Idag blir morgondagens igår.
Jag älskar Budapest. Det är en fantastisk stad med otroligt vacker arkitektur, god och prisvärd mat, härliga grönområden och en mycket spännande historia. Denna historia bär tyvärr på lite för mycket sorg och elände för min smak.
Efter att ha försökt hänga med lite i den svenska, politiska diskussionen förstår jag att det anses att Ungern är Europas helvete och EU borde skicka ut detta land dit där pepparn växer. Vi hann lära oss så pass mycket om Ungerns historia under de få dagar vi var där att jag kan förstå att ungrarna är ett misstänksamt folk som inte vill släppa in ”främlingar” i vad form de nu kommer. Detta har hänt om och om och om igen och det har inte direkt lett till några strålande framgångssagor.
Livet är komplext. Jag önskar att jag hade valt rätt varje gång jag stått i ett vägskäl och jag önskar att andra som gjort val som påverkat mig hade gjort detsamma. Det har jag inte. Inte de andra heller. De flesta av oss väljer rätt för det mesta, men det kan gå snett. Ibland har man inte tillräckligt mycket kunskap, andra gånger är det viljan som saknas och åter andra gånger gör man dumma val då det finns något oemotståndligt som glittrar och glimmar i kulisserna.
Just nu upplever jag att många av våra folkvalda blundar med ena ögat och tar in all kunskap genom det andra. ”Den här gången blir det bättre, gör vi bara såhär kommer det inte att gå fel och om bara alla gör precis som vi har sagt så blir allt jättebra.” Jag tycker inte att allt känns hopplöst, men visst känns det ibland som att vi bor i något slags låtsasvärld där någon sitter och leker dockteater med oss?
En storlek passar inte alla och det finns inte bara en tolkning av historian. Våra politiker bär på ett stort ansvar och jag önskar att fler kunde lära sig förstå konsekvenstänkande. Det är roligare att vara ”snäll” och det känns bättre att vara ”god”. Vad konsekvenserna blir av hur de, och vi, agerar ser vi imorgon, eller någon annan dag. Peace.