan blodig, gång på gång på gång. Sedan finns det de som inte tar sig för något alls. De kommer till nya ställen utan att ens öppna dörrarna på glänt för att försöka upptäcka vad det nya har att erbjuda. Rädslan för att misslyckas har tagit över och ”det är ingen idé” har blivit deras ledord. Lagom känns långt borta och livet känns allt annat än ”varken för mycket eller för litet”, ”utan överdrift”, ”för ändamålet ’lämplig’ storlek, mängd, etc. (Definition enligt Wikipedia)
Foto: Markus Crépin
Jag älskar att tillbringa tid med nära och kära. Det är så jag fyller på mina energidepåer, men det är också i samspelet med goda människor som mitt liv glittrar lite extra. För en vecka sedan hade jag den stora glädjen att få åka upp till Stockholm för att umgås med människor som gör mig glad. Jag och min fina gymnasievän firade in vårt sista år som ”fyrtioplus” på Yasuragi och dessutom träffade jag ett gäng andra godingar. Jag lyckades undgå en krock med blotta förskräckelsen, parkerade mitt över slottet och körde olovligt på Hornsgatan med dubbdäck. Med andra ord fick jag till balansen helt perfekt! Jag kom hem mycket nöjd och glad och tror att jag får njuta frukterna av denna helg under lång tid framöver.
Det här tål att tänkas på. Varför mår nittiotalisterna så dåligt? Vem ska vi klandra den här gången? Det är tydligen ”samhällets fel”, som alltid. Men vad ska ”samhället” göra åt de unga vuxnas kris, ångest, panik och kaotiska liv? Vilka är det som utgör samhället? Är det inte vi själva, var och en? Vilka beslut ska våra politiker fatta för att nollnollorna inte ska uppvisa samma psykiska ohälsa när det är deras tur att bli synade i sömmarna? Pratar man med nittiotalister ger de sken av att vara otroligt upplysta, frigjorda och engagerade. Det är de som fått uppdraget att rädda Moder Jord, kanske är det detta som tynger? Är det kraven på perfektion, att det bara är en akademisk examen som räknas som värdefull, samtidigt som de akademiska institutionerna fylls av ovetenskaplig goja och får ta emot många studenter som inte har förmåga att klara av sina utbildningar? Eller är det något helt annat? Har vi vuxna svikit ungdomarna? (Nu pratar jag ur ett samhälleligt perspektiv, inte ur ett personligt.)
Psykologifabriken tar upp När egot tar examen (dessvärre bakom betalvägg, mycket spännande läsning) i en artikel som jag finner upplysande och tänkvärd. I den diskuteras också Jean Twenges forskning som jag har tagit upp här förut i bloggen. Ms Twenge lägger skulden på de smarta telefonerna och allt som de fört med sig.
Efter att ha läst Jonathan Haidts bok The Righteous Mind ett par gånger kan jag konstatera att jag är otroligt tacksam över att ha fått en bättre bild av det som Haidt tar upp i sin bok. Vad är det egentligen som gör att vi tycker och tänker så olika om saker och ting? Hur kan någon tycka så i mina ögon fundamentalt fel medan vederbörande tänker exakt samma sak om mig? Dagens samhälle inbjuder inte alla synsätt att ta plats och utvecklas parallellt. Det behövs både bromsande och pådrivande personligheter i ett samhälle. I dagens Sverige kastas än det ena och än det andra överbord medan annat lastas på utan att någon har brytt sig om att räkna på konsekvenserna av den ändrade lastens vikt. Vi är så måna om att vara alla till lags att vi glömt att fundamentet vi kunnat förlita oss på under lång tid inte längre är lika bärande som det varit förut. Dessvärre är så många av sprickorna tabu att prata om eftersom de skuldbelägger och kränker åt både höger och vänster, så sprickorna fortsätter bli längre och djupare medan ”samhället” på sin höjd konstaterar att det händer, men vägrar att åtgärda problemen.
Komikern och filosofen Aron Flam har ett ledord som de flesta skulle må bra av att fundera över: Your feelings are hurting my thoughts. Jag är en känslosam människa och jag försöker göra gott med mina styrkor. Samtidigt vet jag att det behövs regler och begränsningar som dansar med mina känslor för att vi tillsammans ska kunna skapa något starkt och hållbart. Jag bekymrar mig inte särskilt över framtiden. Jag fortsätter gräva där jag står, gör det jag är bra på och försöker dela med mig av det jag har till de som inte har. Den dag jag utnämner mig själv som kränkt är det dags att slänga in handduken.
