Dagens uppmaning lyder: Uppvaknande. Möjlighet att bryta en dålig vana. Lära sig tänka positivt, tolka positivt. Jag vaknade förvisso, men jag har varken brutit några dåliga vanor eller tänkt speciellt positivt. Hela förmiddagen studerade jag motiverande samtal. Det gick trögt, för mina tankar vandrade åt alla håll och kanter. Jag hade helt klart svårt att motivera mig själv, hahaha. Jag hade lovat mig själv att köra ett yogapass som början på dagen, men det glömde jag helt bort trots att yogamattan stod rätt framför ögonen.

Dödsvintern fortsätter. I lördags gick en vän till familjen bort och för en stund sedan fick jag ännu ett dödsbud. Det är som jag har sagt förut: döden är en naturlig del av livet. Trots det är det en av delarna som är svårare att ta till sig. Jag är tacksam för min övertygelse att livet fortsätter i en annan form när vi har lagt kroppen till vila. Jag har sällan känt mig så tacksam som nu. Min kusin frågade för några veckor mig om inte klimatångesten förstör också mitt liv. Nä, svarade jag. Jag känner ingen klimatångest. Jag känner hopp.Om vi gör vårt bästa här och nu, gräver där vi står, räcker ut en hand till grannen, vännen, familjemedlemmen, samhället där vi bor, då kan vi alla bidra med de droppar som gemensamt urholkar ångeststenen. Livet är fruktansvärt tufft för de allra flesta på vår jord, men vi som har allt världsligt och mer därtill verkar inte må bättre än alla dessa fattiga själar.

När jag ser livet spira i mina nysatta pelargonskott fylls jag av livsglädje! Varken allt eller hälften är kört. Vi har så mycket att leva för, så mycket att glädjas åt! Se där, där kom ändå lite positiva tankar. Med en promenad i solen och med vårvindarna i ryggen kommer jag snart tillbaka lite starkare än igår. Jag hoppas att du får samma möjlighet.